Jag läste uppföljaren till den här boken, Bobby Boy – Återkomsten. Det var inspirerande läsning så jag blev intresserad av att läsa den här också. Allt som handlar om Bob Dylan är intressant. Det han betytt för oss gamlingar i ungdomen är omistligt. Och Stig Hansén som skrivit här är en dylanian av rang. Jag gillar hans kompromisslösa intresse, nördigt långt utöver det mesta. I hans hans fall verkar det hålla i sig och fördjupas med ytterligare dylankunskaper till hans tidigare väldiga. Och med större livserfarenheter.
Först något om bokens titel, Bobby Boy. Hans får själv förklara den löjliga titeln: ”Jag vet inte vem inte vem i min närhet som kallade honom för Bobby Boy. Jag vet bara att jag tyckte om det …”. Jag tycker det är dubbeltöntigt att ge en nobelpristagare ett travhästnamn. Respekt! Lika fånigt att också kalla Dylan för ”bondgrabben”. För nån sån var han inte och har aldrig varit.
Boken har dagboksform. Det är en helt annan sorts dagbok än t ex Marianne Lindbergs eller för den delen Ulf Lundells. Hansén går på djupet på ett helt annat sätt med sina dagar och reflekterar med eftertanke och allvar. Då blir det intressantare.
Ett typiskt citat ur boken: ”Min tillvaro just nu är lika med att jag sitter vid CD-spelaren, lyssnar på några av Dylans ord , försöker hitta meningen i dem, lyssnar vidare på det ena, och det andra, ser den ena efter den andra passera och försöker hitta något/någon som gömmer sig.”
Det där känner jag igen. Det är ju dylantexternas innebörd man vill åt och nu hoppas jag på Hansén. Men även han med sina avundsvärda kunskaper inser att Dylans storhet inte låter sig förklaras. Han skriver: ”Man känner något utan att veta vad det är. Kanske är det melodin, möjligen texten. Måhända är det framförandet. Många av Dylans texter ser löjliga ut på papper, men örat uppfattar något annat när bokstäverna paras ihop med toner och ynglar av sig betydelser.” Och precis så är det ungefär.
Som Dylan själv har sagt: ”Det handlar inte om att förstå orden när man hör mina texter, utan att få tag i känslan.”
”Till och med vi som vet mycket om Dylan vet ingenting. Vi vet bara att han har ungefär tusen rader som är värda att citera.”, säger Hansén. Så sant som det är sagt. Det finns ett dylancitat till varje tillfälle i livet.
Hansén skriver mycket om Bob Dylans bildkonst i den här boken. Fattar jag rätt köper han två verk. Han går med liv och lust in i en konst som jag inte ens kan intressera mig rudimentärt för fast det är Bob Dylan som gjort verken. Man kan se tydliga van Goghdrag i vissa. Intertext? Härmning? Det finns plagiatanklagelserna bland annat från fotografer som lett till ekonomiska uppgörelser. I låten Tears of Rage sjunger Dylan: ”Why must I always be the thief” för samma sak om musiken. Hansén berättar, för att ta ett exempel om Paul Clayton, en singersongwriter och narkoman som senare tog livet av sig. Han var en av dem Bob Dylan stal friskt ifrån, till exempel Don´t think Twice och Percy´s song.
Picasso var ett annat geni som ”lånade” ogenerat från bra konst som kom i hans väg. Leonard Cohen kallade en gång Bob Dylan för The Picasso of song.
Hanséns dylangraalsökningar interfolieras med berättelser om hans eget liv och reflektioner om det. Han har uppenbara litterära ambitioner och jobbar hårt för att ha en personlig skrivstil, full av paradoxer och ordlekar och litterära allitteration.
Han skriver om Ballad of a Thin Man ”… med de ofta citerade orden som kanske handlar om en viss kritiker eller om alla sorters sex : Something i happening here, and you don´t know what it is.”
Och där står vi alla inför giganten Bob Dylan. Stig Hansén har skalat fler lager av dylanlöken än många. Men även han har mycket kvar och det känns trösterikt.
BO BORG
Bok: Bobby Boy – Mannen i mig
Författare: Stig Hansén
Förlag: Reverb
ISBN: 978-9185697-46-5
Det är förstås helt omöjligt att välja ut Bob Dylans bästa låtar. Här är mina 6
BoBorg 