Virus/Love – Göteborgs­­Operans Dans­kompani

Det börjar innan det börjar.

En ensam vit tygfigur tråder en lustiger dans när den blåses upp och punkteras. Den står där och låter sig göras konster med. Och vi i publiken piggnar till direkt. Vad är detta? Ska det hända nåt? Betyder det nåt? Och som alltid är det så att oavsett vad någon har tänkt ut så är figuren och dess märkliga piruetter vår nu. Och det betyder vad vi vill att det ska betyda. Allt från ingenting till att vara en symbol för livets ryckiga nycker.

Amanda Åkesson, Duncan C Schultz, Waldean Nelson i Naharin’s virus av Ohad Naharin – foto: Lennart Sjöberg

Det blir en bra inledning till dansföreställningen Virus av koreografen Ohad Naharin. Den bygger på texten Publikförolämpning av nobelpristagaren Peter Handke. Vilken timing att ha premiär på den här föreställningen strax efter att Handke fått nobelpriset i litteratur.

Göteborgsoperan verkar vara medvetna om att han är politiskt kontroversiell och klargör detta tydligt i programmet.

Handkes pjäs är en antipjäs i den meningen att den gör utsagor i ord (så dansföreställning det är här) om att det som sker inte sker och om det sker är det inte teater. Åtminstone inte på det sätt vi förväntar oss. ”Ni kommer inte att se något av det ni alltid sett här.” Visst, så det är ju. Men det är just den förhoppningen som gör att man vill se samtida dansföreställningar. Så hur provocerande är den Handkeska publikförolämpningen egentligen. Men visst är det en intressant och retande tankepiruett.

Men där ingen teater finns, och om orden inte kan sägas säga det de säger, finns vita fläckar som dansen kan fylla.

Frida Dam Seidel i Naharin’s virus av Ohad Naharin – foto: Lennart Sjöberg

Det är en stor svart mur i fonden. En person jobbar hårt och plastiskt med att rita av sin egen kontur, att göra ett avtryck i de tassemarker där rörelse, linjer och ord möts med nya förtecken. Dräkterna är kroppsstrumpor i ljust och svart. Lika på alla utom när någon kryper bakom en tjänstemannakostym och läser de anspråksfulla texter an Handke som ifrågasätter scenkonstens anspråk och berättigande. Sparsmakat på det asketiskas gräns, med rörelserna och dansen som livgivande blodomlopp.

Man blir helt uppfylld av det visuella. Dansarnas rörelser och interaktion skickar både känslor och tankar åt nya håll. Texterna kommer in och stör och bryter den stämning dansen för en in i. Anti-teater? Tja men långtifrån antidans. Jag var helt trollbunden av den här föreställningen och dess musik. Kanske bidrog också texten, för ord vill ju vi ordmänniskor ha. Min invändning är att texterna läses på engelska och spanska. Helt fel tycker jag även om jag kan bra engelska. Ska man ha texten med ska den vara på svenska så man får med alla detaljer. Nu går det åt energi till språket. Den energin skulle vi hellre haft till föreställningen.

Rachel McNamee i Love – foto: Lennart Sjöberg

Men orden är aldrig till nån nytta när man ska beskriva kroppens språk i en dansföreställning som denna. Och det är förstås högsta betyg.

Kvällen på Göteborgsoperan var en matig dubbelmacka.

Efter paus kommer Love är en föreställning av ett helt annat slag, Love av koreograferna Guy Weizman, Roni Haver. Här gäller ett nästan barockt anslag när det gäller rörelser och framför allt dräkter.

Det handlar om vad som händer när kärleken förvandlas till en vara och där vi undersöker partnern som om vi vore Råd och Röns testpanel. Och då hamnar vi i den ena mera absurda situationen än den andra i ett tillsynes aldrig sinande flöde. Det ser vi tydligt här. Det finns litet Andy Warhol stämning i pjäsen med starkt stiliserade udda figurer med personligheten som sitt signum. Och musiken som spelas live på scenen har drag av Velvet Underground. Och vilken överväldigande parad av karaktärer. Det finns fantastiskt talande danser där man ser hur par försöker både följa och styra varandra i ett slags kärlekens jakt på både makt och självbespegling. Roligt är det också i sin livsbespeglande absurditet.

Angela Herenda, Igor Podsiadly, Maxime Lachaume i Love av Roni Haver & Guy Weizman – foto: Lennart Sjöberg

Jag blev nog tagen av de här föreställningarna. För jag märker att de dyker upp i tankarna långt efteråt.

Göteborgsoperans danskompani är verkligen något alldeles extra.

BO BORG

Göteborgsoperan den 24 oktober 2019, dans


”Virus”. Koreografi, scenografi: Ohad Naharin. Kostym: Rakefet Levy, Zohar Shoef. Musik: Karni Postel m fl. Text: Peter Handke.
”Love”. Koreografi: Guy Weizman, Roni Haver. Musik: Frank Wienk. Scenografi: Ascon de Nijs. Kostym: Joris Suk. Ljus: Wil Frikken. Ljud: Rinse de Jong. Video: Daniel Brito.
Virus/ Love: Medverkande: Göteborgsperans danskompani, Club Guy & Roni, Slagwerk Den Haag, Asko/Schönberg ensemble


Återstående föreställningar den 10 och 14 november 2019


GöteborgsOperans Danskompani

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s