På sommaren kan det vara skönt med en klassiker utan slips och som är uppknäppt i halsen.
När man får se årets sommarspel i Närebo vet man att sommaren är här.
Esplanadteatern har en lång tradition att spela på olika platser, bl a en vikingapjäs på Lindön som blev en stor succé. Och så några år med föreställningar på Stola Herrgård. Från 2015 sker spelen på Närebo. Där har man ställt i ordning en spelplats med en stor scen och gradänger för publiken. Och det finns kaffeservering, inte minst viktigt när man ska på sommarkvällsutflykt (gäller inte minst för recensenten, reds anm). Allt är alltså upplagt för gemytliga kvällar. Esplanadteatern med sin stora erfarenhet av repertoar och publik vet hur en slipsten ska dras. Man har rutinerade proffs som Torsten Kärrbrink, Gabriella Jakobsson och Johan Rundkvist i laget. Och de vet hur en sommarteaterslipsten ska dras.
Det har blivit allt bättre med åren. Med Carin Mannheimers pjäs Kvinnofarmen, som man spelade förra sommaren, visade man att ett lustspel kan vara så mycket annat och bättre än en flabbig parad av pilsnerfilmslustigheter. Skämt behöver en klangbotten av allvar för att de ska bli annat än betingade skrattreflexer.
Det får vi ännu ett exempel på i årets sommarspel. I onsdags var det premiär på Esplanadteaterns sommarföreställning i teaterladan i Närebo. Man har tagit sig an ett riktigt stort och svårt, men framför allt roligt smörgåsbord av teatermöjligheter; William Shakespeares Trettondagsafton.
Den är skriven av en ung Shakespeare 1601. Och frågan inställer sig direkt. Varför i hela friden heter den trettondagsafton? Det är ju dagen vi firar för att de tre vise männen kom för att uppvakta det nyfödda Jesusbarnet. Jag vill inte veckla in mig i metaforismer. En teori jag sett är att trettondagsafton var inledningen till karnevalen. Då var allt för en kväll tillåtet bakom maskerna. Det uppochnervända klassamhället vändes rätt en stund när identiteter och hierarkier inte var så fasta. Inte minst kunde tjänstefolk säga sitt hjärtats mening bakom masken. Den tanken har omhuldats i teater och opera från ståndssamhällenas tid.
Kajsa Holmqvist och Felicia Andersson 
Felicia Andersson som Olivia, en riktig sagoprinsessa
Det är egentligen varken möjligt eller meningsfullt att med några ord redogöra för handlingen i Trettondagsafton. Men låt mig säga att det handlar kärlek och egenkärlek, vad som är naturligt och vilka köns- och klassroller och hierarkier som var givna i skiftet 1500-1600. Det är fantastiskt (och naturligtvis dystert) att det finns så mycket att känna igen sig i efter 400 år.
I den här komedin ska alla mänskliga känslor gestaltas. Rent nonsens blandas med bildning. Det är bullrigt, gapigt och burleskt. Allt detta och mycket mycket mer ryms i Trettondagsafton som är en klassiker av bästa märke.
Och frågan inställer sig. Det är väl omöjligt för en amatörteatergrupp att ta sig an den här så mångbottnade och traditionstyngda pjäsen. Inte för Esplanadteatern! Friskt vågat och hälften vunnet heter det. Så sant som det är sagt i det här fallet. Och de satsar allt på ett vinnarkort. Sin entusiasm och spelglädje.
De gör pjäsen på sitt sätt och utifrån sina förutsättningar. En amatörteatergrupp har ju brist på allt; pengar, tid, teaterutbildning. Och ända lyckas de skapa en mysig och underhållande teaterkväll av en komplex pjäs som en Shakespeareklassiker. Och med Esplanadteatern känns det som det är i gamla goda vänners lag. Många av de här aktörerna har vi sett i olika föreställningar så de känns som gamla bekanta. Och varje år kompletterar man med nya fräscha entusiaster som med dödsförakt tar sig an de svåraste uppgifter. Tänk bara att memorera alla de här långa replikerna! Men deras entusiasm skapar en speciell god stämning och fina teaterförutsättningar. Ibland går det åt pipsvängen. Men då gör det det med musik.
Trettondagsafton är en komedi. Komediernas komedi tycker en del. I Esplanadteatern spelas den på farsens gräns. Man tar fasta på det skrattbara helt enkelt. Ja, så himla enkelt är det väl inte. Pjäsen är svår, men Esplanadteatern har gjort sina konstnärliga val utifrån en amatörteatergrupps förutsättningar.
Shakespeare vet att skapa situationskomik och Esplanadteaterns ensemble är inte sena eller nödbedda att ta vara på varje tillfälle. De spelar, och spelar över, så det står härliga till. Och det är nog enda chansen att få den här pjäsen att fungera som så lättsam och tokrolig sommarteater som den är här. För här kan var och en av skådespelarna göra sin egna galna krumelurer av de märkliga rollerna.
Pjäsen är full av förvecklingar, förklädnader, förväxlingar där alla älskar och älskar. Ja det är inte dåligt hur kära en del är här. Men de älskar fel person till att börja med. Och vi i publiken älskar att se dem på scenen missförstå och göra bort sig å det gruvligaste. Poängen är att vi förstår det uppenbara de inte förstår. Och vi får skratta av oss om dumma könsroller där kvinnorna behandlas som dumma, fast de är de smartaste. Det handlar också om missunnsamhet, intolerans och egenkärlek. De och många andra trista egenskaper som vi i publiken slipper ta på allvar utan garvar järnet åt. Det är alltid både kul och upplyftande att se de uppblåsta och fisförnäma avslöjas i all sin löjlighet när man själv sitter trygg.
Regissören Gabriella Jakobsson har gjort ett bra jobb. Pjäsen funkar fint i ett högt tempo. Och hon hittar nåt kul och bra att lyfta fram även hos dom av aktörerna som inte är klara för Dramaten än.
Och det är det som är Esplanadteaterns beundransvärda kännemärke. Hela laget gör alltid en bra match. Och laganda och spelglädje är ett vinnande koncept.
Några är särskilt bra i den här föreställningen. Den omöjligaste uppgiften har Frida Bergman som spelar Andreas Blek av nosen. Den har vi sett på TV med genier som Per Oskarsson och Peter Dalle. Men Frida kämpar verkligen på med sin omöjlige gubbe och vi får många skratt på vägen. Man har en gediget bra skådespelare i Johan Rundkvist. Han gör sin hopplöst självupptagna figur möjlig. Och tragisk. Och rolig förstås. Maria Hassel har en naturlighet i sitt spel och en självklar scennärvaro som fungerar och imponerar. Och vilken fin förvandling från bortskämd överklassare till förälskad upp över öronen Frida Bergman gestaltar. Och, och, och…
Vill ni både se en klassiker som hållit i 400 år och håller än och ha en närodlad och rolig teaterkväll rekommenderar jag Esplanadteaterns Trettondagsafton.
BO BORG
Esplanadteatern
Spelplats: Närebo
Pjäs: Trettondagsafton av William Shakespeare (1564-1616)
Regi: Gabriella Jakobsson
På Scen: Lotta Wendin, Frida Bergman, Lollo Bengtsson, Robin Auguctuc, Eskil Bengtsson, Linda Karlsson, Mats Henrikson, Filip Carlén, Kajsa Holmqvist, Eva-Lotta Hallbäck, Johan Rundkvist, Felicia Andersson, Maria Hassel.
Foto: Bo Borg
Föreställningar: 26, 28, 29, 30 juni och 2, 5, 6, 7, 10, 12, 13, 14 juli 2019
Annons
BoBorg.se 