Först en positionsangivelse.
Som gammal konkretismfantast skolad i Norrköping av legender som Folke Lalander och Eskil Hansson går jag med förväntan till Ann Edholms konst. Jag känner mig hemmastadd i det geometriska och den gudomliga geometrin. Går till hennes bilder med tanken om konkretistiska målningar som objektiva i form och subjektiva i färg. Det räcker för att skapa en arena där tankarna tar nya och intressanta vägar. Bilderna tala för sig själva, Inget snack, menade konkretisterna. ”ska du bli konstnär börja med att skära av dig tungan” sa en av dom kaxigt och i full tilltro till sina målningar. Men det var då det.
Nuförtiden talar konstnärerna mer än de målar tycks det ibland. Skulle jag till exempel ha sett Ann Edholms målningar utan den instruktionsbok hon så generöst och vältaligt delar med sig av så skulle upplevelsen blivit en helt annan.
Man får så mycket vägledning och instruktioner att man knappt ser vad man ser. Här är till exempel målningar där bildytan deltas upp av spetsiga trianglar i en färg och lika spetsiga trianglar i en annan färg som pekar åt det andra hållet. Att det skulle ge associationer till Mattias Grünewald blir ju bara fånigt. Skulle trianglarna skildra taggarna i Jesu törnekrona. Tja, inte för mig i alla fall.
Därmed inte sagt att Ann Edholm inte kan ha haft Isenheimaltaret som trigger till målningar. Men produktionspoängen är en sak och konsumtionspoängen hos betraktaren en annan. Som jag ser det ska bilden vara bryggan inte instruktionsboken.
Ann Edholm är en person med stort kulturellt kapital. Hon är professor i konst och medlem i Konstakademin. Det ger förstås tyngd åt hennes utsagor om de egna bildernas innehåll. När jag läser texter om hennes konst ser jag hur hennes egna ord blir betraktarnas och skribenternas traderade upplevelser. Det talas när det gäller Ann Edholms konst om realistiska abstraktioner, bildens stumhet och olika referenser till fantastiska verk i konsthistorien. Så är det i Ann Edholms vältaliga retorik. Säkert också i hennes tankar. Men, och det skulle vara min poäng, ser man verkligen det i hennes målningar.
Det finns formuleringar som nästan blivit formler som upprepas om Ann Edholms måleri. Inte är det väl konstverken själva som föder dem. Är det, så kan inte jag se det med mina ögon.
Det är stiliga målningar, inte tu tal om den saken. Minimalistisk konkretism. Starka grafiska former. Starka färgkontraster. Och kaxig enkelhet. Man ser snarlika målningar, ofta i stora format, gång på gång i hennes utställningar. Det talas om transcendens. Men mot vad? Och hur? Och meditation? Och det där med referenser till allt möjligt. Till och med förintelsen. Det kan jag omöjligt se i målningarna. Och jag undrar om nån annan kan se det med sina egna ögon heller.
Jag ser referenser till Baertling. Och ibland till Viking Eggeling. Målningarna är dekorativa. Och gott så. Men att blanda in Paul Celan och Ludwig Wittgenstein eller förintelsen i dekorativa mönster.
Pass!
BO BORG
Foto: Rune Lindström
Ann Edholm
8 – 29 februari 2020
Galleri Hammarén, Göteborg
005-20
BoBorg.se 