Gram Parsons – God’s own Singer

Det sägs att Gud särskilt föredrar vissa sångare. Inte för att de är Guds bästa barn – men för att de har fått de allra som vackraste rösterna. George Jones, God’s Nightingale Aaron Neville och Gods own singer Gram Parsons (1946 – 1973) Parsons sjöng som en ängel och klädde sig som en countrystjärna. Han var ingendera medans han levde. Men efteråt har glorian monterats eftertryckligt och hans stjärna lyser klarare än de flestas.

Han föddes in i en stenrik fruktodlarfamilj i USAs sydstater. Familjen var lika full av problem (alkoholen tog hans far, mor och styvfar i unga år) som den var nerlusad av pengar. Gram hade aldrig ekonomiska problem i hela sitt liv, fast han knarkade och krökade för mycket mer än han nånsin tjänade på sin musik.

I en biografi, resultatet av sju års studier och intervjuande, berättar journalisten Jason Walker, allt om Parsons liv och arbete. Boken, eller snarare dess ämne, är spännande som en skräckroman och samtidigt lika gediget som knastertorrt analyserande. Och sorglig som en av Parsons hjärtslitande ballader.

Gram Parsons läste litet på Harvard, men aldrig riktigt helhjärtat. Han började i stället spela folkmusik. Hans styvfar köpte en klubb så hans första band The Shilos skulle ha en garanterad spelplats!!!!!!! Därefter drog det alltmer åt countryn. Han spelade in några sidor med International Submarine Band och hamnade sedan i The Byrds. Man kan påstå att han ändrade deras stil i grunden. Sweetheart of the Rodeo som kom i slutet av 1968 var en renodlad countryrock-platta, den första av dignitet. Många ser den som outstanding i Byrds oevre. Parsons var sångare på de flesta spåren, men av kontraktsskäl fick Roger McGuinn göra om sångpåläggen. Han härmar Parsons sångstil, frasering, ja till och med dialekt, det kan man höra nu när Byrdslåtarna kom ut i sina ”riktiga” versioner med Gram Parsons sång på Byrdsboxen härom året.

När rocken och hippieattityden smältes samman med countryn nådde den den unga publiken med full kraft. Cosmic American Musik ville Gram Parsons kalla denna nya genre, men den termen är med kollegial respekt reserverad enbart för pionjären och missionären själv.

När Byrds skulle ut att turnera med Sweetheart hoppade Parsons av mitt i turnén. Han var polare med Keith Richards och satsade på knarkfesterna i stället för jobbet. Rikemanspojken klarade sig ändå.

Parsons hade en enorm övertygelse och en svårslagen karisma och förmåga att påverka. Byrds gick från folkrock till country. Det finns många exempel på hans påverkan i Stones musik. Låtar som Wild Horses, Country Honk, Sweet Virgina, Torn and Frayed är bara några exempel.

Sedan bildade han Flying Burrito Brothers. Deras två officiella album sålde lika litet som de har haft enorm betydelse för countryrockens framväxt och utveckling. Burritos etablerade stilen, satte standarden och gjorde jobbet; Eagles, Poco och Linda Ronstadt snappade upp, lärde sig, spädde ut, hamnade på listorna  och tjänade pengarna.
Efter ett tag tröttnade han och började skolka och sabba Burritos spelningar och fick sparken från sitt eget band. De andra måste försörja sig och alltså sköta jobbet. Parsons hade ju veckopeng hemifrån.

Han söp och knarkade sig bortom sans och vett. Han tog sig samman och spelade in sina mästerverk GP och Grievous Angel 1973 och 1974. Han hade börjat sjunga tillsammans med Emmylou Harris och tillsammans sjöng de subtila och oerhört vackra harmonier i klass med de allra största duettparen som George Jones och Tammy Waynette. Och de kompades av kung Elvis turnéband. Deras inspelning av Everly Brothers-dängan Love Hurts måste räknas till ett av populärmusikens både innerligaste, sprödaste, närmaste och största stunder. Snacka om att förvandla skit till diamanter!

Parsons dog en rocklegenddöd. Han somnade in med kroppen förvandlad till en kemikalisk experimentlåda av narkotiska preparat och impregnerad av alkohol. Hans lik stals av hans kompisar som brände den i Joshua Tree-parken utanför Los Angeles. På hans enkla skylt vid graven står det:
God’s own Singer – Gram Parsons


Gram Parsons: God’s own Singer
Författare: Jason Walker
Förlag: Helter Skelter publishing
Den finns inte i svensk översättning

Det finns inte så många filmer med en sjungande Gram Parsons. Här en filmsnutt med Gram tillsammans med sina Flying Burrito Brothers:

Lyssna gärna Ther Complete Reprise sessions på Spotify. Får du inte en tår i ögat emellanåt när du lyssnar, GÅ TILL DOKTORN OCH SÖK FÖR HJÄRTAT!

De viktigaste skivorna är:
Flying Burrito Brothers: The gilded Palace of Sin (finns tillsammans med den andra, Burrito De Luxe, på en lågpris- CD)

Gram Parsons båda mästerverk tillsammans med Emmilou Harris, GP och Grivous Angel,  finns båda på samma lågpris-CD. I dagarna har Reprise kommit ut med allt material han gjorde för dem d v s dess båda skivor med 16 bonuslåtar. Det var länge sedan det fanns en sådan förväntansfull oro i countrylägret som inför det bonusmaterialet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s