På vernissagekortet till Henrik Allerts utställning ser man ett blåtonat ansikte. Dess blick är inåtvänd. Men det betyder inte att den bara vänder blicken inåt sig själv. Blicken går in i betraktarens inre också. Och den där dialogen mellan konsten och betraktaren är ett typiskt drag och en stor kvalitet hos Henrik Allerts bästa verk.
Vad är det egentligen som gör Henrik Allerts skulpturer så bra? Hans motiv är mest djur. Man känner igen hästen och fågel och fåret och kanske framför allt maskerna med hästhuvuden med mänskliga drag. De är naturalistiska. men han förstärker naturalismen. Han tar dem ett steg vidare genom att liksom besjäla dem. Jag tror inte att djur har en själ. Men när jag ser ett hästhuvud av Henrik Allert tvekar jag. Han gör djuret mänskligt, och människan litet djurlik. Han lyfter på så sätt fram något gemensamt något som förenar. Ett ekologiskt samband tydliggörs. Det behövs ord som ”inkännande” och ”empati” för att beskriva uttrycket. Man känner att han förstår sina motiv. Men det känns också som de också ”förstår” oss. Samtidigt ger han sina masker ett märkligt rituellt uttryck. Hans händer formar djurens yttre och lyfter fram en mystisk dimension. Det skapar en oro som rubbar och sätter vardagsuppfattningar om kategorier och rationalitet i fråga. Trots att så många av hans masker utstrålar ett stoiskt lugn, framkallar de undran och oro. Perspektiven vidgas. Den lilla verkligheten blir större genom hans dubbelbottnade naturalism.
Och så är hans skulpturer så bra gjorda. Han är mycket handaskicklig. Hans material är lera, men han är inte bruksföremålstillverkare. Inte heller verkar han vara ute efter att briljera med sin teknik. Ändå gör han det, i förbifarten, på väg mot konsten. Det som gör hans objekt så bra är att här handlar det om en skicklig och förfaren skulptör. Och det är konstnärligheten som lyfter hans föremål. Han ser sina materials konstnärliga potential. En spricka i godset blir en möjlighet att berika uttrycket. En rinning i glasyren även om den är ett resultat av slumpen blir rätt utnyttjad ett konstnärligt mervärde. Men hans kvaliteter är lättast att beskriva med konkreta exempel som i en stor utställning.
Den stora nyöppnade utställningen Henrik Allert – ett konstnärsliv på Västergötlands museum är en rik och fyllig presentation av hans skapande under drygt femtio år. Här kan vi se många imponerande prov på hans personliga konstnärlighet. Här handlar det om ett konstnärskap som är värt respekt och beundran.
Kranium, lera o. glas – Janus, lera 
Självporträtt, bränd lera
Under den här tiden har han blivit en angelägen konstnär som etablerat en egen stil som är omedelbart igenkännlig och omtyckt. Och han har blivit bättre med åren. När man se en fågel från genombrottsutställningen Hos Petra från 1971 och jämför med hans senare verk är skillnaden i uttryckskraft och djup påtaglig. Men man måste förstås väga in att 1971 var långt tillbaka i ett annat århundrade. Och att sammanhanget avgör intrycket.
Henrik Allert har en unik position i konstlivet. Han tillhör det fåtal konstnärer som har både konstexperternas och den breda publikens uppskattning. Det ena utesluter annars oftast det andra. Han säljer bra på galleriutställningar och är också representerad i prestigefulla museisamlingar, Röhsska och Skövde Konstmuseum för att nämna några.
Han har inom ett relativt smalt motivområde lyckats hitta vägar för att hålla intresset för hans konst uppe, genom att inom sina givna och rätt smala ramar bibehålla och organiskt utveckla en kreativ nyfikenhet och smittande skaparlust. Han går vidare på den konstnärliga stig han själv trampat upp.
I en intervju sa han: ”I keramiken måste man ingenting och allt är både möjligt och tillåtet. Den tanken har varit förlösande i mitt skapande.”
Den friheten ger hans verk speciella kvaliteter.
Henrik Allert är i första hand en skulptör av rang. En betydande del av uttrycket i hans bilder kommer ur hans skickliga och nära arbete och samarbete med leran. Han verkar på ett benådat sätt ha formerna i händerna. Och han vet att vända materialets grovhet och sprickbildningar till uttrycksbärande delar av sitt konstnärliga uttryck. Han har ofta återkommit till hur han känner att det döljs fördolda handlingar, ritualer och mytologiska tillstånd i själva materialet.
Skrop, bränd lera 
Glasskulptur
Hans bildvärld kommer ur hans eget liv och erfarenheter. Han har levt ett liv nära jorden, djuren och årets växlingar. Han är uppvuxen i varm och vardaglig kristendom med en stark arbetsmoral. När intresset för konsten tog över följde givetvis den präglingen med in i hans bildvärld och tekniker. Det ger en speciell trovärdighet åt hans konst.
Det finns en närhet och värme i hans verk som utstrålar omtanke, medkänsla och empati. Och han har en psykologisk blick och känsla.
Tiden blir ett centralt begrepp när man talar om Henrik Allerts konst. Den senaste stora boken om hans konst heter följdriktigt Henrik Allert – Konstnär utanför tiden.
Det finns många tankar om och uttryck för tiden och dess gång och väsen i hans konst. En tidsteori talar om att tidens ström ibland korsar sig själv så att gammalt och nytt möts på lika villkor i samma punkt. Så fungerar Henrik Allerts bästa bilder för mig. Man ser en av hans masker eller djuravbildningar som ser ut att höra forna tider till. Men de känslor vi ser speglade i de uråldriga ansiktena är våra egna. Det är som om utsattheten och tvivlet, svårmodet och rädslan är tidlös och allmängiltig.
Hans bilder gestaltar både en förundran inför naturen och en självklar närhet och delaktighet med den. Hans skulpturer ger bilder av något vi känner starkt, men inte kan formulera. De stumma känslorna får en röst genom hans skulpturer. Sånt sker bara i mötet med den stora och viktiga konsten.
En del av Henrik Allerts arbeten ser gamla ut. Men man upplever dem aldrig som historiska lämningar som slumpen råkat lämna i vår väg. De känns istället som om de vore minnesmärken från vår tid som måste bli kvar i ett tidlöst språk och som är så viktiga att de står vid sidan om tidens nedbrytning och utplåning. Han gjorde en viktig utställning på Falbygdens Museum härom året. Där hade hans skulpturer placerats tillsammans med museets fornlämningar i montrarna på den förhistoriska avdelningen. Det var påtagligt hur de arkeologiska lämningarna och hans skulpturer liksom hjälpte varandra att föra historien närmare oss och oss närmare det förgångna i ett möte där, där och då blir här och nu.
I Henrik Allerts skapande över åren har inte nyskapandet eller överraskningen någon avgörande plats, men det har märkligt nog inte heller traditionen. Vi känner igen hans märkliga långsmala masker. Är de djur eller människor, eller vill de visa att det är mer grundläggande saker som förenar än som skiljer åt. Hans skulpturer kan som få andras, skapa en känsla av att mystiken är en fullkomligt naturlig del av livet. Historia, poesi och filosofi legeras på ett helt unikt sätt i Henrik Allerts skulpturer.
I den här rika utställningen visas skulpturer i lera, glas och brons och måleri. Här finns också några vackra vävnader av framlidna hustrun Gerd Allert (1949 – 2010).
Västergötlands Museum har all heder av den här presentationen med ett bra och väl presenterat urval av hans verk. Man har också producerat en pedagogisk introduktionsfilm som ger bra bakgrundsinformation.
BO BORG
Här finns en intervju med Henrik Allert vid en tidigare utställning i Skara.
Västergötlands Museum, Skara
Henrik Allert – ett konstnärsliv
23 juni – 31 december 2019
Foto: Bo Borg
Annons
BoBorg.se 