- Mina mönster är ett med min personlighet. Jag skiter i vad folk tycker. Jag gör vad jag vill. Jag har aldrig dragit mig för att fläska på. Det är min personlighet.
Få konstnärers verk sätter fart på livsandar och diskussionslust som Ulrika Hydman Valliens (1938–2018). Få, jag vet ingen, samtida konstnär som har jobbat på ett så prestigefritt och inkluderande sätt som hon.
Efter över femtio års framgångsrikt konstnärskap kommer så äntligen en stor utställning på en prestigeinstitution med hennes konst till slut. Alla salarna på Liljevalchs är proppfyllda. Det går det åt för en så produktiv, mångsidig och innovativ konstnär. Så jävla synd att hon inte kan vara med och uppleva detta!
Här kan man nu se hennes arbeten i olika material och tekniker. Följa hennes mångsidighet och utveckling. Det blir förstås en massiv och imponerande presentation. Här möter vi en konstnär som vetat vad hon ville. Kunnat göra det. Och gjort det. Och som hon gjorde det…
Sitt genombrott som keramiker fick hon efter Konstfack 1965. Det har följts av över femtio år av kreativitet och framgång.
- Jag gjorde redan då primitiva figurer i ett både stolt och burleskt formspråk. Mina saker låg och ligger långtifrån Svensk Form och svensk standarddesign. Det är inga vackra föremål. Inte vackert, men desto mera uttrycksfullt. I protest mot allt det ”smakfullt” svenska började jag göra fula saker. Och när jag blev anställd på glasbruk anpassade ja mig naturligtvis till uppdraget. På mitt sätt.
Hon fick priset Unga tecknare på Nationalmuseum 1972. Och den talangen har hon förvaltat och utvecklat. Teckningen låg också alltid i botten i hennes skapande.
Ulrika Hydman-Vallien har en unik förmåga att utan att ge avkall på sina konstnärliga idéer och sina kvalitetskrav nå fram till den breda publikens hjärtan.
Det är nog ingen stor överdrift att påstå att bruksglas och konstglas som hon formgett finns i varje svenskt hem. Hennes glas är också mycket uppskattat och efterfrågat internationellt.
Hennes bild och formvärld, som är så ikoniskt igenkännbar, har fått ett exceptionellt genomslag. Hennes figurer finns på allt från servetter och chokladkartonger, via mobiltelefoner och likkistor till hus och till och med ett par Boeing-flygplan. Men det är i glaset hon hade sitt hjärta, hon har varit anställd och av och knuten till glasbruk sedan i början av sjuttiotalet.
Ulrika Hydman Valliens glas kommer ur stora kunskaper och stor skicklighet i teckning, måleri, keramik och glasets speciella möjligheter. Hon förenklar sina motiv till en grafisk tydlighet som ger en omedelbar igenkännbarhet. Hennes typiska motiv är ormar, tulpaner och siluetter av kvinnoansikten, alla gjorda i hennes lika omisskännliga som oemotståndliga naivism.
I arbetet med glas brydde hon sig nog egentligen inte så mycket om formen. Hon ville ha en yta att dekorera. Hon jobbade snabbt och spontant med dekorer med enkla och tydliga former i starka färger och uttryck. Hon har en tveklös färgskala och ett tydligt och slagkraftigt grafiskt uttryck. Det finns en livsbejakande och positiv känsla av humor och lust som smittar. Kvinnorna, som ständigt tar stor plats i motiven, blir roliga gladfeministiska statements. Hon gjorde sina arbeten med glimten av en hel stjärnhimmel i ögat.
Det verkar som många styva överläppar genom åren tyckt att det faktum att hon var exempellöst folkkär, inte bara i Sverige, på något sätt skulle devalvera kvaliteten på hennes konstnärskap.
Det finns förvisso många nivåer i hennes skapande. Hon var knuten till ett superkommersiellt glasbruk. Så det gällde att producera för att hålla igång varuflödet ut och penningströmmarna inåt. Hon blev exempellöst populär. Det sägs att hennes glasprodukter sålts för ofattbara 4 miljarder kr.
Det får följder jag tror påverkat värderingen av hennes arbeten. Man kan nog inte bortse från jantelagen.
Hennes enorma omtyckthet hos de många gör att hennes bilder slits ut, inte för att de är dåliga eller simpla, utan att marknadens kärlek gör att de överexploateras. Man såg och ser dem överallt.
Därför ses hon litet över axeln av ”förståsigpåarna” och besserwissrarna. Ungefär som man snålt och orättvist ser ner på de bästa popsnickrarna som Per Gessle eller Tom Petty. Men vist kunde man stundtals, efter att a sett dem i alla möjliga och omöjliga sammanhang, bli lika övermätt och skittrött på hennes Open Minds som man är på ABBA:s Dancing Queen. Men inte är de väl dåliga för det!?
Men var tar den kära exklusiviteten vägen om också grannen och hans granne har ett lika originellt original signerat U.H.V. från Åfors? Hennes föremål köps av vanliga Svenssons och inte av rika östermalmssamlare, som naturligtvis av högfärd distanserar sig från det populasen estimerar.
- Jag håller ihop mig själv. Har inte slirat så mycket och aldrig brytt mig om trender.
Ulrika Hydman Vallien var snabb, smart och kaxig. Fick hon en konstnärlig idé (och hon fick fler än de flesta!) så klippte hon till på volley.
Hennes pangpårödbetankonst är alltid anslående. Hennes mod och konstnärliga fräckhet (i ordets mest positiva betydelse) står över alla gliringar.
Hon jobbar med starka dekorer och rättframma uttryck. Hon bejakar det primitiva för det känns äkta för henne. Är det något hon inte trivs med, och därför distansera sig från, så är det anemiskt svala svenskformiga.
- Jag är easygoing. Jag har inga skrupler. Det handlar om en drift och ett flöde. Och det är det som är värdet i livet. Jag är inte så noga av mig. Jag är flödig.
Hon hade också ett stort ansvar för många glasarbetaren utkomst. Hon visste att hon måste leverera. Mycket av konstens, konsthantverkets och designens värde skapas ju av dess sammanhang. Ulrika Hydman Vallien var knuten till glasbruk som jobbar kommersiellt på en stenhårt efterfrågestyrd marknad. Hon måste sälja massor för att skapa jobb åt de hantverkare som gör hennes saker. Hennes sammanhang är i den delen öppet och ohöljt kommersiellt och det är alltid ett aber i finkulturella sammanhang
- Det är ett drömjobb att vara formgivare i ett stort företag. Men det är också ett tufft och mycket ansvarsfullt uppdrag. En form kan kosta 60 000 och till mina upplagor kan det behövas tolv. Tänk om det floppar.
Ulrika Hydman Valliens glas kommer ur stora kunskaper och stor skicklighet i teckning, måleri och keramik. Hon förenklar sina motiv till en grafisk tydlighet. Med tydligheten och rationaliseringen kom entydigheten och den omedelbara igenkännbarheten. Och med den framgången. Hennes ormar och andra symboler är nu mera varumärken än symboler. Den stormande medvind hennes föremål har, den har hon själv skapat genom att tjurskalligt och kaxigt strunta i hur smakvindarna blåser och smakdomarna för dagen dömer.
Ibland fick hon driva sin vilja igenom mot företaget. Mine-glasen är ett exempel.
- Jag drar igång saker. Jag ville göra kraftiga dekorerade glas. Glasbruket trodde inte på dem. Men om jag tror jättemycket på en sak ser jag till att den blir gjord. Man satte en prognos på 3000 glas. Den första uppköparen köpte 40 000. Nu omsätter de över 30 miljoner netto.
Det visas också måleri på utställningen på Liljevalchs.
- I måleriet råder jag helt själv. Där finns en berättelse eller ett påstående. Där är jag helt fri och utan ansvar för något annat än mig själv och konstverket.
Mot slutet av livet blev måleriet mörkare. En traumatisk händelse, som förföljde henne genom livet. Den återkommer i flera mera svartsynta verk hon gjorde mot slutet av sitt liv.
Ulrika Hydman-Vallien hade en unik förmåga att utan att ge avkall på sin konstnärliga integritet och sina speciella kvalitetskrav nå fram till den breda publikens hjärtan. Hon imponerar som konstnär och slitvarg för sitt mod och sin outtröttliga skaparkraft.
Ulrika Hydman Vallien var en konstnärlig fighter som trodde stenhårt på det hon gjorde och därför alltid tog poäng! Att det verkar så enkelt är en av hennes många unika och matchvinnande kvaliteter.
Se den här utställningen. Oavsett om du vill det eller inte hör Ulrica Hydman Valliens verk till ditt livs visuella soundtrack. Det är inte många konstnärer vars verk man kan säga det om.
BO BORG
Foto: Mattias Lindbäck och Joachim Grusell
Liljevalchs Konsthall, Stockholm
En paradisattack
Ulrica Hydman Vallien
15 maj – 30 augusti 2020
Citaten är från samtal jag haft med Ulrica Hydman Vallien vid olika tillfällen.
Jag tillhör riskgruppen för Covid 19 och har därför inte sett utställningen på Liljevalchs på plats. Men jag har sett många utställningar med hennes verk genom åren.
Den konstintresserade kunde tidigt se Ulricas konst hos Galleri Lucifer i Skövde. Hon ställde ut där första gången 1973 och var därefter en återkommande utställare på galleriet.
Galleriets utst. nr. 6 – 1973
Fotoduell på Konstmässan
Foto: Rune Lindström
I coronatider är det inte alla som kan eller vågar besöka en konsthall. Men Liljevalchs ger en möjlighet att ändå se sommarutställningen. Staffan Bengtsson vandrar runt under uppbyggnaden av utställningen och berättar om Ulrica Hydman Vallien och om sina favoritverk.
BoBorg.se 