Det blir ingen semesterresa i år. Det blev en hundvalp istället. Men det gör inget, jag är van. Har bytt semesterresor mot målningar och vackra anatoliska mattor, tidigare i livet.
Selma född den 12/12 2018 i Norge. Invandrad till Sverige den 7/4 2019
Men 2018 blev det en resa till Rom. Här följer en dag i Vatikanen.
Huvudrollsinnehavare i bildberättelsen är vår guide. Finns det någon benämning på kvinnliga estradörer eller är det så bra att det är genusneutralt? Kanske är det så att det är så mycket vanligare med manliga estradörer, att jag därför söker ett ord för en kvinnlig variant.
Det blir även några bilder utan henne i centrum. Vad ni ser på bilderna för övrigt får ni leta efter i er egen kultur- och konsthistoriska kunskapsbank. Lyckas ni inte där så finns ju alltid Google.
För de tävlingsinriktade, så går det bra att i kommentarsfältet, skriva vad ni ser. Har ni fel så kommer säkert någon påpeka det.
Vill ni se de små bilderna lite större; klicka på dem några gånger det kan hjälpa.
Red.
Vatikanen 2018.01.15
Foto: Rune Lindström
Kamera: Nikon D800
Objektiv: AF-S Nikkor 28-300 mm 1:3.5-5.6 G ED VR (Reseobjektivet även om vikten är nästan lika stor som omfånget)
PS
Har ni en text, en berättelse, en – ja, vad som helst, som ni tror skulle platsa i Brokiga Blad hör av er. Vi kan tyvärr inte betala för det. Någon gång i framtiden, kan vi kanske. Nu får ni som vi jobba gratis.
Men vi gör det för något vi tror på, och vi bestämmer själva om det skall vara med eller inte. Men för er är det värre; ni ska inte bara tro på det, ni skall gärna vara lite lagom mera begåvade än vi. För mycket är farligt. Sånt kan väcka ont blod. Men där finns en utväg för självkänslan; om vi inte tar det, så kan ni alltid säja att det var för begåvat för oss eller att vi inte hade förmåga att se det begåvade i ert bidrag.
Kom gärna i ett tidigt skede, vi vet vilka möjligheter som finns och även dess begränsningar. Inte att förglömma den psykologisk effekten av att vi får vara med och peta lite i ett hörn och vara delaktiga. Då kanske två gamla griniga gubbar inte känner sig så hotade av att det kanske kommer yngre med nya idéer som de kan ha svårt att omedelbart omfatta. Jag tror på en sådan kombo. Vi kan kanske hjälpa de yngre med att tala om att inte allt som torgförs som nytt inte alls är nytt under solen. Men det innebär inte att vi då skall ropa: Lägg ner. Vi vill då bara tillför en dimension till; den som fås via kunskap och som gör att någonting förmeras och inte förringas. En bredare bas kan aldrig göra det osäkrare att stå där man står.
När jag läser denna text så inser jag att jag nog skulle startat ett HR-företag. Inte så konstigt kanske eftersom Kultur alltid, fram till nu, har varit kittet som har hållit samman grupper och samhällen.
Dagens politiker har tyvärr hittat ett snabbspår till maktens köttgrytor. Osäkerhet, rädsla, hotbilder sanna eller falska. I alla fall oftast kraftigt överdrivna. Vi och dom. Onda och goda. Polarisering. Motsatsen till den gamla gemenskapen, som kunde bäras gemensamt för den delades ganska lika. Allt kraftigt underblåst av media, eftersom även de har hittat ett snabbspår. Strunta i att det nog fortfarande finns ganska många tänkande varelser där ute. Sikta mot deras känslor. Attackera magen, sätt in en verbal och visuell kniv i mellangärdet och vrid om. Så är de fast. Och samtidigt som vi har alla dessa känslodrivna konflikter så träder en reell konflikt fram; den mellan människan och naturen/jorden som vi alla lever på och av. Och nästan ingen vill ta sin del av ansvaret.
Detta blev nästan ett litet bidrag till Brokiga Blad.
Åter till frågan om bidrag till Brokiga Blad. Hör av er om ni tror att ni har något passande.
boborg.se@gmail.com
BoBorg.se 