Från vänster Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Urban Yman, Mats G. Bengtsson, Tore Berger
Den som inte är en nörd är en tönt, heter det. Så sant som det är sagt. Så jag har med god aptit nördat ner mig i allt tänkbart, och för mig tidigare otänkbart, om min ungdoms kanske största i kulturen; Blå Tåget. Orsaken till detta sociologiska hetsfrosseri är Morgan Palmqvists nyutkomna tegelsten Blå Tåget i tiden och rummet.
Jag minns back in the days 1970 när några ”ledande kamrater” kom till Örebro. Jag hade Gunder Häggs Tigerkaka under armen. Vad är det där för småborgerlig skit sa en av dom hånfullt och den andra höll med. Det är NJA gruppen som gäller sa han som sedan kom att jobba åt utrikesdepartementet. Sällan har jag känt mig mera oenig.
För vad skulle livet ha varit utan Gunder Hägg/Blå tåget. Deras tillsynes obekymrade attityd inför musikkonvenans och sångtextregler var så både stärkande och befriande för oss intellektuellwannabees. Jag köpte deras (dom hette Gunder Hägg på den tiden) Tigerkaka direkt när den kom ut. Redan omslaget av Göran von Matérn och introt till första låten Teddy Bear Baby, liksom öppnade dörren till nya möjligheter i konsten och musiken. Gör det du vill och gör det som du kan. Det duger, tycktes deras kaxiga imperativ lyda.
Författaren till den nyutkomna boken är Morgan Palmqvist, överbibliotekarie vid Göteborgs universitet. Han har disputerat på Blå Tåget. Och han lämnar ingen sten i deras historia ovänd. Han använder den franske sociologen och medianalytikern Pierre Bourdieus socialkonstruktivistiska begrepp som fält, habitus och kapital. Med de verktygen gräver han fram han svar på många varförfrågor om Blå Tågets musik och dess medlemmar. Boken är rena läsfesten för oss som vill göra en längre kunskapsresa med Blå Tåget.
Kärnan i Blå Tåget; Tore Berger, Leif Nylén, Mats G Bengtsson och Torkel Rasmusson kom från välbärgad övre medelklass och familjer med musik och kultur i hemmet. Det ger självförtroende och öppnar mot det finkulturella fältet. Flera av dem var tidskriftsredaktörer, poeter. Det gjorde att de hade ett fantastiskt kontaktnät (så hette nätverk på den tiden) inom kulturen. Detta i kombination med det självförtroende medelklassuppfostran medför gjorde att de trots att de i stort sett var instrumentanalfabeter kunde debutera på Moderna Museet. Inga arbetargrabbar som inte kunde spela skulle ens tänka tanken.
Men dom här grabbarna hade stora mängder socialt, och kulturellt kapital. Det förklarar enligt Morgan Palmqvists att de hade förutsättningar att ta för sig och göra estetiska bedömningar och hade en självständighet att ta stegen ut i det okända som för andra verkade fel.
När ungdomar gillade rockmusik blandade Blå Tåget alla stilar som kabaré, schlager, tango, tradjazz, litet rock, country och folkton. Det gjorde ingen annan i Sverige på den tiden. De lagade en postmodernistisk pyttipanna innan ordet ens var i schwung. Och texterna hade ”högkulturella drag” som litterära intertexter, filosofi, politik, psykologi och annat som inte var vanligt i texter då. Inte nu heller för den delen. Man hade en känsla av att dom hade koll. Det gav ett välbehag och en trygghet.
Morgan Palmqvist skriver: ”Må vara att Blå Tåget som orkester och som samling av musiker inte skänkte sådan visshet om musikalisk säkerhet, men som ersättning fanns i stället en attraktivitet och trygghet i känslan av att lyssna till smarta män som lästa många böcker som rörde sig ”i kretsar” och inte minst som helhet signalerade den säkerhet som en priviligierad bakgrund kan ge, trots att de var inne på okända marker när de spelade någon märklig form av pop- eller rockmusik.” Så analytiskt tänkte inte jag under deras storhetstid. Men det ligger något viktigt i det det inser jag nu. Inte tu tal om den saken
Tore Berger var med och Finansierade skivbolaget MNV och Tigerkaka blev bolagets första skiva och inledde på sätt proggen. Och Berger och Nylén var viktiga makthavare i MNW i början. Alla de här sakerna är viktiga bakgrundsfaktorer för att förstå Blå Tågets betydelse och genomslag.
Jag har stort och odelat intresse av att läsa den här boken som bygger på Palmqvists doktorsavhandling. Sjuttiotalet dyker upp igen. Men tänk vad litet jag visste om mina hjältar i Blå Tåget. Alla bakgrundskunskaper man får här nu påverkar nog hur man tar emot musiken. Men det gör tidens gång också. När jag lyssnar om skivorna medan jag läser boken märker jag att jag glömt många av låtarna. En del av dem har tappat den sprängkraft närvaron i tiden gav dem när de var nya. Men många står sig så himla bra. De har ofta starka melodier. Det anarkistiska skrammelkompet funkar bra. Och bandet har flera särpräglade och bra röster.
Palmqvist skriver: ”Men genom sina intellektuella och ofta lekfulla texter- och sin musikaliska spretighet – ger de hela vägen intryck av konsten för konstens skull.” Det var vågat på vänstertiden när allt skulle ha ett politiskt syfte, och helst en ”proletär klasståndpunkt”.
Recensenten Thomas Sjölund som citeras i boken satt huvudet på spiken när han skrev: ”I varje sång tillät de sig en sorts ursvensk tveksamhet, en undran och förundran över livets märklighet.”
I en intervju i Aftonbladet sa Fredrik Reinfeldt: ”Om det inte dansas till ”Staten och kapitalet” är det ju inte en riktig fest”. Det är nog mera ett av hans triangulerande tricks när han vill göra sig gemen. Så lätt blir inte en tönt en nörd. Men Blå Tågets klassiker via Ebba Grön har en självklar del i kulturarvet och den borgerliga bildningen, så anti-borgerlig den än är.
Mina 6 favoriter med Gunder Hägg/ Blå Tåget
BO BORG
Blå tåget i tiden och rummet – en musiksociologisk studie
Författare: Morgan Palmqvist
Korrekturläsning: Inger Molin
Omslag och inlaga: Simon Molin
Repro: Baltasar Aguirre
Tryckt och bunden av TRT, Tallin 2019, via Jarls Tryckservice
ISBN: 978 91 7331 958 4
Förlag: Carlssons
BoBorg 