Vill man kommunicera och skapa möten med sin konst måste verken vara öppna och tillgängliga för betraktaren. Tilltalet är avgörande om en dialog ska uppstå mellan konstverk och betraktare. Bildspråket och dess retorik, både formen och innehållet, måste utformas på ett sätt som betraktaren både blir intresserad av och kan tillgängliggöra sig. Det är en bärande tanke bakom realismen. Och det är ett kännemärke i Björn Svensks konst. Den kan karaktäriseras som expressiv realism. Det bildspråk och de ämnen han arbetar med i sitt bildskapande är ögats observation kombinerad med en uppriktighet mot känslan. Det är en oslagbar kombination för en bildberättare.
Björn Svensk är nu aktuell med en utställning på Galleri Sander i Linköping. Här visar han nya målningar och teckningar. Man känner direkt igen konstnären Björn Svensk i de nya bilderna. Han har en omisskännlig grundklang, en egen bilddialekt i sitt tilltal. Hans bildspråk kan gestalta många situationer och stämningar på ett sätt som är hans eget. I hans fall handlar det om att låta bilderna visa rätt detaljer i en helhet som får bilden att utstråla och förmedla just den känsla han vill dela med oss och inbegripa oss i.
Det finns inget riktigt bra svenskt ord som ringar in det speciella med Björn Svensks konstnärliga uttryck. Kanske bildnovellist, men det för nog tankarna för mycket till finkultur och sånt skyr han. Bäst passar nog en amerikansk term som storyteller.
Hans bilder är lågmält suggestiva. Deras säregna kraft består i att föremålen skildras så att de för upp underliggande känslostråk till ytan. Ibland en aning. Andra gånger, fast det är mera sällan numera, ett mera enkelt utpekande ställningstagande. Hans uttryck har blivit mer sammansatt med åren.
Han målar ofta hus. På utställningen visas t. ex. det ruckel den store Townes van Zant bodde i. Men ett hus har väl inga känslor säger vän av ordning förnumstigt. Jaså inte? Jag tror inte den mest krasse bror duktig skulle hävda den åsikten framför en av de här målningarna.
Hans bildspråk är rakt och känns uppriktigt. Man ser direkt att konstnären är närvarande och står för varje del. Han tycks identifiera sig med de situationer och de miljöer han skildrar och målar sig in i. Han låter bilden själv vara berättelsen om en angelägen personlig upplevelse.
Hos Björn Svensk finns hela innehållet i bilden och titeln. Inte som så ofta i dagens modekonst i en separat bilaga i ord som tros kunna prata liv i sterila verk som inte själva har kraften att göra det. Hos honom handlar det om måleriet och teckningen och vad han kan uttrycka och gestalta med det språket. Hans bilder klarar sig själva.
Han har gjort många självporträtt genom åren. Bra bilder som man minns och som blir mementon över den tid som är när de är nya och den tid som flytt efter några år. Han har också ofta tecknat in sitt självporträtt i sina motiv, som för att eftertryckligt markera att han står för de uppfattningar hans bilder för fram. Att han är ett med dem. Hans bilder blir bärare av både hans grundvärderingar och hans reflektioner över aktuella frågor. På den här utställningen märks exempelvis hans engagemang för miljön tydligt. Ett exempel är målningen Skövling pågår. De avverkade döda trädens trave bildar en mörk inramning till det skövlade gråkalla skogslandskapet. I ett kalhygge finns ingen naturromantik eller storskogsskönhetsvärden att hämta. En varningstejp i målningens förgrund markerar att det är fara å färde. Skildringen gestaltar exploateringens iskalla brutalitet och insikten att utveckling inte alltid är framsteg.
Jag har följt Björn Svensks konst genom åren och uppskattande noterat och tagit intryck av hans sätt att ta in musikaliska intryck och erfarenheter i sina bilder. Flera av hans verk gestaltar motiv som fått sin upprinnelse i hans engagemang i countrymusik och americana. Han har tagit fasta på deras arbetarklassperspektiv, och det har inte bara gett sig till känna i de musikinspirerade bilderna.
På senare tid har han gett sig in med hull och hår i den klassiska konstmusiken. Dimitri Sjostakovitj är en av hans favoriter. På utställningen visas den ödesmättade målningen Dimitris trappa. Den skildrar trappan upp till Sjostakovitjs lägenhet i Leningrad. Men också starka känslor inför den miljön. Julian Barnes skildrar i boken Tidens larm hur Sjostakovitj under en period satt varje natt med en packad väska i trappuppgången och i fasans och ovisshetens skruvstäd väntade på att bli hämtad av Stalins säkerhetspolis. Målningen Dimitris trappa fångar skräcken och mörkret. En annan av de nya musikbilderna visar en mer romantisk och idylliskt stiliserad bild med Rachmaninovs datja som motiv. Varat bestämmer medvetandet och därur kommer musiken. De båda helt olika bilderna liknar varandra i konstnärens inlevelse i motiven via kunskaper om och starka upplevelser av musik.
Min speciella favorit på utställningen heter Inside–outside. Det är en intrikat komposition som kräver skicklighet, tålamod och inte minst känsla för bildbyggande att utföra. Trafiken speglas i ett skyltfönster och samtidigt kan man se genom fönstret in i butiken. Det är ett kraftprov på den svåra bildarena, där inomhusbelysning möter utomhusljus och hur en speglig komplicerar bilden av vardagen. Tankarna går till några målningar med liknande problemställning som Ola Billgren gjort klassiska.
— Bilderna är en syntes mellan det som format mig, den jag blev och vad jag kan som målare och tecknare; så sammanfattar Björn Svensk själv sitt konstnärskap.
Så sant som det är sagt. De starka bilderna på utställningen Men vad händer och sker ger verkligen syn för sägen.
BO BORG
Galleri Sander, Linköping
Men vad händer och sker
Björn Svensk – teckningar och målningar
8 maj – 26 maj 2021
BoBorg 