Jag hann aldrig bli klok på postmodernismen innan metamodernismen kom med nya frågetecken. Båda fick dock viktiga indirekta avtryck i musiken för mig. Peter Case’s The Man with the Blue Postmodernist Neo-traditionalist Guitar från 1989 är nog den skiva som gjorde starkast intryck på mig vid den tiden. När jag köpte den trodde jag av titeln att döma att jag skulle lära mig nåt om postmodernismen. Icke så. Men jag fick en lektion i Americana när den är som bäst. Och då är den bra!
Så 2014 kom en skiva som skakade om mig ordentligt igen. Det var Sturgill Simpsons Metamodern Sounds in Country Music. Country är väl för det mesta liktydigt med likformig tradition.
Sturgill Simpson har grunderna i blodomloppet. Han skriver ovanligt bra melodier med klassisk låtstruktur. Han vet att använda riff a la Bakersfield och Nashville på rätt sätt. Men han vill inte vara en upprepande epigon. Så han skiter högaktningsfullt i melodiradiomallen och bakar sin egen kaka av genrens standardingredienser med de tillägg och toppingar han känner för.
Framför allt vill han vidare från den breda Nashvillecountryns naivistiska och tvärsäkra svar på de existentiella frågorna i texterna. På ett sätt kan man se hans låtar vid den här tiden som uppdaterad vintagemusik till texter med mera samtida existentiella frågor.
Så var det där med metamodern. I en intervju menade han att metamodernitet var ett sätt för honom att formulera sin syn på vad country kan vara: ”Du kan omfatta nostalgi och historia och tradition samtidigt, men det måste utvecklas annars kan det inte överleva.”
Titeln Metamodern Sounds in Country Music är en blinkning till Ray Charles album Modern Sounds in Country Music från 1962, en på sin tid epokgörande mix av kritvit country och svart soul. Det handlar i båda fallen om att vilja förändra och förnya.
Sturgill Simpson lyfte in sjuttiotalets outlawcountry till vår tid. Kanske till och med att hans sätt att blanda den med psykedeliska popklanger förde den en bit in i framtiden. Det psykedeliska fick någon att kläcka metaforen att han börjar dagen med att spilla LSD på morgonflingorna. Men det låter som han var klokare än så.
Vad är det då som gör Sturgill Simpsons sånger så intressanta? Han har en rik, kraftfull och personlig röst och frasering. Han kan sin George Jones och sin Merle Haggard. Hans vokala uttryck har något av det bästa från de bästa som Waylon Jennings och Steve Young. Men blandningen är hans omisskännligt egna.
Hans skivor visar hans vilja och ambition att vilja ut ur det nashvillska ekorrhjulet och komma vidare.
En bra sång klarar sig i alla väder. Och hans sånger är verkligen bra. De trivs i olika arrangemang och musikaliska dräkter.
Han har själv karaktäriserat Metamodernalbumet som ett socialt medvetet konceptalbum förklätt till en countryskiva. Jag kallar den ett mästerverk!
Prefixet meta indikerar att något är placerat mellan, bakom, bredvid, bland, efter eller över något annat. Det gäller alla hans skivor.
Uppföljaren A Sailors Guide to Earth var ännu mer meta gick många steg vidare. Här var det stora dramatiska och melodramatiska arrangemang. Ännu mer sydstatsrock a la Allman Brothers och Lynard Skynard kryddade hans bubblande och nu ännu mustigare musikgryta. Här finns stor orkester, stora arrangemang, stråkar och grymt brass. Ett helt annat nytt tilltal. Men alltid med bra melodier och texter i botten. Och han sjunger bättre än nånsin. Och bakom alla de coola arrangemangen finns alltid det viktigaste, det som är countrymusikens kärna; tre ackord och sanningen. Här är mer existentiellt tryck och mindre countrytryckare. Jag förstår om hatten blåste av många läktarcowboys.
Sturgill Simpson verkar inte ha något behov av att stå i förgrunden. När den här skivan var ny såg jag honom live på Pustervik. Han var en i bandet och släppte fram sina skickliga musiker, litet väl mycket kunde jag tycka emellanåt. Han har ingen karisma som scenartist. Men hans låtar har det sannerligen! Och det var helheten som gällde. Och gott så.
Med plattan Sound & Fury från 2019 tog han countryn på ett chicken race. Och det var Sturgill som bromsade sist. Jag var en av dem som stannade innan. Det blev litet för mycket too much liksom till slö ZZ-Top lunk och Pink Floydfladder kombinerat med en massa studiotekniklekstuga. Jag har väl samma analys och känsla som Chuck Berry hade inför jazzen, I’ve got no kick against modern jazz. Unless they try to play it too darn fast. And lose the beauty of the melody. Until they sound like a symphony.
Undrar om det inte var en återvändsgränd ändå.
Men då hände nåt!
2020 gav han ett tydligt exempel på dialektiken när allt plötsligt slog över i sin motsats. Då kom plattorna Cuttin Grass vol. 1 & 2.
På omslaget sitter han inte på hästryggen utan på en motorgräsklippare. Plötsligt har han lierat sig med eminenta bluegrassmusiker och gör akustiska versioner av sin låtskatt från de tidigare plattorna. Och det har blivit två ruskigt fina plattor när han skala ner låtarna till det mest väsentliga. Det finns mycket sånt i hans låtar.
De är bra nog att låta sig kläs i olika musikaliska inramningar. Alla kan inte gilla alla. Men han måste ta de steg han vid varje tillfälle finner för rätt. Han vet vad det viktiga är för en konstnär. Han har gjort en låt om det. Den heter Make Art – Not Friends.
I love saying ”No” to all the ”Yes” men
Just to see the look on their face
Metamodernt eller metaomodernt? Välj själva.
BO BORG
Sturgill Simpson
Diskografi:
High Top Mountain, 2014
Metamodern Sounds in Country Music, 2014
A Sailors Guide to Earth, 2016
Sound & Fury, 2019
Cuttin Grass Vol. 1 och Vol. 2, 2020
BoBorg 