Göteborgsoperan ger en dubbelföreställning, enaktarna Nyckeln till drömmarna av Bohuslav Martinu & Vox humana av Francis Poulenc samma kväll. Båda styckena är skrivna på 1920-talet.
På affisch – och program har man en parafras på Rene Magrittes målning The Lovers från 1928. Det gjorde också Björn Afzelius på sin LP Johnny Boy 1978. På bilden ser man två som trots att de är älskande inte kan bryta sig är i sin egen bubbla ens i det intima. Det handlar om kontaktsökande och kontaktlöshet som två sidor av samma sak. Tonen slås an att föreställningen handlar om sökning i det existentiella som tar litet psykoanalys och en del surrealism till sin hjälp. Det handlar om hur olika skeenden i livet blir samtida och parallella, och om andra oförmodade möten i tid och rum. Här är det öververkliga verkligheten.
Var slutar egentligen verkligheten och var börjar illusionen? Är de kanske två sidor av samma sak? Verkligheten är en social konstruktion. Och det är minnena också. Var och en konstruerar sina, även om de handlar om samma händelse. Men drömmarna har vi mindre kontroll över, åtminstone fram tills vi berättar om dem. Men kanske finns det nycklar till drömmarnas värld. Och vad kan man i så fall låsa upp med dessa nycklar?
Bohuslav Martinus opera Nyckeln till drömmarna utspelar sig i ett rum med flera parallella verkligheter och tidsplan. En Hammershøimålning finns i scenfonden och skapar sitt eget hemlighetsfulla både slutna och öppna rum. Genom ett fönster bredvid ser man ett Magritteinspirerat landskap både fast och i förändring. Och stilla men dramatiska skuggor projiceras på väggarna.
I det här drömska rummet, där associationerna studsar mellan olika upplevelseplan utspelar sig Martinus opera. Den handlar om människor utan minnen, eller snarare om en verklighet där de agerande inte kan få sina minnen att stämma överens med varandras. De har tappat sitt innehåll och sin substans. Det blir möten mellan människor som försöker minnas det de inte ens säkert vet att det har skett-Men i den här pjäsen finns en minnesförsäljare att tillgå. De älskande som inte vet om den älskade finns spelas av Kerstin Avemo och tenoren Joachim Bäckström. Det är sång, samspel och artisteri av högsta klass. Och det till en orkester under Claire Levacher som klingade färgrikt, följsamt och dynamiskt. I reklammaterialet står att man sjunger på franska för att musiken är så intimt knuten till det språket. Jag skulle ändå ha föredragit att man sjunger på svenska. Opera bygger på att man kan omfatta allkonstverkets alla delar. Och orden är då av avgörande betydelse för tillägnelsen. Att sitta och titta upp på översättningsskärmen hela tiden i så förtätade och psykologiskt förtätade skeenden som här för att förstå orden stör mycket, mycket mer än några svenska konsonantljud till musiken.
Vox humana av Francis Poulenc är en förtätad föreställning med en hela tiden uppskruvad och förtätad dramatik. Det handlar om en kvinnas kval och smärta efter en skilsmässa. Hon befinner sig, litet förbryllande måste jag säga, i samma rum som i det stycke vi nyss sett. Hon är ensam i rummet med en telefon av det där gamla slaget med en sladd i väggen. Och vi får höra hennes samtal, hennes bottenlösa förtvivlan. Kerstin Avemo gör en bländande föreställning. Hon kan formulera varje smärtans nyans i sin sång och agerande. Varje viskning och rop. Hennes vokala precision och dynamik gör att hon etablerar en kontakt som inte släpper sitt grepp. Hon har en imponerande teknik, men hon använder den inte till att briljera utan för att nyansera och fördjupa. En trollbindande soloinsats av Kerstin Avemo. Hon var fullt närvarande i varje scen och laddade varje ögonblick..
När sång, skådespeleri som Kerstin Avemos bringas till en så odelbar helhet tillsammans med musiken uppstår saker som bara kan ske på operan. Den här föreställningen var en stor upplevelse.
BO BORG
Göteborgsoperan
”Nyckeln till drömmarna” av Bohuslav Martinu
och ”Vox Humana” av Francis Poulenc
Medverkande:
Nyckel till drömmarna: Kerstin Avemo, Joachim Bäckström, Anders Lorentzson, Torgny Sporsén och Marianne Schell
Vox humana: Kerstin Avemo
Dirigent: Claire Levacher
Regi och scenografi: David Radok
Recensionen avser föreställningen den 24 april 2019
Spelas till och med 6 maj 2019
BoBorg.se 