Läckö Visfestival är ett topparrangemang. Den hålls utomhus på Läckö slotts borggård. I år var det femte året man bjuder på två kvällar med fullmatade program. Med en utpräglad kvalitetskänsla ställer man år efter år samman omväxlande och gediget underhållande visprogram i kvällarna två. Det blir fina uppvisningar av att visan lever, frodas, utvecklas och söker sig fram på fräscha sätt på både gamla och nya vägar.
Titiyo eller Lena Willemark? Vem är visa och vem bryr sig om vem som är vad eller vad som är vad. Musikvänner är ju inte särskilt intresserade av traderad kulturhistoria. Men vi är många som är intresserade av bra musik. Och med ett arrangemang som Läckö Visfestival får man sitt lystmäte varje år i dagarna två.
Det är välorganiserat. Allt flyter på. Tider hålls, man får godis i pausen och det finns tak över Borggården när det regnar som det gjorde i lördags. Och man håller alltid tiderna. Proffsigt och pålitligt så det förslår. Och det viktigaste av allt, man har kunskaper och kontakter för att boka bra akter i olika genrer (som sagt visdefinitionen är vid och generös). Jag tycker jag hänger med bra i musiken. Men varje år får jag höra artister jag bara har hört talas om. Och man får bli glatt överraskad. Även i år var det en blandad och mycket välkomponerad kompott.
Först ut var Leif Brixmark och New Holland Band, ett band jag och många med mig aldrig hört talas om. Vilken himla tur att jag fick höra dem. De visade sig vara galet underhållande både i ord, musik och texter. Här ett exempel bland många möjliga som visar poesins kraft och Leif Brixmarks klokskap och rimsmide:
”Jag säger nej
Jag säger ja
jag säger nej jag säger ja
varannan da
Jag säger ja
Jag säger nej
Jag säger ja och nej
man kan ju alltid ändra sig”
En påprickenkaraktäristik av den moderna människans kluvenhet. Bandet öppnar sinnena som isbrytare i norra Bottniska Viken. Och Brixmarks glimtar i ögonen lyser upp orden som helljus i natten.
Leif Brixmark och New Holland Band är ett veritabelt svänggäng som levererade ett slösande övermått av underhållning av ett härligt udda, och ovanligt bra slag. Deras musikstil, eller man ska nog säga stilar, är en blandning av allt som svänger gött. Här finns rock, klezmer, litet blues, allt blandat till deras alldeles egna råöskompott. Nån klok person kallar deras stil för hårdvisa.
Texterna formar märkliga berättelser. Det hör man om man hinner med ordstörtfloderna. Det låter snett och vint emellanåt, men när man hör efter är det klurigt kloka ord vi får oss till del. Deras show är röj och hålligång från fösta till sista ton, galna klokskaper från första till sista ord. Leif Brixmark är exakt rätt sångare för det här musikaliska glädjepaketet. Och hans medmusikanter är precisionshålligångare i toppklass. Man växlar obehindrat mellan viskningar och vrål. Man hade två eminenta solister i gitarristen Staffan Johansson och framför allt saxofonisten Kenneth Johansson, som excellerade i det ena eminenta solot efter det andra.
Och så ett häftigt kast i programmet. Nu blev det seriöst värre. In kom Folkmusikdrottningen Lena Willemark, för kvällen i sällskap med Martin Hedros. Willemark sjöng och spelade fiol förstås. Och Hedros spelade elpiano och gjorde ibland inhopp på fiol.
Lena Willemark har en öppen musikaliska attityd med sin bas i folkmusiken. Den kan hon utan och innan och hon tycks hela tiden vara på jakt att öppna nya vägar mot outforskade musikaliska landskap. Man kan kalla det gränsöverskridande eller fusion. Samarbetet med Martin Hedros, med bakgrund i psykedeliska rockarna Soundtrack of our lives och olika jazzkonstellationer, är ännu ett bra exempel på detta musikaliska utforskande, som inte känner hindrande gränser.
Hon inledde insmickrande, man kan nog säga publikfriande, med en av svensk visas störta hjärtekrossarhits, Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig. Sedan spelade de folkmusik av skilda slag i tolkningar av olika slag. En del fin fiolmusik. Upplägget var litet av spelkvinna från Älvdalen möter Keith Jarret, knätofs möter neon. Spännande och modigt på sitt sätt. Jag kände mig inte hemma i det mötet, men jag kände mig inte hemma i den stilkrocken som i mina öron snarare tog än gav energi. De spelade några tolkningar av sånger ur Cornelis Vreeswijks repertoar. Det gör att det blir tydlig även för oss som inte är Bingsjöfans vilken omsorg hon lägger på att göra tolkningarna till sina egna, att liksom vidareutveckla sångerna musikaliskt på sitt sätt. Och det är den finaste musikerattityden. Sen var det förstås rart att höra Cornelis på älvdalsmål. Hon avslutade med att ropa hem korna med kulning och allt. Publikbifallet blev stort och varmt.
Tomas Andersson Wij musik är litet torrt ”seriös”. Hans sorgmodiga sånger i moll är nästan till förväxling lika i tilltal och tonfall. De har ett slags ordrabbelmelodier och både hans sångsätt och komp är litet enahanda. Han tar inga risker i sin musik, utan han odlar och förädlar omsorgsfullt den smala nisch han verkar i och som han fått Taubestipendium för.
Tomas Andersson Wij och Jesper Nordenström 
Lovisa Samuelsson och Tomas Andersson Wij
Låtarna har ett anspråksfullt anslag, ingen humor så långt örat når. Ibland längtar man efter något som skulle bryta den allvarliga stämningen. När han berättade att han skulle göra en Sven-Ingvars cover tänkte man att nu kan det väl få svänga litet i dur och bli lite kul utanför trygghetszonen. Men inte.
Tomas Andersson Wij har kvaliteter som artist. Mellansnacket är kul och blåser liv och förväntan i låtarna. Han skapar på så sätt en fin publikkontakt.
Han tackades med inrop och gav extranummer.
Programmet fortsatte på lördagskvällen, nu med skyddstaket uppe över Borggården för att skydda mot regnet i den kyliga kvällen.
Liksom på fredagen öppnade man starkt med Franska Trion. Och nu blev det sad songs. ”jag vet inte vem som orkar lyssna på trasiga själar. Det måste vara nån som är trasig själv”, sjunger dom. Och sådana finns det många därute. Och musiken är inne på samma spår. Franska trion spelar och sjunger som inga andra med en helt kompromisslös intensitet som inte skyr några medel för att på ett omisskännligt och gripande sätt berätta om sorg, vardagsångest, längtan och kärlek.
De laddar sin musik med ett stråk av desperation som gör att ingen behöver tveka om att det är på allvar. Texterna är naivistisk vardagsexistentialism.
Vilket tryck och drag de hade i både orden och musiken.
Sällan hör man en sångare som Matti Ollikainen med ett sådant direkt tilltal, som struntar i utsmyckningarna för att mejsla ut den nakna känslan. Deras starka spelning den här kvällen glömmer man inte.
Vad allt gott kan man inte säga om en musiker som Anders Widmark.
Det var ett rent äventyr att få följa med på hans musikaliska resa. Fast han samarbetat med så många inom jazz och populärmusik och sålt platina får han väl sägas vara litet av en doldis. Han spelade den här kvällen tillsammans med några musikvänner, kräset valda det märktes.
Hans spel tog oss med på en fantastisk resa in i ett musikaliskt landskap där många av oss inte varit, men som gav lust, kraft och intrikata och överraskande skönhetsupplevelser. Bländande teknik och känsla. Han hade med sig sångerskan Zoie Finer som sjöng några av hans sånger på ett sätt som fyllde dem med skönhet, känsla och själ.
Som avslutning på lördagskvällen fick vi höra en av den svenska soulens bästa, Titiyo. Det blev direkt fest i lördagsregnet! Hon skickade från första tonen varma goa vibbar från scenen, och publiken gjorde detsamma till henne. Titiyo hade publiken i sin hand från första sång och hon släppte inte greppet. Här var en artist som publiken tagit till sina hjärtan och längtat efter. Hon fick ett entusiastiskt mottagande och svarade med att göra sitt set till en oemotståndlig glädjestund. Bra låtar förstås, stora hits som Come along, Man in the moon och andra har en plats i folks hjärtan och funkar perfekt live.
Det är kioskvältarmelodier, sånger sjungna av en bra sångerska med en vacker, sensuell och uttrycksfull röst. Till det är hon en oemotståndligt charmig scenartist med en varm utstrålning, som dansar omkring hela tiden. Till det ett oemotståndligt dansant lättechnokomp. Den där speciella konsertlyckan sprider sig i kroppen, när man känner igen en låt man gillar skarpt redan på introt. Och får höra den tillsammans med andra som är lika glada.
Fantastiskt att hon hade kvar så mycket energi den regniga kvällen. Hon hade ju tänt en jättepublik på Way out West på eftermiddagen och hastat till Läckö direkt.
Titiyo fick vispubliken att sjunga med henne, klappa med, och stående och vaggande och dansande tacka med långa varma applåder.
Vi var en helnöjd publik som lämnade Läckö Visfestival 2019.
BO BORG
Borggården Läckö Slott
Läckö Visfestival 2019
Fredag kväll 9/8 2019:
Medverkande artister:
Leif Brixmark och New Holland Band (Staffan Johansson, gitarr, Kenneth Johnsson, klarinett och saxofon, Mats Hammarlöf, bas, Tony Lind, trummor).
Lena Willemark och Martin Hedros
Tomas Andersson Wij, medmusiker Lovisa Samuelsson, cello och Jesper Nordenström, klaviatur.
Publik: Fullsatt
Lördag kväll 10/8 2019:
Medverkande artister:
Franska Trion: Matti Ollikainen, piano och sång, Viktor Thuregård, bas, Pontus Torstensson, trummor
Anders Widmark med vännerna Zoie Finer, sång Tobias Grenholm, bas och Simon Liljeblad, trummor.
Titiyo tillsammans med Robin Lindvall, keyboard med mera, Kalle Perlskog, trummor
Publik: Snudd på fullsatt
Foto: Bo Borg
Bildbehandling o. grafisk form: Rune Lindström
Smakprov på det bästa från Läckö Visfestival 2019
En kanonlåt med Franska Trion
Och en med Leif Brixmark och New Holland band
BoBorg.se 