Johnny 99 – Någonting har hänt

”Arrested on charges of unemployment, he was sitting on the witness stand…”

Chuck Berry sjöng på Onkel Tom-vis om arbetslöshet och sociala orättvisor på femtiotalet. Då kände man hopp och tillförsikt, i alla fall om man ska tro den låten. Det ordnade sig på slutet, den arbetslöse frikändes, som det heter i sången, för sina vackra bruna ögons skull. Det verkade finnas en rättvisa till och med för svarta, åtminstone för en Brown-Eyed Handsome Man. Och chuckens melodi, med sin mysiga struttighet strök under den lekfulla tilltron till att allt går rätt till i den bästa av alla tänkbara världar, i home of the brave, land of the free.

Riktig rock, den som känns och förstås direkt av kroppen är en utrotningshotad bristvara. Men än i dessa dagar blixtrar det någon enstaka gång till av en rocklåt som klipper till med den där klockrena träffen; Knock and roll.

Det är längesen nu, men Nebraska, Bruce Springsteens episka odyssé i USA bakom kulisser och klichéer minns man som ett ömmande blåmärke. Som en Dante i vår tid sökte sig Bruce ner i det amerikanska vardagsinfernot. Och där, mitt framför våra ögon, härskar våldet, orättvisan arbetslösheten, sveket och döden. Han skrev om domare som dömer utan nåd och misskund, som om rättesnöret vore Gamla Testamentets oförsonliga ..öga för öga, tand för tand. Och han beskrev människor som griper efter sina drömmar, tappar taget och vaknar upp i helvetet.

Han såg fabriker stängas och jobben försvinna ”…they closed down the autoplant in Mahwah late that month…” Efter 6 miljoner tillverkade blev 3700 arbetslösa I ett slag 1980 i en stad med under 30 000 invånare.

Bruce Springsteen spelade in Nebraska på en enkel fyrspårs Teac ensam i ett hotellrum. Tonen är så avklädd och ogarderat direkt att det är som om han kved och viskade direkt våra öron. Den som lyssnat på låtar som Highway Patrol Man eller Mansion on the Hill utan att stirra blankögd ut i tomheten har inget hjärta (och har förstås slutat läsa det här för länge sedan och satt på nåt skvalradiojunk med Bon Jovi eller U2).

För Springsteen var det viktigt att göra den här inspelningen själv. Han tog mycket stora risker med sin karriär. 1982 hade han etablerat sig som arenarockare, han var på kommersiell topp, en position som måste försvaras hela tiden och där inga inåtvända avsteg tolererades. Men efter Nebraska kan ingen ifrågasätta hans uppsåt och trovärdighet. Med denna helt akustiska platta med sina okommersiella politiska vissånger ställde han sig skuldra vid skuldra med dom stora som Robert Johnson och Woody Guthrie.

”…woncha hear my last prayer, let rock n roll deliver me from nowhere”

Det fanns rock n roll i sångerna på Nebraska som inte fullt fick se dagens ljus i Springsteens avskalade akustiska nyenkelhet. Låtarna bar så tydligt på latenta krafter, en explosiv rockpotential som det måste till ett band för att frigöra.

Här för leden kom en skiva där olika artister gör versioner av låtarna från Bruce Springsteens Nebraska. Den heter Badlands – A Tribute to Bruce Springsteens Nebraska.

Och bland ovanligt många bra versioner av osedvanligt bra låtar finns där Johnny 99 hottad och trimmad av Los Lobos. Den sitter som en vänsterkrok av Mike Tyson i klassamhällets neutralt känslokalla ansikte. Knock and roll! Sången handlar om Ralph, born in Mahwah, New Jersey, USA, som blir desperat och galen av sin arbetslöshet när Fordfabriken lades ner. Han måste ta sig ur den hemska insikten om den helt hopplösa situation han hamnat i. Han super skallen av sig, tar pistolen, vådaskjuter en bargäst innan han ska skjuta sig själv. Men han vill göra det stilfullt på krogen; grips förstås, och får 99 år jämt.

Los Lobos har i sin cover fört Springsteens mästerverk mot ännu större djup. Sånt kan den bästa rockmusiken göra ibland.

En mjuk basgång bjuder upp till det som snart visar sig vara en danse macabre. Blåset tutar igång och leker kurragömma med Such a Night, den adrenalinstinne Elvis major epos om det gyllene ögonblick då allt på ett oförglömligt sätt förändras, den gyllene stund när livet tar ett avgörande språng och byter riktning och allt blir rätt.

”It was a night, Oh, it was a night, a real night. Such a night!!!

Blåsriffets takt och ton hos Los Lobos signalerar ett skeende som har sin egen obönhörliga och oåterkalleliga logik.

”Ralph went lookin’ for a job but he couldn’t find none.” Början till slutet.

Hoppet är borta. Vinet och de många tequilashotsen ökar intensiteten. Spriten för för en stund fram livsglädje och omöjliga drömmar.

Men det bär mot den oundvikliga katastrofen. I mitten av låten bränner vargarna av ett solo på dragspel. Det är optimistiskt på ytan, men med erfarenhetens visshet om den annalkande sorgen hela tiden närvarande. Dragspelets toner prövar de klassiska glidningarna från Jonny Allens legendariska version av Chuck Berrys The Promised Land.

”… tell the folks back home this is the promised land callin. And the poor boy is on the line.”

Resignerad galghumor mitt i allt det becksvarta eländet. Här tillämpas den postmodernistiska dekonstruktionen på ett varmt och levande sätt. Liksom en god chilli kräver många sorters peppar, blandas här cajun, rock och rytm and blues, alla på lika villkor för att ge den rätta hettan. Och det svider till.

Ralphs stund av fylleoptimism går via resignation förvandlad till aggressivitet mot hopplöshet och in i destruktiv desperation. Självmordstankarna ska realiseras. Hur gärna man än ville annorlunda har en ensam arbetslös aldrig en chans mot systemet. Aldrig!

”Cést la vie, say the old folks. It goes to show you never can tell.”

Vart tog Chuck Berrys allsångstrallvänliga framtidstro och teenage heaven vägen? Och var är den rosenkindade värld där den fungerade?

99 år, lyder domen. Lås in förloraren i stillot!

” … you can take a man’s life for the thoughts that’s in his head …”

Och dansbandet Los Lobos, fem lönnfeta latinos, spelar vidare på fyllhaket The Club Tip Top. Får de vara fred är vargarna som en flock fredligt lufsande hundar. Men om man retar dem, och det gör orättvisor,  glimmar huggtänderna fram.

”… I guess it’s just the meaness in the world…”

Hårda killar dansar inte sägs det. Men vad ska man göra en sån här gång. Det här förstår man bara om kroppen också är med och tar sin del av skiten.

”… let rock n roll deliver me …”

BO BORG

---

Los Lobos inspelning av Bruce Springsteens Jonny 99 finns på hyllningsskivan till Bruce Springsteens Nebraska. Den heter Badlands. Är helt suverän, och där gör olika artister nya versioner av sångerna från albumet Nebtraska.

Chuck Berry-citaten är ur Brown-Eyed Handsome Man, The Promised Land och You Never Can Tell.