Det finns en filosofisk tanke om att föremålen har egenskaper som vi inte kan nå med våra sinnen. Det kallas ibland med hänvisning till Immanuel Kant för ”tinget i sig”. Må vara hur det vill med den saken. Jag förstår att man kan se föremål på olika sätt. Kanske är det till och med så att alla ser på sitt sätt. Fort eller långsamt, flyktigt eller meditativt, ytligt eller genomträngande. Att var ser på sitt sätt kan man kalla ”tinget i mig”. Slarvigt kan man säga att de flesta föremål vi ser ser vi inte. Tidens brådska och våra behov gör att vi ser selektivt. I den utsållning det innebär faller mycket väsentligt bort. Våra blickar fladdrar rastlöst i tidens malström av bilder. Vi tycker oftast att vi har sett färdigt föremålen så fort i identifierat dem. Och detta trots att det egentligen bara är början.
Jag dristar mig att säga att Eva Ström Svenssons betraktande av de föremål hon avbildar i sina stilleben tar sin början där slentrianbetraktandet slutar.
I hennes stilleben lär man sig saker om enkla föremål, hur de tar sig ut i ett speciellt ljus. Det finns en stillhet i de bilder hon skapar. De tycks ha en aura. Och hon har förmågan att i sina bilder få döda vardagsföremål att leva ett stilla liv. Hennes omsorger i måleriet får oss att betrakta hennes uppställningar av vardagssaker med ro och respekt. Ger man bilderna tid ger de mycket tillbaka. På sitt försynta sätt får de här målningarna oss att begrunda. Både det vi ser. Men också vårt sätt att se.
Hennes stilleben visar vardagsföremål. En kruka, en kopp, en kanna, ett fat. Det är väl ingenting särskilt med dem. Men det blir det genom hennes sätt att gestalta dem. Det konstaterar både blick och sinne tacksamt. Bilderna gör att tankar och känslor går in i ett kreativt viloläge.
Verklighetsflykt innebär som ordet säger att man smiter från realiteterna. Det fina med Eva Ström Svenssons bilder att de skapar en inverterad eskapism, som får en att för en stund fly till verkligheten. Att se det stora i det lilla. Att se det förbisedda. Och att se det med respekt och eftertanke. En bild av en låda med några ägg i hon gjort är ett av mina adsolutafavoritkonstverk.
Visst kan man se de här bilderna metaforiskt, Här finns klockor som blir ett memento om tidens obönhörliga gång, även när klockan står still.
Eva Ström Svensson jobbar oförtrutet på med snarlika motiv i sin speciella stil. Det är bara den som söker som finner.
Hon gör sina motiv till vanitasbilder genom att lägga blad som ryckts bort från sitt träd ensamma och brunt livlösa på bord och bänkar. Eva Ström Svenssons vanitas ser jag mer som en påminnelse om livets förgänglighet än om dess fåfänglighet och tomhet. Jag tycker det handlar om ensamheten i döden. Med John Holms ord ur sången som för mig har samma känsla:
Det blir så lätt att bli ett blad
En liten farkost på ett hav
Utan framtid utav stål
En som inga stormar tål
Nåt som dör för stormens kval
Men Eva Ström Svenssons bilder klarar sig utan att vara sinnebilder. De är målningar som smeker ögat med sitt utsökta måleri och ljusskildring. Och att de gör något med vardagen. För många räcker det och blir över,
Jag har sett många stilleben av Eva Ström Svensson genom åren. Likheterna är större än olikheterna. Som tur är i hennes fall.
BO BORG
Foto: Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Rydénska Huset, Lundsbrunn
Måleri av Eva Ström Svensson
Utställningen pågår till 31 juli 2022
BoBorg 