Kanon att en serös och ambitiös visinstitution håller på att etableras i Lidköping. Lidköpings Visfestival, en ättelägg till numera nerlagda Vigrums Visfestival, hade sin jungfrushow på Röda Kvarn i lördags. Konceptet är ambitiöst. Här blandas konstformer. Man möts av en endagsutställning med verk av medlemmar ur konstnärsgruppen Lidan. Som ett extra kulturinslag fanns också poesiuppläsning. Och så förstås ett varierat visprogram. En fullmatad lördagseftermiddag alltså, som pågick mellan 13 och 18.
Skillnaden mot Läckö Visfestival är att man här satsar på mera traditionell visa, ni vet tänkvärda texter till gitarrkomp, medan man på Läckö har en mera öppet uppställ där allt från jazz, via blues till ren pop ingår.
Det är fantastiskt att vi har båda dessa årliga arrangemang i våra krokar. De konkurrerar inte. De kompletterar!
I Skövde har man minst två musikalpremiärer per år i Revymakarnas regi. Så Skövde är regionens musikalstad. Nu har Lidköping både Läckö visfestival och Lidköpings. Så Lidköping tar ledartröjan för visans vänner. Hatten av för arrangörerna Niclas Abrahamsson och Jimmy Tingstedt, själva för övrigt också visartister.
Årets tema var Björn Afzelius. De medverkande visartisterna kan sägas delvis verka i hans anda. Björn Afzelius bästa sånger vänder ansiktet mot samhället och på ett okomplicerat och ogarderat sätt tar de sig an livets stora frågor om livet, kärleken, solidariteten och döden. Alla de låtar i Afzelius låtskatt som kräver rockkomp, och det är många, var inte med här. Men det finns ju så mycket annat bland hans sånger som funkar kanon akustiskt , det märkte vi här med eftertryck. De rockigare och mer elektrifierade låtarna fick vi streama när vi kom hem. Ett särskilt tack till artister och arrangörerna att vi slapp höra hans jättehit Tusen bitar (skriven av Anne Linnet). Den var verkligen en landsplåga med betoning på andra stavelsen. Björn Afzelius är mycket bättre än så.
Vändningen började, som jag minns det Torsten Flinck använde hans låtar i mycket seriösa teatersammanhang. Och Torsten Flinck har gjort mästerliga tolkningar av de bästa av hans låtar som passar honom, och lyfter fram Affe i alla sammanhang.
Man kan säga att bilden av Björn Afzelius musik har förändrats. På åttio och nittiotalen spelade dansbanden hans låtar. Och på något sätt tyckte vi att det solkade det hans anseende. Men att dansbanden höjde sin låtkvalitet betyder inte att hans låtarna blir sämre. Men de nöts och slits ut, och sånt liksom försämrar, så orättvist det än må vara.
Varje artist i Lidköpings Visfestival avslutade sitt set med en tolkning av en Afzeliuslåt som betytt mycket för just hen. Ett bra grepp.
Unga Boel Nihlman inledde. Hennes set bestod av covers, eller tolkningar som det kallas i vissammanhang. Nihlman gjorde sina versioner av svenska visklassiker av bl a Cornelis och Barbro Hörberg. Cornelis rock är inte lätt att fylla för någon, inte Barbro Hörbergs heller för den delen. Boel Nihlman gjorde det genom att fylla sångerna med ungdomlighet och troskyldighet. Hennes eget tillägg var ett lågmält och försiktigt viswailande och att dra ut på slutorden i ett slags lång vokal efterklang. Bäst blev i mina öron hennes version av Björn Afzelius Ljuset, med mordet på Olof Palme som klangbotten, som hon gjorde med den innerlighet och det vemod i sången som den här visan kräver och tänds av.
Axel Sondén var den enda som hade komp utöver den obligatoriska vissångargitarren. Han presenterades som charmig och rolig, och det var egenskaper han hade och tryggt lutade sig emot. Han var den enda som hade komp och det var välgörande. Han hade Emma Engström på elpiano och dragspel och Simon Jakobsson på munspel. Båda gjorde sitt till för att ge setet klangfärg och musikaliska nyanser.
Sondén är en vokalt liksom tankspridd sångare med ett smalt register. Han sjöng egna sånger (I det obligatoriska Afzeliusnumret överlät han sången åt Simon Jakobsson). Sångerna hade intressanta ämnen, bl a med inspiration från hans arbete som sjuksköterska. Lustigt med en låt som är en hommage till mjälten. Hans texter var ett slags ordrikt rabbelbabbel där orden och melodierna inte alltid riktigt häktades ihop, utan snubblade på varandra. Men visst var det kul och litet charmigt.
Sen kom det en paus med deklamation av egna dikter. De naturaliserade albanerna Sokol Demaku, Bahtir Latifi, Hamit Gurguri inledde med dikter både på svenska och albanska. Sedan följde uppläsningar av poeterna T K Osvald, Pär Gustav Larsson och Niclas Abrahamsson. Diktuppläsning var ett fint inslag i årets festival.
I samma paus hyllades Dan Andersson på bemärkelsedagen med ett potpurri på hans sånger av Niclas Abrahamsson och Jimmy Tingstedt.
Programmet fortsatte med kvällens klassiske vissångare var Jimmy Grinsby. Han sjöng upp sig med ett a capellanummer. Hans set dominerades i mina öron av hans tolkningar av Kent Andersson. Han läste bl a en av hans urstarka dikter den om Michelangelo från slavens perspektiv. Och så gjorde han Dan Andersson och en egen översättning av Leonard Cohens Bernadette. Jimmy Grinsby är en trygg och habil artist som vet hur en visslipsten ska dras.
Kvällens klarast lysande stjärna var Mathilda Magnusson. Hela hennes avdelning bestod av tolkningar ur Björn Afzelius låtskatt, som hon också gjort ett album av. Hon var sådär raktframt öppen och personlig som Afzelius själv var och som hans sånger kräver. Hon ville visa hur viktiga de här sångerna är och varit i hennes liv. Hennes mellansnack var utförligt och gripande. Hon gick in i sångerna och fick dem att bränna till och kännas på djupet. Och hon gav dem sammanhang med berättelser ur sitt eget livsöde. Då blir det nytt liv i de gamla sångerna. Hon gjorde hudnära och drabbande tolkningar som kröp under skinnet. Hon använde gitarren skickligt och hade i ett par låtar hjälp av en inhoppande Axel Sondén på fiol och stämsång.
Den här fylliga eftermiddagsunderhållningen avslutades som sig bör med alla artisterna på scen och allsång. Vi gick nöjda hem med Björn Afzelius klassiska Sång till friheten efterklingande i sinnet.
”Friheten är
ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar”
En sång som den är som gjord för att skapa rätt stämning en visafton. Det var bara lägerelden som fattades.
Arrangörerna lovade att komma igen med en ny Lidköpings visfestival på Röda Kvarn nästa år. Den ser jag verkligen fram emot.
BO BORG
Röda Kvarn, Lidköping, lördag eftermiddag den 6 april 2019
Lidköping Visfestival 2019
Årets tema: Björn Afzelius
Konferencierer: Niclas Abrahamsson, Jimmy Tingstedt
Medverkande artister: Boel Nihlman, Axel Sondén med Emma Engström piano och dragspel och Simon Jakobsson munspel, Jimmy Grinsby, Mathilda Magnusson.
Diktuppläsning av: Sokol Demaku, Bahtir Latifi, Hamit Gurguri, T K Osvald, Pår Gustav Larsson, Niclas Abrahamsson
Publik: det fanns plats för fler (kom nästa år gott folk)
Medarrangörer: Folkets Hus, NBV, Lidköpings Kommun
BoBorg.se 