Lars-Erik Ström – vernissage & boksläpp i Lidköpings konsthall

Hans Andersson, konstnär
– Jag såg den lilla utställningen med Lars-Erik Ström på Skövde konstmuseum härom året.  Vilket måleri! Det var lätt det bästa jag såg under hela mitt besök på museet.

Biggan och Lasse Dahlberg
– han är en av de allra bästa målarna, inte tu tal om den saken

Rolf Malm, hög kulturtjänsteman i regionen och ordförande i Lidköpings konstförening
– Lars-Erik Ström var originell och framför allt mycket bra konstnär

Chennet Juhlin, konstnär
– Det är så jävla bra måleri

Eva Henje, konstnär, pekar på målningen K badar och säger:
– Vilken otroligt bra målning

Utdrag ur Bo Borgs invigningstal

Varför heter då utställningen och boken som de heter.
Det kommer av ett citat av Lars-Erik Ström som i sin helhet lyder: ”Orden kan ge dig skoskav i örat men hur många ord måste man använda att SE med”

Lars-Erik Ström hade fullt förtroende för bildens egna möjligheter. I dagens konst säger ofta teorierna i katalogerna mer än bilderna själva. Så var det inte för Lars-Erik Ström.

Det känns förstås fint att stå i den här fina utställningen med boken i handen. Det har varit intensivt men framför allt roligt att lära känna ett konstnärskap av Lars-Erik Ströms omfång och kaliber på djupet

Jag är glad att jag fått jobba ihop med så kloka och kompetenta personer som Kerstins Strandberg och bokens eminente fotograf och formgivare Rune Lindström. Och se hur den här utställningen växt fram under ledning av skicklige konsthallschefen Amanda Österberg. Även i hennes unga ögon är Lars-Erik Ströms bilder levande, vitala och fräscha.

Lars-Erik Ström fick sin konstnärsutbildning först på slöjdföreningens skola 1948-1952 och sedan direkt in på Valands konsthögskola 1952-1956.

Han fick teckna modell i stort sett varje dag i de här 10 åren. Det gjorde man i den kvalificerade konstutbildningen på den tiden.  Dom minst sagt gedigna kunskaperna han fick utnyttjade han och vidareutvecklade han i sitt konstnärskap. Jag tror inte att man kan teckna och måla med en sådan självklarhet som han gjorde utan dessa djupa kunskaper om formens väsen.

Han utbildades i Göteborg på femtiotalet. Där fanns bara en sak som gällde i konstetablissemanget. Att måla färgglada landskap. Det som var efterdyningarna av göteborgkolorismen. Och så kom Endre Nemes och hans elever, dit Lars-Erik Ström hörde, och gjorde något helt annat. Motståndet i det konservativa konstetablissemanget var kompakt. I den stridens hetta föddes Lars-Erik Ströms konst. Som alltid både förr och senare gick han sin egen väg.

Han tillhörde nya Valand, men gick inte att para ihop med några andra. Hans konst var fri redan från början

Jag har aldrig stött på en konstnär som fått så många fina recensioner som Lars-Erik Ström.

Ulf Linde menade att han var den av de unga Valdskonstnärerna som bröt mot schablonerna. Öyvind Fahlström kallade hans måleri för en Bomb av målarglädje. Och det finns massor av ytterligare exempel på hur väl hans konst togs emot redan från början.

Hans variant av den abstrakta expressionismen är hans egen. Man har liknat hans konst vid Bengt Lindströms eller Wilhelm de Koonings. Säkert välmenande. Smickrande tycker kanske några. Men olikheterna är större än det som förenar.

Lars-Erik Ströms målningar är så sensuella och livsbejakande. Hans kvinnobilder t ex är mera en blinkning till Venus från Willendorf än åt den tidens konstmoden.

Nej, nån eftersägare var han aldrig Lars-Erik Ström.

Men visst hade han inspirationskällor. Han var en fullblodscineast och uppvuxen med film från barnsben. Här kan man se klipp och avskärningar och viljan att fånga rörelsen i en stillbild.

Han var en samlare av dignitet. Hans efterlämnade boksamling är värdig ett mindre kommunbibliotek. Det gjorde inte hans konst litterär. Men man kan hitta igen en herr K eller så i hans titlar, när han nu hade några. Han gillade mycket den litteratur som kallas magisk realism. Och visst gjorde han också vardagen och människorna laddade på ett magiskt sätt i sin konst. Han fyllde sina figurer med liv, och gav det livet en egen ytterligare dimension som känns bekant fast vi aldrig mött den tidigare.

Det var inget pet och gnet i hans måleri. Han visste vad han skulle göra och han kunde göra det som han ville.

Han samlade på afrikansk skulptur. Och visst kan man se influenser av ett sådant bildspråk, kanske med Picasso i split vision.

Men oavsett vad han målade gjorde han det alltid med glimten i konstnärsögat och med en varm klangbotten.

Han gjorde en rad imponerande offentliga utsmyckningar. Alla utom en i emalj. Den första och den största heter Alkemi. Den sitter på fasaden på en av Chalmers byggnader. Det är en emalj som täcker 100 kvadratmeter och väger sex ton. Den är så uppskattad att den totalrenoverades för väldiga pengar under Lars-Erik Ströms överinseende för några år sedan.

Och giraffen härutanför känner ni alla till. Det är en klockren offentlig utsmyckning och ett omistligt inslag i Lidköpings stadsbild. Ad vore stan utan den!?

Jag träffade honom första gången när jag som ung konstinköpare köpte in en stor emalj till Navestadskolan i Norrköping. Jag minns hur glatt och tålmodigt han diskuterade sin bild med barnen vid invigningen. Och det var hans fel, eller ska man säga förtjänst, att jag hamnade i Grönköpings Veckoblad.

Jag minns ett tidningsurklipp i Skaraborgs läns allehanda från juli 1993. Han hade då tjänat 14 000 kr från årets början.

Han trodde stenhårt på sin konst och tyckte inte att han efter 10 års yrkesutbildning skulle behöva ta något annat jobb eller göra sina bilder mera konstföreningsvänliga. Han hade sina principer som konstnär som han inte prutade på.

Och rubriken som var ett citat av honom visar hans konstnärliga övertygelse:

”En riktig konstnär gör inga kommersiella eftergifter.”

Sånt kostar, men som vi kan se massor av fina exempel på i den här utställningen, det ger också konstnärliga resultat utöver det vanliga.

Och Lars-Erik Ström är en konstnär utöver det vanliga. Hans verk är lika levande och starka nu som när de gjordes. På konstnärlig kvalitet av Lars-Erik Ströms kaliber biter inte tiden.

Till slut litet kulturpolitik. Göteborgs konstmuseum har samlat halvhjärtat till dåligt på konstnärerna från Nya Valand och man har inte gjort någon utställning som visat den här viktiga perioden i svensk konsthistoria. Det är alldeles för djävligt egentligen. Men när den utställningen görs, för det är klart att den måste göras,  kommer Lars-Erik Ström att stå i centrum och få den uppmärksamhet hans suveräna konst förtjänar.

Foto: Rune Lindström


Lars-Erik Ström
– hur många ord måste man använda för att SE med
22 februari – 4 april 2020
Lidköpings Konsthall


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s