Jag undrar hur min generation fick sin bild av samerna. Inte var det mycket vi fick lära oss om dem, deras liv och livsförhållanden i skolan. Man kallade dem lappar, utan att ha en tanke på att det kunde uppfattas pejorativt. Bilden i breda lager sattes kanske av Den Rockande samen som var en av femtiotalets stora idoler.
Han uppträdde alltid i samedräkt hade en landsplåga med sin svenskspråkiga version av Red River Valley betitlad Vid foten av fjället. Den börjar så här: ”Jag är lapp och jag har mina renar, jag har trolltrummans rytm i mitt blod. Jag kan jojka och hedniska stenar…”. Exotiskt, främmande och perifert. Man såg samerna som ett hinder för exploateringen av vårt Norrland, som man senare förstod egentligen var deras. Senare kom en riktigare och mera historiskt korrekt bild allteftersom fram. Jag ser nu ett citat från dåvarande ministern med ansvar för samefrågor Annika Åhnberg: ”Jag är väl medveten om det förtryck som Sverige har utövat över det samiska folket genom historien. … Det finns heller ingen annan möjlighet för det svenska samhället att komma vidare, än att be om ursäkt för de övergreppen.”
Samefrågorna är nu aktuella i olika sammanhang, bland annat i konstutställningssammanhang. Britta Marakatt Labba är numera etablerad som en av de viktiga i samtidskonsten och har ställt ut bland mycket annat på Dokumenta i Kassel och Venedigbiennalen. Se gärna min recension från 2011 av en av hennes böcker.
Konst med anknytning till Sápmi är aktuell både på GIBCA, Skövde konstmuseum och i Lidköpings Konsthall. Den svenska samtidigheten är än en gång påtaglig vad gäller problemformulering.
I Lidköping visas en utställning med konstnärsduon Sarah Cooper och Nina Gorfer. Den heter Interruptions. Sarah Cooper är fotograf och Nina Gorfer har studerat arkitektur. I den här utställningen framträder de som konstnärsduon Cooper & Gorfer.
Interruptions på samiska 
Detalj av ett fotocollage
De arbeten som nu visas i Lidköping har motiv från Sapmi och samisk kultur. De gör stora collage med foton som material. De går in i den samiska kulturen och låter oss möta människor därifrån i fina porträtt. Ansiktena förankras i Sápmisk kultur. Vackra storslagna landskap förstås. Men de har också plockat sönder andra markörer som dräkter, kartbilder och ord. De stora bilderna är ståtliga, collagen blir praktfulla. Det individuella möter mera allmän kulturhistoria. Kläderna är kulturbärare och de här collagen skapar ett sammansatt sammanhang som de porträtterade bär med stolthet och värdighet.
De tjusiga bilderna får ett drag av reklamaffischer. Det är slagkraftigt på ett endimensionellt sätt. Det finns ingen komplexitet och allt verkar finnas i ytan. Det är politiskt korrekt på ett stiligt sätt. Det jag tycker bäst om är förstås projektets lovvärda intentioner. Och kanske särskilt de fina porträtten av de enskilda människornas ansikten. De fångar ett lugn och en tillförsikt som känns hoppfull. Men talet i utställningens reklammaterial om konstnärernas ”…antropologiska arbetsprocess som innebär ett utforskande av människans natur” och att bilderna ”…ger uttryck för det mångskiftade och dynamiska fenomen vi kallar för livet.”, känns långtifrån de bilder vi ser här.
Vid sidan av de stora porträttcollagen visas också några abstrakta kompositioner, ett med inslag av broderi. Även här dekonstruerar man för att kunna konstruera.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Lidköpings Konsthall
Interruptions
Fotocollage och film av Cooper & Gorfer
Utställningen hade vernissage den 19 oktober och pågår t.o.m. den 30 december 2019
–
BoBorg 