Det är en spännande resa att gå på Göran Magnussons utställning på Galleri Lucifer. Jag uppfattar att den just handlar om olika slags förflyttningar.
Först och främst för oss bilderna bakåt i tiden. De är fulla med markörer som förflyttar tankarna till femtio/tidigt sextiotal. Intrycket skapas av allt ifrån kläder, situationer och kanske relationer. Vi kommer in i borgerliga hem- och arbets-miljöer. Jag tycker också att det känns amerikanskt på nåt vis. Känner igen mig från tidskrifter jag såg när jag var liten, visst hette väl en Popular Mechanics? Och från senare tid från Martin Wickströms konst. Bilderna för oss till en tid som trots att den bara är drygt ett halvt sekel bort ändå upplevs som en helt annan värld. Det är den epok då moderniteten ingenjörades fram på ritbord och i sammanträdesrum. Och utan att ha nån annan grund för det än det jag ser i Magnussons bilder, tycker jag att personerna i målningarna är som ingenjörer och arkitekter. Men det ser inte ut som det var något kul på den tiden. Jag har tänkt mig att samhällsbygget var optimistiskt och glädjefullt. Man kan tänka sig att det här är personer som byggde det nya samhället, snyggade till och effektiviserade folkhemmet. Men i de här bilderna finns ingen glädje. Det är bara blickar som tittar förbi varandra och försvinner ut i fjärran och bort i ensamt och tungsint grubbel.
Och kanske är det den andra förflyttningen. Bilderna skildrar situationer som tycks ha psykologiska implikationer. Vi ser människor som tycks vara ensamma i grupp. De tycks alienerade från varandra, sina uppgifter och sina miljöer. De verkar försjunkna i sig själva, eller med blicken förlorad bort i en ovälkommen intighet där man inte förstår. Jag minns sådana stämningar i Kubakrisens tid i början av sextiotalet.
Göran Magnussons måleri i sig, som just måleri betraktat, för oss också till en annan tid, oklart vilken men helt klart bort från vår tids konst. Det är föreställande, svårmodigt dekorativt och litterärt. Hittar man inte berättelser i dem så blir de obegripliga. Men oavsett konstnärens egna intentioner så gör man förstås det. Målningarna gestaltar, så ljusa de än är i färgerna, ibland ett slags, om inte svartsyn, så något som jag uppfattar som spleen. Självklar undrar man vad som hänt som skapat dysterheten i grupperna. Och man vill veta vad personerna tänker på eller snarare grubblar över. Så slutna situationerna är så känns bilderna laddade med ett tolkningsimperativ. Däri ligger den kraft som får en att ofta stanna upp inför en målning i en blandning av fascination och eftertänksamt grubbel. Skenet bedrar. Men bara skenbart.
Människorna är där i prydliga, oklanderliga borgerliga miljöer. Men borgerskapets diskreta charm är här inte vare sig diskret eller charmig. Det tycks aldrig finnas någon trivsel i det välordnade. Som Bryan Ferry sjöng i en annan tid än de här målningarnas: ”In every dream home a heartache.” Och så är det här. Det som skaver tar överhanden. Stämningen kan likna den i en målning av Edvard Hopper. Man behöver en klyscha som ”talande tystnad” för att beskriva den.
Det är också något anslående med kompositionerna. Alla tittar, men aldrig på varandra. Jag undrar hur mönstret skulle se ut om man drog ut blicklinjerna. Jag tänker att det skulle visa ensamhetens geometriska konstruktion. Det är färger som skulle kunna vara utåtriktade och livsbejakande. Men liksom människorna verkar även färgerna och tingen vända sig inåt.
Göran Magnusson är en bildberättare. Han låter reklamens bilder konfronteras med vardagsexistentialismen. Det dekorativa laddas med subversiva känslor. Då krävs handaskicklighet så han kan gestalta de laddade situationerna, låta känslor få kropp och anlete. Och det kan Göran Magnusson. Hans bildspråk tillgängliggör. Får oss att se bakom fasader.
Det är märkligt att bilder som verkar handla om en annan tid kan berätta så mycket om vår egen.
Bo Borg
Foto: Rune Lindström
Galleri Lucifer, Skövde
Göran Magnusson, målningar
Utställningen pågår 7 mars – 31 mars 2020
BoBorg.se 