Så här i juletid borde man skriva berättelsen om att Tomten är far till alla barnen. De med storstilade alternativa verkligheter och dess anhängare.
Trump, Boris Johnson m. fl. Putin kan man inte räkna in här. Han är en iskall psykopat. De andra lever i och med sina alternativa beskrivningar. För Putin är det bara ett lämpligt och användbart redskap.
Vad gör Berlusconi nu för tiden, sitter han inne?
I unga år gick jag på kafé. I Skövde fanns det ett arbetarkafé. Här kunde man se folk i blåställ som kom med en gröntonad literflaska med mjölk och beställde en stor ägg- eller köttbullemacka. Här fanns inga förbud om medhavda drycker. Många yngre, som skolkade liksom jag eller hade håltimma, letade sig hit. Liksom gästarbetare, var det då – inte förbannade invandrare.
Först kom det greker, som Volvo hade raggat upp till kalla nord. Allra först var nog de från Finland och de var många och hade sitt eget språk och ingen ambition att rådbråka varken svenska eller engelska. De skulle ju dessutom snart återvända hem. Så blev det inte, men de levde med den tanken. Det var deras tro på Tomten. De behövde inte kaféet, de hade finska föreningen.
Därefter kom jugoslaverna. Blev god vän med en från norra Jugoslavien. Han blev efter hand mera svensk än riktiga svenskar. Det hade han givetvis rätt till. Han hade valt. Vi andra hade bara råkat bli födda här. Han hatade alla som bara utnyttjade det svenska systemet utan att bidra med något. I synnerhet jugoslaver. Om hans gamla hemland kom på tal så sa han alltid, när Tito dör så brakar det loss, då bryter helvetet ut. Hade han rätt, eller…
Men det var inte bara in, det var ut också. Kunskapsutvandring. När skjortorna blev för dyra att sy i Sverige så flyttade fabrikerna ut. Med en av stadens skjortfabriker följde en tjej, som var stammis på kaféet. Hon bor fortfarande i Portugal. Nu med barn och barnbarn. När hon försvann blev det lite tomt i mitt hjärta, ett tag.
Här uppstod en kafékultur, långt innan jag visste att det ordet fanns. Nya kom och försvann nästan lika fort. Den mest exotiske måste ha varit en ung alban. Pratade en hel del med honom under de veckor han var på kaféet. Med gemensamma ansträngningar kunde vi göra oss hjälpligt förstådda på engelska.
Av mina jugoslaviska vänner hade jag förstått att i Jugoslavien fanns Kosovo längst ner. Och det hade de alla, som kanske det enda gemensamma, att om Kosovo tyckte de inte. Någon har beskrivit resan genom Jugoslavien till Kosovo som en resa från nutid till medeltid.
Albanien låg ett steg ännu längre bort och var en hårdför diktatur. Givetvis var jag nyfiken. Men så en dag fanns han inte mera på kaféet.
Åter till tomten. Bland stammisarna fanns en man och han var ingen exotisk import utifrån. Han var en bygdens son. Han lärde mig hur en tvättäkta mytoman fungerar. Han var en ren mytoman som bara levde i sin alternativa verklighet i sin skapade bubbla. Och mådde ganska gott där, tror jag. Utifrån sett kunde nog många som såg och hörde honom uppleva honom som tragisk, men jag undrar…
Vi som kände honom visste vad vi skulle säja; fråga om, för att få igång honom. En Studebaker var betydelsefull i det sammanhanget. Så fick vi höra de mest fantastiska historier om vad han hade varit med om. Sedan var det bara att peta in en verbal pinne i brasan då och då, så kunde han hålla på hur länge som helst.
Snacka om spik i foten!
När jag först lärde känna honom så tänkte jag; ge honom tillräckligt med rep så hänger han sig själv. Och jag försökte. Gav honom meter efter meter. Men aldrig då. Han kom aldrig till vägs ände. Ifrågasatt så förklarade han bara helt enkelt att så och så var det. Inget doubles down här, som hos Trump, men så var han ”en logner västgöte” som förstod att inte alla har så lätt att förstå och det var inget att bli upprörd över. Och han visste ju hur det var.
Lärdom nummer ett. Skall du tala osanning så måste du först övertyga dig själv. Du måste själv tro på vad du säjer. Övertyga dig själv om sanningen i det. Integrera det i din personlighet.
Därför är det givetvis bra att rensa bort så många störningsmoment som möjligt, så att inga andra alternativa sanningar kan störa ditt alternativ. Rätt medarbetare/jasägare. Rätt media: Fox News o.s.v. Göra alla val utifrån tillhörighet/likasinnade. Stamtillhörighet.
Efter hand som möjligheten till störningar minskar ökar tyngden hos den egna skapade världsbilden. Snöbollseffekten.
När det gäller anhängare till sådana med en egen världsbild, som exempelvis Trump, så tror jag att det i grunden mycket liknar barns tro på Tomten. Inte så många barn tror, om de inte är riktigt, riktigt små, på tomten. Men det är ett trevligt alternativ.
Visst var det bättre förr. Även om statistiken på många punkter visar på motsatsen. Själv var man i alla fall yngre och framtiden såg inte så hotfull ut.
Otvivelaktigt var vissa saker bättre förr. Den ekonomiska och utbildningsmässiga jämlikheten var bättre förr om vi lägger förr vid en lämplig tidpunkt.
Men förutsättningarna var helt annorlunda. Idag har vi globalisering, miljökatastrofer m. m., m. m., o.s.v.
Att tro att vi kan ta vägen tillbaka till en bättre värld är som att tro på Tomten.
Jag tror nog att många engelsmän kommer inse det i framtiden, tyvärr.
Att vilja tro är inte så konstigt. Framtiden ser bara hemsk ut och BBC´s kostymserier visar på en hanterbar och stundom riktigt mysig dåtid. Jag tror att BBC’s alla välgjorda och välspelade nostalgiska TV-serier har betytt mycket, när det gäller Brexit.
Medias roll tror jag inte kan överskattas här. Inte så att våra etablerade media torgför en alternativ verklighet, som Fox i USA. Men att de alla har en sorts kvällstidningsjournalistik som med enklaste tänkbara medel försöker fånga in läsare/tittare. Negativa nyheter säljer bättre än positiva. Mänsklighetens morbida drag att vilja dras till krig och katastrofer och andra hemskheter.
Inte så underligt att konservativa krafter vill avskaffa Public Service i Sverige. Där finns säkert de som gärna skulle vilja framföra en alternativ världsbild utan att bli motsagda utifrån fakta. Och så finns det givetvis de som bland sina medlemmar har dom som bara vill tjäna pengar i branschen utan samhällsägda konkurrenter med andra och krångligare värderingar.
Att vårt nyaste politiska parti så snabbt har fått så många anhängare är inte så konstigt om man ser till omvärlden. Men vi har nog länge trott att vi med hjälp av folkskola, folkbildning och folkhemmet skulle vara vaccinerade mot sådant. Men en annan grundsten har börjat erodera; jämlikheten. Den har vi offrat på det liberala marknadsekonomiska altaret. Och så här i juletid med orden: ”Från oss alla till er alla.” som egentligen bara är en sammandragning av ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Ett samhällskontrakt som många tidigare i Sverige har omfattat, men nu är på väg mot ”Allt till mig och de mina”.
Jag skrev tidigare ordet anhängare, men jag tror att det är fel ordval. Tror att många idag inte röstar för utan emot något. Mot etablissemanget, de gamla politiska partierna mot det de inte längre tror på. Så visst borde de etablerade politikerna vara oroliga.
En som var tidigt ute i de här farvattnen, som ett alternativ till de etablerade, är Bert Karlsson. Hur är det med hans politiska ambitioner, idag? Hoppas att han fick nog förra gången. För jag är rätt övertygad om att han idag skulle kunna bli vår nästa statsminister och vår egen Trump. Åldern har han väl redan? Men som tur är så vill/vågar nog inget parti ta honom i sin båt – även om KD utnyttjade honom lokalt inför det senaste valet. Och i Sverige kan inte någon med hjälp av ”folket” tvinga fram att han blir deras kandidat.
Nu när det går så bra för de nyetablerade så har de etablerade blivit så rädda för att förlora sina väljare dit att nästan alla har slagit in på vägen att överta deras vallöften + lite till. Det här beteendet har ett fint namn, som jag inte minns just nu, som används av de etablerade ledarskribenterna. Det syntes ofta när Moderaterna kallade sig för det nya arbetarpartiet.
Men jag tror inte på deras försök att överbjuda varandra med populistiska löften. Det finns de som t. o. m. lovar billigare bensin och söndagsöppet på systemet. Det liknar min skämtsamma oneliner: ”Fram för billigare brännvin och bredare trottoarer” som jag ”uppfann” i mycket unga år. Trodde då aldrig att jag skulle få möta dess kusin i verkliga livet.
Nej, jag tror fortfarande på väljarna och mänskligheten i sin helhet. Så om något politiskt parti klev fram och sa att framtiden inte ser ljus ut, men med gemensamma krafter och delade bördor skall vi kunna ordna det; så att barna får en framtid o. minst ett glas öl.
För att uppnå det så hjälper inga nostalgiska tillbakablickar. Även om jag kan sakna Hasse o. Tage, så var det då. Inte ens de skulle kunna göra så mycket för oss idag. Förutsättningarna är annorlunda och nya – nu. Man kan inte gå in i framtiden med blicken riktad bakåt – då snubblar man.
Jag kanske får ge mig till tåls och hoppas på Greta och hennes generation, att de på något sätt skall ordna det. Och inse att det krävs nya kunskaper och erfarenheter här – och att de inte är mina. Även om jag stundom vill inbilla mig det. Och stundom tror att jag har svaret på det mesta. Och om det inte vore så, så skulle jag, inte vara jag. Så är det.
Rune Lindström
Det här blev lite långt och kanske även bitvis lite osammanhängande, men jag tror att boborg.se har intelligenta och kreativa läsare som ändå kan ”få ihop det”.
Längden försvarar jag med, att jag skriver inte så ofta. Och då kan det bli lite långt – när jag kommer igång.
BoBorg 