Katalogen till Nationalmuseums utställning Inspiration – Iconic Works väcker många intressanta frågor. Här diskuteras bland mycket annat hur museerna formar värderingar av konstverk och sätter värdeskalorna. Vilken oerhörd makt de har över konstnärernas uppskattning och värdering. Och framför allt över våra uppfattningar om vilken konst som har kvalitet. Det gäller förestås Nationalmuseums samling men samma principer gäller egentligen för alla museer.
Man kan tänka sig olika insamlingssätt av konst till ett museums samlingar. Ett vore att man väntar tills marknaden (jag använder det ordet i brist på bättre) fastställer vad som är betydelsefullt och därför förvärvas. Det andra, och det är det som tillämpas idag, är att museerna själva tycker att de är de experter som kan avgöra vad som är insamlingsvärt. Jag har själv jobbat på museum och vet av erfarenhet hur många ”ickeobjektiva” och enligt mig ickerelevanta kriterier som spelar in. Det finns till exempel många exempel på att inköpta konstnärer har mycket större social kompetens än konstnärlig betydenhet eller kvalitet.
Jeff Koons, Spegelkula (da Vinci Mona Lisa), 2015. Olja på duk, glas och aluminium. The Broad Art Foundation, Los Angeles
Museerna har aldrig varit några objektiva institutioner. Så man undrar förstås vilka kriterierna är för vad de ska samla och lyfta fram. Ska man spegla eller själv skapa bilder och värderingar.
De förvärv museerna gör och de donationer de tar emot formar ju konstens historia och etablerar en värdehierarki mellan konstnärerna. Nu som då.
Marina Abramović/Ulay, Anima Mundi (Pieta), 1983-2002. Fototryck. Marina Abramović Archives and Lia Rumma Gallery, Milan/Naples.
Det man samlar in kommer att både ingå i och skapa en konstkanon. Verken och med dem deras upphovspersoner kommer därför att vara pusselbitarna i den framtida konstförståelsen. Och den hänger intimt samman med museernas samhälleliga och demokratiska uppdrag.
Man får inte glömma bort konstverket självt i allt vi vill att den ska representera. Det är viktigt att komma ihåg att de ikoniska konsthistoriska verken främst representerar sig själva, symboliserar sig själva. Konst är alltid en symbios av innehåll, form, tid och plats, ande och materialitet. På den applicera museimännen sina, och vi våra, ideologiska projektioner.
Men de har inte blivit ikoniska av egen kraft. De har kanoniserats i processer av intressenter med olika syften. Andra verk exkluderas som skulle bli lika ikoniska i andra processer, med andra intressenter.
Många museer samlar på samtidskonst. Det gäller då att ha perspektiv. Det som gör ett verk ikoniskt är dess potential är dess förmåga att överskrida sin tid, att slita sina historiska bojor. Det gäller förstås både form och/eller innehåll. Samtidskonsten är den som avviker från det tidstypiska och representativa.
Anna Riwkin, Anna som Nefertite, c 1930/2004. Gelatinsilverfotografi. Moderna Museet, Stockholm.
Den äldre konsthistorien påverkar dagens kultur. Vissa konstnärer som varit döda i hundratals år har gjort verk som verkar som visuella mentorer och inspiration även i våra dagar.
Nationalmuseums tillfälliga utställning Inspiration – Iconic Works uppehåller sig vid de verk som lever kvar, återkommer, och ständigt finns med i våra tankar och referensramar. Man har använt ett gammalt grepp som varit vanligt i museibranschen de senaste decennierna. Man låter nutida konstnärer visa verk som kommenterar äldre ikoniska konstverk. Nya synsätt och andra sammanhang förändrar uppfattningen om, och tillägnelsen av, de gamla mästerverken totalt. Och de gamla ger de nya mera kraft och laddning.
På utställningen och i katalogen finns några fina exempel som inte bara är illustrationer till utställningens tes utan också på andra sätt är konstnärligt intressanta.
Nancy Fouts vs Auguste Rodin
På katalogomslaget finns Nancy Fouts version av Rodins berömda skulptur Tänkaren. Hennes verk är gjort 2014. Hon har bytt ut Rodins tänkande man mot en kvinna. Det är en variant av ett av feminismens enklaste grepp. Byt ut gubben mot en tjej. Men att Nancy Fouts verk är så bra att det skapar många fler referenser och betydelselager. Den tänkande kvinnan ser ut som en av Degas dansöser. Men här är hon inte ögongodis för lystna män. Hela hennes apparition inger och kräver respekt. Hon tänker på något viktigt. Och på ett alldeles självklart sätt ser vi det alldeles självklara att tänkandet inte är något manligt revir.
Lakoongruppen och Sara Masügers skulpturgrupp
Ett liknande grundgrepp använder Sara Masüger i sin stora skulpturgrupp som tar sin utgångspunkt i Lakoongruppen. Hon har inte bara bytt ut männen i originalet mot kvinnor. Hon skildrar sina kämpande huvudpersoner som trasiga gestalter vars kamp mot ormen inte idealiseras och heroiseras som i originalet.
För både de här verken tar en del av sin kraft ur det faktum att vi ser också en annan bild när vi ser deras. De nya tankarna sätts i dialog med de gamla. De gamla verken blir språngbräda för de nya. Som James Putnam skriver i sitt intressanta kapitel i boken: ”Inspiration från ikoniska verk utlöser ofrånkomligen diskussioner om plagiering, appropriering, hyllning och vikten av befintliga idéer i skapandet av nya.”
Ändå är det viktigaste att de här nya konstverken är så starka i sitt uttryck. Att de är bra konstverk där intertexten bara är en del av uttrycket.
Man kunde ge många fler exempel ur det rika material utställningen och katalogen lyfter fram.
Corona har stängt utställningen. Jag får nöja mig med katalogen som är laddad med kvalificerade texter och ett fint bildmaterial. Inte minst den museologiska diskussion de startar är viktig. De lägger viktiga aspekter till konstverken. Men den alldeles unika upplevelse det innebär att stå framför ett konstverk berövas vi den här gången av Coronan. Och det är det det främst handlar om, hur intressanta än kringresonemangen än må vara.
BO BORG
Se även De museologiska mysterierna
Katalogen till Nationalmuseums utställning Inspiration – Iconic Works
Den heter Inspiration, Tradition och samtid
Redaktör Susanna Pettersson
Skribenter. Emma Parker, Eva-Lena Bergström, Sointu Fritze, Michaela Giebelhausen, Linda Hinner, Dan Karlholm, Martin Olin, Susanna Pettersson, James Putnam, Marja Sakari
Grafisk Formgivning: Minna Louma, Candy Graphics
Ateneums Publikationer nr 131
ISSN 1238-4712
ISBN: 978-952-7371-03-9
Utställningen på Nationalmuseum med
utställningstid 20 februari – 17 maj
2020 är stängd p g a coronasituationen
Utställningen är planerad att visas
18 juni – 20 september 2020 på
Atheneum i Helsingfors
Yinka Shonibare CBE,
Medusa Väst, 2015.
Digitalt kromogent färgtryck.
I James Cohans ägo, New York.
BoBorg 