På Wermland Opera har man nu satt upp två korta operor, Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo och Gianni Schicchi av Giacomo Puccini. En bra combo. Det blir ett intensivt program där starka känslor och dramatik exploderar i ett fyrverkeri av lidelser interfolierade av avsky och hat och i det andra fallet självupptagenhet och girighet.
Det blir många känslor att ta in.
Pajazzo har en komplicerad intrig där verklighet och teater går in och ut i varandra. Det är en musikfest, inte tu tal om den saken. Men uppsättningen är speciell och ickeoperaaktig. Man spelar på en smal remsa framför orkestern som upptar större delen av scenen. Även fast man gör så gott det går och lagar efter läge blir det inte riktigt opera för mig när handlingen inte har något avskilt rum och just ingen scenografi. Det är kul att se orkestern och närhet till orkestern är alltid bra. Men det blir rörigt och stycket får inget riktigt fokus och inte den helhet och totalupplevelse jag söker i opera. Men rollinnehavarna agerade och framför allt sjöng bra. Ett aber dock. I Pajazzo var det ibland som om Anna-Maria Krawes röst inte riktigt klingade ut. Och det var väl en kostymmiss att hon så irriterande mycket fick hålla på och greja för att få sin schal på plats. Jag fäste mig särskilt vid tenoren Viktor Johanssons innerliga sätt att sjunga fram ungdomlig kärlek med en svärmisk värme.
För båda operorna gällde att de i de här versionerna blev mera konsertanta framföranden än fullödig opera.
Gianni Schicchi handlar om ett arvskifte och alla dåliga egenskaper det tar fram hos den dödes släktingar. Hela stycket utspelar sin vid den dödes kista. Och tänk så mycket list och ränker en döds efterlämnade pengar och egendomar kan locka fram och så många fina musikaliska inspel en mästermusikhantverkare som Giacomo Puccini kan locka fram ur ur våra sämsta sidor. Tja förresten. Ett fint undantag som bekräftar regeln är arian O mio babbino som en ung dotter sjunger till sin skurkaktige far. Det är en hit som uppskattas även när den lyfts ur sitt sammanhang och ges ett nytt som när den är filmmusik i A Room with a View. När den sjungs så ungdomligt gulligt och rart som här av Emma Johansson är inte ett öga torrt bland oss pappor i publiken.
Barytonen Anton Ljungqvist är riktigt bra i sina roller i de båda enaktarna. Han är en yvigt bra skådespelare och sjunger i linje med skådespeleriet.
Men Marcus Jupiter var nog ändå kvällens klarast lysande stjärna. Han gav verkligen liv åt sin baksluge och illistige karaktär brännvinsadvokaten Gianni Schicchi.
Det här är en opera på farsens gräns och alla tar chansen till att spela ut och spela över. Och det blir underhållning med mycken humor och med många musikaliska kvaliteter.
BO BORG
Foto: Olle Renklint
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Wermland Opera, Karlstad, premiär den 9 september 2021
Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo
Gianni Schicchi av Giacomo Puccini
Dirigent: Fredrik Burstedt
Regi: Ole Wiggo Bang
I rollerna:
Pajazzo: Ole Alexander Bang, Anna-Maria Krawe, Anton Ljungqvist, Viktor Johansson, Victor Ternwall
Gianni Schicchi: Viktor Johansson, Anna-Maria Krawe, Anton Ljungqvist, Ann Louice Löglund, Emma Johansson, Viktor Ternvall, Fredrik Helgesson, Ole Alexander Bang, Rebecca Fjällby,
Publik: Fullsatt enligt coronarestriktioner (himlars vad glest i bänkarna. Det tar bort en del av konsertkänslan. T ex hur mycket vi fåtaliga klappade blev det inte den där kraftfulla hyllningen vi ville ge för vår upplevelse)
BoBorg 