Lillemor Mannerheim (1927 – 1994) var en finlandssvensk keramiker knuten till Gefle porslinsfabrik vid mitten av 1950-talet. 1959 – 64 arbetade hon också på Rörstrand i Lidköping där hon framförallt formgav uttrycksfulla djurskulpturer.
Hon avbröt sin karriär för familj, barn, slott och hästar i Hällekis. De båda sidorna av hennes liv är var på sitt sätt intressanta tidsdokument.
När man ser hennes arbeten ser man kanske mera av en potential än en mogen och fullt utvecklad konstnär. Arbetena känns daterade och bundna till femtiotalets estetik och smak. Inget som sticker ut precis. Den nyutkomna bokens författare Love Jönsson resonerar om det faktum att hennes arbeten förbigåtts i översiktsverk och att hon sällan blivit recenserad. Uppfattar jag hans resonemang rätt tycker han att det är fel. Och att det har sin förklaring i det faktum att hon var kvinna och i enlighet med tidens bruk avbröt sin karriär som keramiker.
Lillemor Mannerheim fick en förstklassig utbildning på bland annat Konstfack och med studier i Paris. Hon fick också avundsvärda praktikplatser både i Helsingfors och i Paris. Så följde direkt ett fint jobb på Gefle Porslinsfabrik. Hennes verk från den här tiden känns tidsbundna. Numera återfinns de i antikbutiker och på loppisar och i second hand butiker. Inte för att de är sämre än annat från den här tiden, men samlarna samlar ju i både konst och konsthantverk mest för artistnamnets skull. Och då blir det ett problem att inte vara med i handböckerna. Men det ska Love Jönssons insatser med utställning och bok råda bot på. Han skriver också att Lillemor Mannerheim möter ökat intresse bland samlare.
Först i boken gör Love Jönssons genomgång av hennes konstnärliga verksamhet. Hans tydliga syfte är att visa att hennes konstnärskap förtjänar större uppmärksamhet och erkänsla. Och Love Jönsson navigerar skickligt bland fabriker, institutioner och andra keramiker. Hans stil är den omständlige, noggranne, försiktige och balanserat diplomatiske akademikerns. Han redovisar inga starka känslor för de föremål han behandlar.
I mina ögon pekar Lillemor Mannerheims arbeten på en potential. Men ingen kan veta hur den skulle kunnat realiseras om inte ett annat liv tagit över tiden och energin. Hur produkterna ser ut är beroende på summan av en rad omständigheter. När det gäller industritillverkat gods har de passerat en rad filter som alla drar ifrån och lägger till ursprungsidén och den konstnärliga visionen. Chefen, i Lillemor Mannerheims fall Arthur Percy, skulle godkänna. Teknikerna skulle säga sitt, och kanske jämka, så att arbetet blev smidigt och inte kostade för mycket för deras del. Försäljarna hade bestämda åsikter om vad de trodde gick att sälja och deras ord vägde tungt. Och så var det där med könsmaktsordningen, där kvinnor alltid har det svårare. Många intressen, ibland motstridiga, skulle kompromissas ihop till en produkt. Undra på att det blev utslätat ibland. Men så kommer problemet när man tycker att en konstnär är orättvist förbisedd. Ska man backa bandet och försöka se vart potentialen man tycker sig se skulle kunna föra? Då blir det gissningar. Vällovliga och välgrundade, andra gånger bara välvilliga. Men gissningar blir det.
Lillemor Mannerheims gjorde mycket bruksgods på Gefle porslinsfabrik. I vårt hem finns tekoppen Lillemor, i både rött och blått. De är så fina att vi inte använder dem. De är signerade Percy, Lillemors chef. I boken sägs, utan att det förs i bevis, att mönstret är gjort av Lillemor Mannerheim. Det nämns också att även Stig Lindberg tog åt sig äran av medarbetarnas dekorer.
Annars är det väl hennes högsträckta vaser i en stil som kallas organisk modernism som känns mest spännande. De har släktingar även i konsten. Särskilt de med två öppningar. En av dessa vaser med hänkel har en formkvalitet. Det finns en vattenkanna i plast som fått snarlik form.
Boken innehåller en katalog med de flesta av Lillemor Mannerheims serietillverkade modeller och dekorer. Det blir en tidsresa till ett fjärran femtiotal.
Boken innehåller också en berättelse om hennes liv skriven av Susanne G Langenskiöld. Hon verkar ha haft ett rikt liv med resor, ideellt arbete, hästar och familj och en come back som keramiker. Det finns många exempel på vilken fin människa och humanist hon verkar ha varit.
Kapitlet avslutas: ”Lillemor Mannerheim Klingspor lämnade under sin livstid ingen som hon träffande oberörd.”
På Rörstrands Museum visas en utställning, även den producerad av Love Jönsson i hans arbete på Rian designmuseum i Falkenberg.
Rörstrands museum blev misshandlat av en olycklig ombyggnad för några år sedan. Så det är svårt att göra en utställning som kan göra sig gällande och sina föremål rättvisa här. Men med de kunskaper man fått av boken är det ändå roligt att se föremålen i levande livet.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Rörstrands Museum, Lidköping
Rörliga former
Lillemor Mannerheim
Utställningstid: 2 november 2019 – 28 februari 2020
Utställningen är producerad av Rian designmuseum i Falkenberg, med deras chef Love Jönsson som ansvarig.
Ny bok: Handen och känslan, Lillemor Mannerheims liv och konstnärskap
Av: Susanne G Langenskiöld, Love Jönsson
Formgivning: Patric Leo
Tryck: Graphicom, Italien, 2019
Bokförlaget Max Ström
ISBN: 078-91-7126-458-0
boborg.se 