Jag såg en bok med ett bruntonat omslag med ett foto av en cool ung Bob Dylan med cig och gitarr. Då blir jag reflexmässigt intresserad. Mindre numera, men vid tiden den där omslagsbilden kommer ifrån var hans musik och texter en omistlig del av mitt liv. Och ränderna går inte ur fast dom bleknat med åren. Jag blev dock litet misstänksam när det stod Bobby Boy med stora röda bokstäver vid bilden. Bobby Boy låter respektlöst och intimt på ett sätt som känns fånigt. Men på baksidan står att boken handlar om en resa med några av Bob Dylans sånger som karta och ressällskap, så kör till tänkte jag.
Vad allt har inte författaren till boken, Stig Hansén (f 1954), gjort i skrivarbranschen. Han bokdebuterade 1982 och har skrivit reportageböcker, reseskildringar, romaner, thrillers, novellsamlingar, biografier, om konsten att skriva – och porträtt av politiska tänkare, journalister, skådespelare och musiker. Hans boklista är överväldigande lång. Till det är han skribent i flera tidningar och tidskrifter. Vissa år har han gett ut flera böcker. Dramatiker är han också. En imponerande flit, bredd, och produktivitet.
Jag noterar särskilt att han skrivit flera böcker om musik och musiker, förutom Dylan, Springsteen och Wiehe. Författare som tar sina musikupplevelser och musiker på allvar och går på djupet med deras verk gillar jag skarpt. Så jag bestämde mig för att följa med på hans Återresa. Undertiteln, visar det sig, kom sig av att han häromåret kom med boken Bobby Boy Mannen i mig.
Jag har stort utbyte av läsningen av den här boken. Boken handlar främst om författaren själv, men indirekt, genom att han beskriver sig i sin relation till andra. Hans mamma beskrivs på ett verkligen fint sätt både i det dagliga och det mera dramatiska. Han återkommer till sin pappa vars frånvaro gör honom högst närvarande. Hans bekantskap med Ivar-Lo Johansson skymtar förbi, med några anekdoter. Men intressantare för mig är hans besatthet av Bob Dylans liv och musik.
“Oh, God said to Abraham, ”Kill me a son”
Abe said, ”Man, you must be puttin’ me on”
God said, ”No” Abe say, ”What?”
God say, ”You can do what you want, Abe, but
The next time you see me comin’, you better run”
Well, Abe said, ”Where d’you want this killin’ done?”
God said, ”Out on Highway 61”
Han börjar stilenligt sin bok med att citera ur inledningen av Highway 61 Revisited. Det är en låt alla i hans/min generation kan utan och innan och som Dylan enligt den här boken spelat live över tvåtusen gånger. Gud vill att Abraham ska döda sin son, och han är beredd att göra det. Men att det citeras här verkar mest vara för att på ett kokett litterärt sätt tala om att han ska ut och göra en resa på Highway 61. Eller som han svarar sin mamma som undrar varför. ”Man kan verkligen undra varför man ska åka på Highway 61 utifrån en sång, ett album, ett liv. Och utifrån den där frågan att Gud befaller, och den som inte lyder, bör lägga benen på ryggen- det vill säga, den kan fly hur mycket som helst, men komma undan det gör den där människa ändå aldrig. Alla har sin highway.”
Så är det bokstavligen för författaren. Men bildligt då Stig? Det är väl det vi söker i din bok. If you talk the talk, you must walk the walk.
”Hur jag själv lever? Det låter skitnödigt, jag vet det. Men så är det. Därför skriver jag det. Därför skriver jag det här.”, står det efter några sidor. Han skriver om sånt som verkar viktigt i hans liv nu. Den gamla mammans liv i dödens väntrum, pappas självmord. Ivar Los död och Dylans låtar och konserter.
På ett annat ställe litet senare: ”Det är också därför som jag, här och nu, bestämmer mig för att det jag det jag inte vill berätta, det måste jag berätta.” Det låter litet pubertalt och storvulet sätt att beskriva konstens imperativ.
Stig Hansén skriver bra. Han har ett fascinerande språk, ibland kryddat med dylanska tirader. Han gör det roligt att läsa även om det som inte intresserar mig så mycket. Han skriver gärna i paradoxform och har säregna associationer som för oss läsare in på okända kringelikrokar och småvägar. Det är inte alltid de för nånstans, men resan fångar ändå.
Han verkar ha avgrundsdjupa kunskaper om dylaniana. Han går på konsert efter konsert i olika länder (hur har han råd!?). Han noterar låtföljder, ackordsförändringar och små ändringar i texten vid olika framträdanden. Och han vet t ex att berätta att de fem vanligaste orden i Dylans sånger är: Love, time, night, heart, gonna. Intressant, men intressantare vore förstås vilka slutsatser en dylanexpert som han drar av detta.
Han söker och söker hos Dylan i konserter och i låttexter. Men det verkar vara fåfängt. Han skriver efter ännu en dylankonsert: ”Nej, jag får inte tag i något trovärdigt om honom i kväll heller.”
Och det kan jag nog inte säga att jag får ut av den här boken heller. Ändå är den en bladvändare som är svår att lägga ifrån sig.
Nu vet jag att man kan göra två olika listor med låttitlar hos Dylan för var och en av alfabetets bokstäver utom x. Det är mest sådana dylannörderier jag minns av boken.
Jag har minnen av första gången jag såg Dylan live. Det var på Scandinavium 1978. Jag minns stämningen och hur stort jag tyckte det var. Och jag ville att det skulle vara bra. Litet senare fick jag höra en inspelning av en konsert från samma turné, den som heter Live att Budokan. Men när jag hör den nu tycker jag att låtarna görs i kassa versioner och det måste ha varit sådana jag hörde. Ändå ger konserten en fin känsla i minnet.
Jag tänker som Stig Hansén tänker; Vem bryr sig om själva minnena? Det viktiga är känslan som minnena framkallar. Den här boken framkallar inga dylanminnen hos mig. Men jag tar gärna del av hans och de känslor de framkallar.
BO BORG
Foto: Knut Koivisto, författarporträtt
Bok: Bobby Boy – Återresan
Författare: Stig Hansén
Förlag: Bokförlaget Atlas
ISBN: 978-91-7389-901-7
PS. Min (av den här boken ouppfyllda) längtan efter fler tankar om Dylan har jag gjort att jag skaffat Stig Hanséns Bobby Boy – Mannen i mig. Jag har börjat på den och tror att den är nåt för mig. Så jag återkommer antagligen till den.
BoBorg.se 