Skillnaden mellan konst och konsthantverk är i vår tid priset på objekten och att konsthantverk på museer visas i grupp, medan konstnärerna har separatutställningar.I konstvärlden finns det förlegade värderingar som håller sig kvar som kardborrar på ryggen. T ex att konst på något sätt skulle vara överordnat och värdefullare (kolla som sagt bara prisskillnaden) än konsthantverk och mode.
Som om det vore bättre på något sätt att lämna en skiss till någon annan att utföra, än att utföra den själv. En konstnär kan lämna en pappskiss till ett modernt stenhuggeri och få en färdig skulptur i sten. Ja Dan Wolgers lät till och med en reklambyrå göra en hel utställning i hans namn. Visst är det nåt hisnande med en bra idé. Men hur bra idé på en skala är det att lämna ett gosedjur till ett stenhuggeri eller en bronsgjutare och låta det bli verket. Bra idéer är nog bra. Men då får de vara bättre än så. Det faktum att det förutom det estetiska finns en praktisk nytta tycks vara diskvalificerande på något underligt vis och gör att verken ofta hamnar längre ner på värdeskalan.
Eller för den delen är en artistiskt utförd illustration i en dagstidning mindre värdefull än en dito akvarell på en utställningsvägg? Inte alls förstås. Därför är det skönt när man får se en utställning som struntar i den praktiska nyttans förbannelse och visar skulpturer för vad de är och skiter i gammaldags värdeskalor. Bra är bra även om artisten har gjort objekten själv.
Lidköpings konsthall har producerat en kanonutställning. Det är ett smart och mycket givande koncept av konsthallschefen Amanda Österberg att visa Bea Szenfeld och Stina Wirsén tillsammans. Det blir ett möte som det slår gnistor om. Olikheterna är förstås slående. Det handlar om olika tekniker, format, uttryckssätt. Men papperet har de gemensamt liksom omsorgen om det tekniska och strävan efter att i varje moment i sitt skapande jobba vidare mot nya personliga uttryck.
De har mötts i det rent konstnärliga på så sätt att Stina Wirsén gjort bilder av Bea Szenfelds kreationer. Jag skulle snarare säga gestaltningar än illustrationer, så illustratör hon verkat som. Det är bilder som inte underordnar sina motiv utan möter dem med insikt och nyfiken respekt. Det är fina kompositioner och i första hand konst i sin egen rätt. Hon är en mycket fin porträttör. Det är i mötet mellan hennes skicklighet och lyhördhet mot motivet och den porträtterade som intressanta porträtt uppstår. De ska förstås innehålla igenkänning, men aldrig bara det. Vi ska inte bara se det vi redan vet om utan hur det avbildade ser ut i konstnärens öga, via hennes kunnande, känsla och hand. Och så ska porträttet förstås vara ett verk i sin egen rätt där konstnären ger sig till känna. Sådana är Stina Wirséns porträtt även när de presenteras som illustrationer. Hon har tagit genren ett steg till. Här finns också friare kompositioner som visar vilken fin akvarellist hon är. Ibland får de lödiga ibland halvtransparenta vattenfärgerna möta distinkta tuschlinjer och hårdare svarta ytor.
Bea Szenfeld
Bea Szenfeld är en fantastisk artist vars verk tycks sprungna ur tanken att konventioner och genregränser inte finns. Hennes kläder är spektakulära. Vi har sett superstjärnor och politiker få sin image uppgraderad av dem. De som bär dem betraktas som kreativa och dristiga bara genom att ikläda sig hennes kreativitet.
De arbeten som visas här är förutom att vara kläder också visioner och skulpturer. Deras klädskap, som bara är en del, men en viktig del, av deras mångfacetterade uttryck, markeras genom att de sitter på skyltdockor. Men jag ser mest bra konst. När såg man en skulpturutställning senast med den här uttryckskraften.
Bea Szenfeld arbetar i papper. Och det är verk som ska inkludera så mycket. Ibland, som när det gällde förra kulturministerns nobelsvid, ska en beställares kravspecifikation förvandlas till något konstnärligt bärigt. Det verkar inte ha varit något hinder för Bea Szenfeld utan en trigger för skapandekraften.
Ingen möda tycks sparad för att komma fram till det optimala uttrycket. Verken är uppbyggda av massor av formade papper och kilometer av sömnad med tunn tråd. Man kan hitta igen både historiska förebilder som konstruktivistiska formbyggen.
Numera verkar det ibland att vad som gjuts i brons upphöjs till konst och skulptur. Det behöver inte Bea Seinfelds verk göras (även om det skulle bi anslående verk i brons i en utomhusmiljö). Hennes verk har högsta konstnärliga densitet och halt som de är. Lägg därtill att de är ett extraordinärt hantverk.
Det talas ofta om illustration när det gäller Stina Wirsén och mode när det gäller Bea Szenfeld. Det får andra göra. Jag ser en stark utställning med ovanligt bra konst, full av kreativitet, handaskicklighet, originalitet och uppfinningsrikedom som är mer spännande än de sedan länge inslagna konstdörrar man så ofta än en gång serveras på utställningar.
BO BORG
Papier
Bea Szenfeld och Stina Wirsén
Lidköpings Konsthall
15 juni – 24 augusti 2019
Det här är en bearbetning av en text som publicerats i Nlt den 17 juni 2019
Läs även om utställningen i Omkonst
Foto: Bo Borg o. Rune Lindström
Annons
BoBorg.se 