Ljus i mörkret – Ett försök att närma sig jämlikhet av Erik Wijk

På framsidan av Erik Wijks bok Ljus i mörkret ser man Diogenes sittande i sin tunna som han gestaltas i Jean-Léon Gérômes berömda målning. Trots att det är ljusan dag skruvar han på sitt sökarljus, sin lykta. Det sägs att han brukade gå ut med den tänd mitt på ljusa dagen. Tillfrågad om vad han sökte svarade han: ”Jag söker en människa.” Inte vilken människa som helst, utan någon med motståndsanda och civilkurage.

Är det kanske så han ser sig, Erik Wijk, när han i sin nya bok, Ljus i mörkret, ger sig ut på jakt efter jämlikhetens teori och praktik genom århundraden.

Han söker inte på gatorna som Diogenes, utan i litteraturen. Han gör högintressanta närläsningar av en rad texter. Klassiker från upplysningstiden sida vid sida med vår tids debattörer. Han redovisar ett digert material med många tankar och reflektioner. Han skriver med ett kamratligt tilltal. Han resonerar alltid. Docerar aldrig. Trots sina stora kunskaper och insikter sitter han inte på några höga hästar.

Redan i bokens början berättar han om sin syster som dog i barnsängsfeber. Hon skulle föda sitt tredje barn på en så kallad ABC-klinik. Inga läkare, bara den födande och barnmorskor. Hon känner sig genomtrött efter förlossningen, men enligt ABC tankarna ska modern åka hem inom 24 timmar utan att blanda in läkare. Så blev det och hon dog. Det blir en av de urhändelser som får avgörande bäring på Erik Wijks tänkande. ABC tänkandet var dogmatism. Och Erik Wijk avskyr extremism.
Han söker sig till upplysningstiden. Om Rosseau skriver han bland annat att han hela tiden åberopar jämlikhet men med slutsatser som strider mot det som har med observation och rimliga slutledningar att göra. Han pekar också på Rosseaus tankar om att avvikande ska uteslutas eller dödas. Och hans jämställdhet inkluderade inte kvinnan.
Han i ett annat avsnitt en vardagsfilosofisk ansats och drar slutsatsen att människan varken är ond eller god, men oerhört sårbar. Och den tanken går som en av många röda trådar i den här rika boken.

Wijk går verkligen på djupet i sina resonemang när han skärskådar Astrid Lindgren och Tove Jansson, eller Jan Myrdal och Leif G.W. Persson för att bara nämna några av de många vars verk och liv han studerar. Han hittar ofta motsägelsefulla inkonsekvenser i det de säger. Men jag uppfattar inte Wijk som en felsökare, utan som en nyfiken, jag tvekar inte att säga sanningssökande, intellektuell som vill vidga sitt och därmed vårt synfält och skaffa sig fler infallsvinklar att pröva och vidga sina tankar emot. Men han ser förställning och resonerar kring den. Som Jimmy Åkessons koketterande med sin vanlighet och Leif G.W Perssons inte helt rättvisande beskrivning av sig själv som arbetargrabben som gjort sig själv.

Wijk analyserar Lena Anderssons bok Är det bra så och kommer fram till att hennes hat mot socialdemokratin och kollektiva lösningar leder henne till en extrem individualism. Något han återfinner även hos andra liberaler, till exempel Per Svensson.

Han skriver bland annat: ”I mångt och mycket är Lena Anderssons bok Sverigedemokraternas verklighetssyn i romanform.” Han menar alls inte att Lena Andersson är rasistisk eller fascistisk (som han menar att SD är). Men han vill undersöka varför deras verklighetsbekrivning är så lika. Han tar också upp hennes skattehat: ” Det siktar in sig mot fundamentet för världshistoriens kanske mest lyckade och mest fredliga sätt att komma åt ojämlikhet, att skapa en möjlig grund för litet klassutjämning och ge så många som möjligt en något rättvisare chans i livet: en skattefinansierad välfärdsstat.”

I boken återkommer hans beklagande överatt det skall vara så svårt för många av dagens debattörer att acceptera värdet av både individuella och kollektiva värden och rättigheter. Han menar i stället att många faktorer påverkar vårt tänkande och värderingar. Hans slutsats är att det är kollektiva åtgärder som ger förutsättningar för individuell utveckling.

Den här boken är laddad av många djuplodande resonemang. En del håller en del av oss med om. Andra tar avstånd från andra. Och det är nog så författaren vill ha det. Han tror på resonemang och samtal. Inte för att vinna diskussioner utan för att få ytterligare perspektiv genom att fundera över både rimliga och tillsynes orimliga tankekonstruktioner. Boven är alltid extremism och dogmatism. Och lösningen strävan mot jämlikhet.
Han skriver: Allt vi gör har en moralisk dimension och i stället för att smita undan detta faktum, rent av göra det till något fult, låt oss i stället tala om det. Så klokt och empatiskt som möjligt.”  Den här boken lever han som han lär.
Jag rekommenderar den helhjärtat.

BO BORG

Författarporträtt/foto: Sahar Wijk Aldoori


Bok: Ljus i mörkret – Ett försök att närma sig jämlikhet
Författare: Erik Wijk
Omslagsbild: Diogenes målad av Jean-Léon Gérôme 1860
Förlag: Celanders förlag
ISBN: 978-91-87193-6-71
Några fakta om författaren:
Erik Wijk, född 16 april 1963 i Göteborg, är en svensk författare som även varit frilansjournalist, förläggare och tidningsredaktör.
Han har skrivit flera uppmärksammade böcker. Bland dem det är rätt att göra motstånd från 2006 som han skrev tillsammans med Åsa Lindeborg.  Han har även skrivit ett par böcker med noveller och några romaner
2016 var det urpremiär på Wijks första helaftonpjäs, Émilie & Voltaire, om författaren Voltaire och matematikern Émilie du Châtelet, deras kärlekshistoria och intellektuella gemenskap mot en fond av klassmässiga och genuspräglade motsättningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s