Marianne Lindberg De Geer – Tvära Kast

Vad är de som är så lockande med kändisars dagböcker egentligen? Jag har på kort tid liksom så många andra läst Ulf Lundells, Åsa Lindeborgs och nu senast Marianne Lindberg De Geers. Jag började på Lars Noréns också men tyckte inte alls om hans självupptagna arrogans och hjärtlösa elakheter och lade ner. Men kamrater jag litar på säger att de är intressanta, så jag kanske gör ett nytt försök. Men jag tar Lena Nymans emellan.

Men vad är det nu som lockar? Är det inte så att det är litterära hemmahosreportage om och för kulturfolk som rynkar på näsan åt dem när de handlar om ”vanliga” kändisar när de är i veckisarna. Att de fyller samma nyfikna behov. Så är det nog i mycket så gärna vi än ville att det inte var så.

Jag motiverar (för det känns som man är litet tvungen att förklara sig) mitt intresse med att ”alla” läser dom och att man vill kunna hänga med i snacket med egna förstahandskunskaper. Och att de dagböcker jag har läst handlar om konstnärer jag har respekt för och följt genom åren.

Den lilla världen blir allt mindre med åldrandet. Det förstår man av de här dagböckerna om man inte visste det förut. Slående är deras återkommande till sina piller och i Åsa Lindeborgs fall hennes vindrickande. Och att deras vardagar ofta är lika grå och små som våra egna.

Marianne Lindberg De Geer är en klippa i svensk konst och kulturliv. Men hon har haft sina ups and downs. Hennes skulpturer av förstorade gosedjur i sten ser jag som konstnärliga stolpskott och rena försörjningsprojekt. Hennes skulpturer Jag tänker på mig själv är desto starkare.

Bäst gillar jag den de rolltagande bilder hon gjort. Hon undersökte inifrån genom att helt enkelt klippa in sitt eget ansikte i kända bilder, det kunde vara konstens klassiker, kända tidningsbilder och pop och porrbilder. Detta bildwallraffande förekom hos andra konstnärer internationellt, men den folkhemsvariant hon gjorde hade stor sprängkraft här på hemmaplan.  Och det sociogram hon gjorde över konstens makthavare och relationer som betyder framgång och guld för vissa och motsatsen för de som inte tillhör de där nätverken. Det är starkt, viktigt, modigt och intelligent, och jag beundrar det mycket!

I dagboken vill hon ”… göra ett försök att hoppa på mig själv bakifrån, helt enkelt skiva på bara, utan att redigera vart efter, och tack vare mitt dåliga minne, om jag har tur, avslöja mig själv.” Visst låter det bra, eller hur!?

Det var nog sådant jag trodde jag skulle möta i hennes dagbok. Men det finns det inte mycket av. Däremot är det mycket om hennes fotbollsintresse och makens kokkonst och ”tuppisar”. Och om barnen. Och förstås om rädslan för covid. Anders Tegnells dagliga rapporter refereras i stort sett i varje anteckning. Annars är det mycket om oron för pengar. Och så den där tröstkonsumtionen av kläder som är återkommande. Det är långt mellan de kommentarer om kulturdebatten jag hade hoppats på. Hon har några vassa utfall om sin konkurrent på dagboksmarknaden Åsa Lindeborg vars metoo uppfattningar hon gör en vass och fördömande amatörpsykologisk analys av och några nålstick mot Lena Andersson.  Men i övrigt är det tunt.

”Litteraturen är en levande bransch 2020, i motsats till den stendöda konsten.”, skriver hon. Det är ett intressant statement av en som är verksam i båda. Men hon utvecklar tyvärr inte.

Hon har en intressant lista över hur många som fått jobb tack vare hennes State ment utställningar. 4o stycken olika, alltifrån fastighetsägare till kulturminister. Och själv sålde hon just inget. Mer än så utvecklar hon inte resonemanget. ”Varför finns det så många intressanta, kloka, smarta kvinnor och så få män av den sorten.” Skriver hon men utvecklar eller exemplifierar just inte.

Man får inte veta så mycket om hennes tankar om hennes egen konst, om man bortser från det pekuniära handlar det just inte om skapandet och dess bevekelsegrunder. Vilket jag tycker är synd. Det tycker jag är intressantare än makens äppelpajer, även om de är osockrade.

Osockrade är också dagboksanteckningarna och det är ju bra. De omfattar tiden januari 2020-oktober 2020

Ännu en dagbok av en åldrande kulturpersonlighet som tycker att hennes dagliga anteckningar är värda att ges ut i bokform. Och som denne åldrande kritiker trots allt tyckte var läsvärd.

BO BORG

Foto: Bo Borg
Bilderna tagna i samband med hennes utställning i konsthallen, Skövde kulturhus 2010

Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se


Bok: Tvära Kast
Författare: Marianne Lindberg De Geer
Omslag: Bäck Studio
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 978-91-89015-38-8

Boken är klimatkompenserad via Zeromission

1 kommentar

  1. Hallå där! Nu har du orkad stoppa i dig ytterligare en ”kulturprofils” utsägelser… kan inte annat än beundra din uthållighet!… men hur kul kan det vara att läsa om kokkonst ala CJdG eller tröstköp av kläder… som sagt Bo.. starkt jobbat!

    Ha det Björn

    Skickat från min iPhone

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s