Konsthantverk och design – Hundra år i Göteborg

I ”lärdomsprojektet” Hundra år i Göteborg kom förra året volymen En ny frihet- sjutton konstnärer. Konsten först som vanligt. Nu har turen kommit till konsthantverket med en gedigen volym betitlad Konsthantverk och design. En rad prominenta skribenter har enrollerats under redaktörskap av Gudrun Nyberg. Hon konstaterar att det inte finns någon tydlig gräns mellan konst och konsthantverk, men att man ändå skilt dem åt i varsin bok.

Boken inleds med kapitlet Röhsska museets roller av Barbro Ilvermo, som tidigare arbetat bl a på Röhsska. Där får man en lika kronologisk genomgång av museets utveckling från start till nu. Den är ungefär lika spännande som det nyöppnade nygamla museet. Tanken på nytänkande verkar inte vara något för Röhsska, här får allt vara vid det gamla, det märks tydligt när man besöker museet efter den långa stängningen. Och samma attityd präglar det här kapitlet. Kapitlet är helt deskriptivt, utan analys.

Det följande kapitlet heter Vackrare vardagsvara och är skrivet av kulturskribenten Anna-Stina Lindén Ivarsson. En ny tid krävde en ny form. Svenska Slöjdföreningen tog fram programskriften Vackrare vardagsvara 1919 skriven av Gregor Paulsson. Man var enig med t ex Ellen Key och centraleuropeiska strömningar om att skönheten utvecklar människan och att den därför är en demokratisk rättighet. Lösningen var att bejaka industriproduktionen och knyta konstnärer till att utforma produkterna. Devisen var bort med stilimitation och form utan funktion.

Lindén Ivarsson visar resultatet av mötena mellan industrin och konstnärer genom att gå igenom några av de stora utställningar som gjordes, särskilt jubileumsutställningen 1923. Hon redogör för hur Gregor Paulsson ville ha in ett socialt program i utställningen. Han fick ett svaret: ”Vi vill inte ha in något socialt skit på denna utställning. ” Och så blev det. Och genomgången av utställda föremål blir en parad av möbler och glas som var hantverksmässigt och stilmässigt av det slag som betraktas som hög kvalitet; ni vet Carl Malmsten, Edward Hald, Märta Måås-Fjätterström, Carl Bergsten och liknande. De miljöer som visas med deras möbler ser i mina ögon nattståndna och grosshandlaraktiga ut. Men museerna och handböckerna tycks älska dom. Några sociala eller demokratiska ambitioner finns inte ett spår av. De här möblerna och miljöerna  var strictly för den burgna borgarklassen. Så blev det med de demokratiska ambitionerna.
Kapitlet är helt deskriptivt, utan analys.

Otto Schultz, Firma Boet, Vardagsrum för Herr Direktör. Akvarellen finns på Röhsska Museet

Designvetaren Christian Björk har skrivit det intressanta och analyserande kapitlet Firma Boet och Otto Schulz. Boet var en möbelinredningsfirma för de rika som verkade under formgivaren och entreprenören Otto Schultz mellan 1920 och till 1950. Boet levererade möbler i en supereklektisk lyxstil. Björk menar att formspråket var både progressivt och konservativt samtidigt. Schulz plockade t ex upp funktionalistiskt formspråk när det blev modernt, men var helt ointresserad av dess sociala aspekter. Jag har svårt att se det progressiva i hans välståndsskrytande och rikedomssymboliska borgerliga miljöer med trendkänslig och kundanpassad form och dekor. Man kan säga att han var en ogenerad stilblandare.

Otto Schultz och Boet deltog inte i de stora mässorna och slapp därför recensioner och jämförelser. Han hade i stället sin egen tidskrift. Han är en bortglömd kuriositet i designhistorien och jag har lätt att förstå varför. Men han skriver in sig genom att efterlämna massor med akvareller av inredningar han gjort och som finns i Röhsska museets samlingar och då blir det lätt att forska och göra utställningar.

Coctail-Mode ur Röhsska Museets samlingar, utställning 2011-2012.
Foto Mikael Lammgård, Röhsska Museet

Röhsska museet har mode som en av sina inriktningar. En av deras intendenter Josefin Kilner har skrivit kapitlet Modeutställningar på Röhsska museet. Det beskriver en insamlings och utställningspolicy som gör mig upprörd. Ett museum ska vara samhällets minne. Jag tolkar uppdraget att man i det här fallet ska samla modeminnen från alla samhällsklasser, även ”vanligt folks”. Enligt det här kapitlet prioriterar inte Röhsska det alls. Här redovisas att man har samlingar av exklusiv fransk haute couture. Och av den lilla svarta och annat som exklusiva ”utsökta aftonklänningar och modehusprodukter där avigan är lika spännande som rätan”. Det är väl inget för samhällets minne. Jobbar man så här skapas historien som om den bara gällde en försvinnande del av människornas vardag. Men jag ska vara rättvis.  I den 29 sidor deskriptiva ickeresonerande texten finns en tredjedels sida med en detalj av ett par jeans.

Så här långt in i boken kommer äntligen ett högintressant kapitel. Det är skrivet av kulturskribenten Lisbet Ahnofff och har rubriken Elsa Agèli och textilkonstens förnyelse i Västsverige. Hon beskriver Elsa Agélis stora inflytande och intressanta konstnärskap. Hon går igenom den så avgörande viktiga utställningen Verkligheten sätter spår. Hon presenterar och analyserar med stor kunskap och ett smittande engagemang viktiga västsvenska textilkonstnärer. Och hon avslutar sitt föredömliga kapitel med en resonerande spännande och engagerande slutreflektion.

Fisk i Keramik, Gunnar Larsson, Foto Gudrun Nyberg

Så följer en intressant resonerande historik om konsthantverksgrupperna i Göteborg. Den är skriven av förra konstmuseiintendenten Lena Boȅtius och visar på att det går framåt för kollektiven, även ekonomiskt, och det är alltid kul. De medverkande konsthantverkarna står väl rustade när nu deras hantverk ska bli chickt enligt trendanalytiker. Jag saknar Nääs Konsthantverk i framställningen. De har en innovativ och framsynta och alltid intressant utställningsverksamhet i Göteborgs utkant och har skapat internationella samarbeten och utställningar framgångsrikt i många år nu.

Smycke av Li Liang, Foto av konstnären

Boken avslutas med ett kapitel om smyckekonsten av Lina Nilsson, själv smyckekonstnär. Göteborg är verkligen ett kraftcentrum för högintressant smyckekonst. Det beror, det förstår man av framställningen, på kombinationen av högskoleutbildning och särskilt begåvade, kreativa och handlingskraftiga utövare.

BO BORG


Konstverk och design – Hundra år i Göteborg
Boken ingår i Bokserien Hundra år i Göteborg. Strax innan utkom i samma serie boken En ny frihet- sjutton konstnärer. Redaktionen till böckerna säger sig medvetna om att gränsen mellan konst och konsthantverk är flytande. I konstboken behandlas främst bild medan i konsthantverksboken behandlas i huvudsak arbeten i andra material.
Red: Gudrun Nyberg
Texter av: Barbro Ivemo, Anna-Stina Lindén Ivarsson, Christian Björk, Josefin Kilner, Lisbet Ahnoff, Lena Boȅthius, Lena Olsson
Omslag Peter Antonisen
Omslagsfoto: Halssmycke i koppar av Li Liang, foto av konstnären
Grafisk form, inlaga: T. Carlsson
Sättning/ombrytning, original: Harnäs Text &Grafisk Form
Repro: Baltasar Aguirre
Korrekturläsning/textkontroll: Inger Molin
Tryck: TRT, Tallin 2019, via Jarls Tryckservice
ISBN: 978 91 7331 946 1
CARLSSONS



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s