Vilken höjdarkonsert i Missionskyrkan på onsdagskvällen! Lidköpings Konsertförening hade lyckat få hit tre musiker ur den absoluta gräddan av instrumentalister ur den svenska klassiska elitserien. Vad sägs om Andreas Brantelid på cello, Nils-Erik Sparf på violin och David Härenstam på gitarr. I popsammanhang skulle en sådan trio kallas powertrio eller supergrupp. Så jag kallar konstellationen Brantelid, Härenstam, Sparf för superpowertrio som en hyllande kvalitetsmarkering efter den här konserten.
De har nyligen kommit ut med skivan The Complete Works For Violin/Viola, Cello And Guitar med musik av Niccolò Paganini. Det är en mycket bra platta som gått på repeat hos mig i Österäng den senaste tiden. Jag tänker, kanske litet okunnigt och schablonmässigt på Paganinis musik som uppvisningsstycken för violinvirtuoser. Men han var en skicklig och insiktsfull gitarrist också och skrev gitarrpartier utifrån den kunskapen vilket skivan och konserten gav exempel på. Vi fick höra ett verk från skivan. Gruppen spelade den här mycket vackra och melodiska musiken med den sortens instrumentella bravur som gör att allt det svåra verkar självklart och enkelt. Musikerna är så bra att man liksom kan bortse från dem och bara njuta av musiken. Och som nästan alltid lät musiken ännu bättre live än på skiva. Så funkar det med de bästa.
Jag hade hört Andreas Brantelid några gånger förut bl. a i Vara Konserthus. En av gångerna spelade han helt ung solopartiet i Haydens cellokonsert. Han spelade den med fullkomlig mognad och pondus redan då. Jag minns jag avslutade min recension då: ”När Andreas Brantelid kommer nästa gång till Vara Konserthus är han nog en ännu större storstjärna.” Det är han nu det märkte vi den här kvällen i Missionskyrkan.
Jag har också hört David Härenstam tidigare. Då som lyhörd och upplyftande ackompanjatör vid en diktuppläsning av Stina Ekblad.
Nils-Erik Sparf har jag bara hört ryktesvägen och på skiva. Så det var verkligen ett lyft att få höra detta violiness live.
Den här sättningen med violin, cello och gitarr hör man inte så ofta. Att det är synd hörde man direkt.
Vi fick höra så där riktigt goa klassiker av förutom Paganini också Bach, Mozart och Hayden. Jag dristar mig att säga att det var easy listening, fast med stora andliga djup. Trion var helt hemtam i repertoaren. Och det var kul att höra de här styckena med Härenstams mjukt flytande gitarrspel. Det var lätt att trivas i den här repertoaren.
Efter paus kom konsertens höjdpunkt för mig när Sparf och Brantelid spelade Duo for violin and Cello op 7 av Zoltan Kodàly. Det är skrivet 1914. Jag uppfattar kompositörens sökande i folkmusiken som ett sätt att hitta rötter som håller i den nya tidens nya intryck och känslostormar. Det är brytningstidsmusik med allt vad det innebär av behov av nya uttryck för att förstå och formulera förändringen i livsomständigheterna. Det är en musik med den energi som uppstår i både krocken och föreningen av tradition och förnyelse. Mellan stad och land. Det är ett fantastiskt verk och det var en upplevelse att få höra det i de här insiktsfulla och tekniskt fulländade versionen. Det blev en konsertkväll utöver det vanliga med de musikaliska tungviktarna Andreas Brantelid, Nils-Erik Sparf och David Härenstam.
Kvällen avslutades som sig bör en gång som den här med långa varma applåder och extranummer.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Missionskyrkan Lidköping den 13 oktober
Trio Brantelid, Härenstam, Sparf
Musik av: Niccolò Pasganini (1782–1840), Johan Sebastian Bach (1685–1750), Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791), Zoltan Kodàly (1882–1967), Joseph Hayden (1732–1809)
Publik: strax under hundra
Arrangör: Lidköpings Konsertförening
BoBorg.se 