Mink deVille – Cadillac Walk och det bedrägliga minnet

Året var 1977

Jag hade en Renault 4L på den tiden. Man satt på tältstolar, men jag hade rygg som höll och jag tog mig fram på nåt vis. På väg från Österäng mot Lidköping lyssnade jag på radion på den oproportionerligt biffiga stereo som jag installerat i min packmoppe till bil.

Plötsligt kom en låt som knockade mig. Jag höjde volymen så mycket jag kunde med mina två gånger sju watt. Vad var detta? När hörde man en så sexig låt mitt på ljusa dan. Min 4L förvandlades i ett till en Cadillac. Och det hände nåt med mig också. Jag var tvungen att åka in på första parkeringsficka och lugna ner mig. Det var något som tog i ratten. Det var första gången jag hörde Mink deVille. Det här var musik med glänsande myggjagare i birkenstocktofflornas tid.

Den där känslan av eufori som får allt annat att försvinna kan bara de stora rocklåtarna ge. Dom är få. Men dom finns som en av de saker som gör livet extra värt att leva. De går inte att analysera fram eller beskriva. Man kan berätta vad man hört, men inte på ett sätt som förmedlar upplevelsen eller gör den begriplig för någon annan. Inte ens till sig själv så här efteråt.

När jag så här snart fyrtiofem år senare spelar låten är den något annat. Låten är suverän nu också. Men på ett annat sätt. Det som var så påtagligt närvarande har klingat av. Det som var det där, jag tvekar inte att kalla det förtrollande, ögonblicket finns nu bara som ett urblekt minne. Att försöka återskapa det blir som att sätta på sig studentmössan och tro att man ska återuppliva den där hisnande känslan av att vara klar och redo för livet. Jan Myrdal sa att han i mogen ålder kunde gå in i sina barndomsminnen igen, känna lukterna och höra ljuden exakt som de var. Jag tror att han trodde det. Men jag tror det inte, fast jag både kan baka Madeleinekakor och gått på litteraturseminarier om Proust.

Men jag minns att det var en stor händelse när jag hörde Mink deVille live första gången. Det var en konsert i gamla Moderna Museets trädgård. Trots värmen en het sommarkväll hade Willy hellång läderrock. Svart förstås. För honom var det alltid natt. Han svettades ymnigt från första låten. Ändå var han och hans musik det coolaste jag sett och hört.

Inget ont om Jesus of Cool. Men jämfört med Minken var han som alla andra pojklagsrockare och låtsastuffingar pissljummen.

När dom här minnena oombedda oförhappandes glimmade fram häromdan tänkte jag att det var det brylkrämsglänsande mästerverket Cadillac Walk som var låten som fick allt att stanna upp och kippa efter andan den där gången. Jag spelade den. Gång på gång, men ingenting stort hände. Jag gjorde som Jan Myrdal lär och gick till läggen och kollade. Minnet är inget att lita på, visade det sig den här gången också. Låten jag hörde i bilen den där magiska gången var förstås Spanish Stroll och ingen annan även om Cadillac Walk gjort historien bättre

Så fram med den. Jag minns upplevelsen. Och älskar låten. Men det finns inga repriser i livet. Det hjälper inte hur många gånger de remastrar den. Nu är Spanish Stroll torr av musealt damm. Och jag är penisionär.

”Hey, Mr Jim, I can se the shape you´re in”, sjunger Minken på det där sättet som spränger hjärtats kassaskåp. Men vad hjälper det. Distinktionen mellan ”was” och ”are” är det som gör skillnaden stor mellan en falsk och en äkta spanjor.

Året är nu 2021.
Men det fanns en tid….

BO BORG


Låtarna Spanish Stroll och Cadillac walk finns på Mink deVilles första platta Cabretta från 1977. En skiva som inte innehåller ett enda svagt spår och spelas av musiker som borde hålla kurser i hur man vaskar fram guld ur klichéernas slagghögar. Den är suveränt producerad av Jack Nitzsche. Allt blev rätt den gången.
Samarbetet med Nitzsche fortsatte med Return to Magenta 1978. Även det ett klockrent av högsta karat. Det är ett fullödigt album av en av de bästa sångarna nånsin, i klass med Van Morrison när han var bra.
1981 kom så Coup de Grace. Jack Nitzsche var tillbaka och producerade tillsammans med Willy de Ville själv och magin var där.
På Where Angels Fear to Tread 1983 är produktionen en katastrof. Bara de där hemska synthtrummorna på öppningsspåret fick mig att lyfta up pickupen och byta platta. Hur skulle det gå nu.

Men Le Chat Blue överlevde, rätade på ryggen och gick vidare in i rockhistorien och i mitt livs blandband.
Huvudpersonen i Mink deVille Willy deVille levde 1950 – 2009. RIP.

Blir du inte lycklig av de här låtarna är det nog kört för dig.


En liveinspelning av Spanish Stroll från back in the day. Det är sånt här drömmar vävs av


1 kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s