Det är med Skövde Konstmuseums utställningsserie Utgrävningar som med arkeologin. Det blir mycket gräva innan man gör nåt fynd. Men skam den som ger sig.
Nog blir väl en del av den här typen av utställningar väl upplevelseanorektiska. Ibland har jag haft en känsla av att det mesta sker i den skrivna introduktionen och utan den verbala inklädnaden står kejsaren snudd på naken i en kal utställningshall.
Det känns ibland negativt, men jag på och är positivt inställd till att Konstmuseet trots låg publikintensitet ändå hänger i och ger sitt koncept en chans och tror på det. Och det faktum att gamla konststötar som jag längtar efter litet mer ”vanlig” konst i Konstmuseets utställningar är nog ett tecken på att man är på rätt väg.
Det är så mycket konst som är slätstruken produktion och som är så konventionell att man inte sett verken fastän man sett dem. Den typen hoppar Skövde konstmuseum konsekvent över. Därigenom ägnar man sig helhjärtat åt en viktig aspekt av konstens vara, den att skaka om, rucka på det invanda och utmana. Man jobbar med en större risk och det är välgörande friskt vågat och därmed är mycket vunnet. Och ta större risker det kan, och ska, ju också en samhällsfinansierad verksamhet göra. Man är ju inte beroende av försäljningsintäkter utan har ett annat syfte och uppdrag. Kanske är det här ett sätt att på sikt nå också nya grupper och nå utanför den publik av oss gamla kulturkoftor som är de vanligaste besökarna i museer, konsthallar och gallerier. Men man får vara uthållig för det här tar nog tid.
Den nyss öppnade utställningen på Skövde Konsthall har den kryptiska titeln Det är…, Det var…, Men det…, Det finns…, Man kan… Den visar inledningsvis första halvan av ett verk Elin Wikström. Hon är verksamhetsledare och VD på Gerlesborgsskolan. Och vid sidan av det jobbet också konstnär på de stunder som blir över. Hon skapar inte konstobjekt utan vill iscensätta det hon kallar ”aktiverade situationer”. Och de föremål, och de är inte många, som finns i Konstmuseets salar, ett svängt bord, några linjer på golvet är tillverkade av museiteknikern. Den här konsten svävar mest i idéernas tunna luft.
Ett av hennes tidigare verk ett så kallat Moderna Museet-projekt har titeln ”…the need to be free…” Hon och en assistent åkte till ett köpcentrum i Dundee i Skottland och där utfördes, som det står i museets text ”en road movie” till fots, genom att under öppettiderna oavbrutet gå upp och ner i köpcentrets rulltrappor. Frågor kring ”att följa med strömmen”, vanans makt och både ekonomiska och mänskliga flöden väcks i denna ”road movie” ”.
Utställningen i Skövde sägs handla om skriftspråket och hur dess konventioner, t ex att skriva från vänster till höger på raka rader, påverkar vårt sätt att tänka. Och det gör det nog.
Utställningen ska ha två delar där ”…den första delen på våren är besökarinteraktiv och består av instruktionsbaserade verk.” Det visar sig innebära att det målats böljande linjer på utställningssalens golv. De ger en häftig visuell effekt. Golvet upplevs så platt det är av ögat som tredimensionellt. Det ger en association till op-konst och Bridget Riley. Det här är för mig utställningens estetiska upplevelse. Jag beger mig på jakt efter den utlovade intellektuella.
I ett annat rum står ett långsmalt bord i en svepande böljande form. På väggarna A4 papper med instruktioner med olika övningar man kan sitta och själv göra bl a vid det roliga bordet. Vi ska lära oss att skriva från höger till vänster. Men också olika fysiska övningar. Det finns också snyggt inbundna böcker där man kan se exempel när konstnären själv skrivit texter från höger till vänster på böljande rader.
Den här delen av projektet sägs bygga på teorier och begrepp av bl a Zygmunt Bauman, Hélène Cixous, och Astrida Niemans. Avsnitt ur deras texter finns som läsövningar i utställningen som teoretiskt eldunderstöd. Det finns förklaringar i utställningsbroschyren. Den konceptuella effekten får man läsa om i pappershandledningen som delas ut och det är mest där den finns för mig.
Där berättas bland mycket annat att det finns en teoretisk koppling till ett tidigare verk av Wikström, cykelklubben Returnity. I det hade vanliga cyklar modifierats så att de åkte bakåt fast man trampade framåt. Verket var interaktivt i meningen att besökarna fick pröva de där cyklarna.
Vid vernissagen framfördes musikstycket SÄLLSKAPSSPEL # 5, en så kallad slumpkomposition. De medverkande musikerna under ledning av Henrik Olsson spelade först ett spel där de kastade speciella tärningar. Dessa lades sedan ihop och så hade man kvällens komposition, eller som Olsson säger ”musikaliska sällskapsspel”. Det blev ett märkligt tonspel som mest bestod av rytmiska figurer på de olika instrumenten.
Den utställningsdel som nu visas på Konstmuseet ska följas av en del två. Då ska Elin Wikström vara sju veckor(!) i Skövde och arbeta med att sätta sin vision att ”omsätta kunskaperna och erfarenheterna från den första delen och skapa system för att utveckla ett nytt språk, för handen och hjärnan att vänja sig vid”. Det låter löftesrikt och spännande, eller hur.
Jag återkommer.
BO BORG
Skövde Konstmuseum
Det är…, Det var…, Men det…, Det finns…, Man kan…
Elin Wikström
Utställningen öppnades den 25 april och pågår till den 17 augusti 2019
Annons
BoBorg 