Tritonus – en skärgårdsberättelse av Kjell Westö

Kjell Westös roman Tritonus har underrubriken En skärgårdsberättelse. Den utspelar sig i glesbygden i den finska skärgården. Naturen och dess krafter är påtagliga där. Naturen och människorna kan verka vindpinade och karga i språk och åtbörder för en kulturmänniska från storstan. Skärgårdsmiljön fungerar också bra i överförd betydelse. Människorna är som öar som kan få kontakt, men de håller sina gränser och sin integritet. Inte nödvändigtvis för att de vill det, för det vill vi nog inte, men det har blivit så.

Romanen Tritonus kom ut 2020 och gick trots sin hyllade författare och fina recensioner mig förbi. Så hörde jag häromdan Kulturlivet i P1, programmet där en kulturpersonlighet berättar ”om sin fixstjärna och hur den inspirerar och påverkar det egna skapandet.” Och där berättade Kjell Westö om sin kärlek och sitt beroende av Otis Reddings musik. Reddings soul kom också till mig som en gudagåva i de danande ungdomsåren och lärde mig avgörande saker om både livet och musiken. Jag såg honom framträda live i Stockholms Konserthus 1967. Det var en musikupplevelse präglad som en tatuering i min själ. Och så hörde jag nu 2023 alltså Kjell Westö tala om Otis Redding. Och jag kände när han resonerade om sin upplevelse av och sin kärlek till hans musik att det här är en som fattat det viktiga. Jag kände igen passionen och den livslånga kärleken och glädjen att ha hittat konst som berör en på djupet. Den författatern måste jag läsa, särskilt när han skrivit en bok med musiken som ett viktigt grundtema.

Tritonus är en episk roman med en rad människor i olika predikament och möten och konfrontationer dem emellan. I centrum står en stjärndirigent som framgångsrikt lett de främsta orkestrarna i världen men vars karriär och konstnärliga kraft passerat zenit och börjat klinga av. Han märker det själv men förtränger först även tydliga tecken. Konstnärskapet och karriären är i centrum av hans liv, men livet låter sig inte regisseras och ändrar fokus. Han bygger ett monumentalt betonghus i skärgården som ett äreminne över sig själv och sin storhet, som en befästning kring sig själv och sin musik.
Hans granne är även han en musiker. Han lägger ut nät och spelar halvbra gitarr i ett coverband. Musiken är en viktig del även i hans liv.
Deras livs banor korsar varandra. Och förutom de existentiella frågorna tränger sig den värld stjärndirigenten tänkt sig dra sig undan på alltmer med vardagslivet i glesbygd, fågeldöd, skogsbrand, flyktingpolitik, rasism och ett stänk metoo.  

Jag fascineras av Westös känsla för och stora kunskaper om musik av olika slag. Inte minst hur han här låter oss möta en stjärndirigents tankar i stort och smått om musik, musikalitet, teknik, tolkningsstrategier av klassiker. Hur svåra, ibland avgörande, beslut ska tas om tempi och känslotemperatur i tolkningarna av mästerverken. Till det människan bakom dirigentpulten och hur recensioner påverkar hans självkänsla och självförtroende, men också tjuskraften på unga uppåtsträvande orkestermedlemmar. Erövringarna blir en del av hans agenda, men han blir också en del av deras karriärplaner. Hans liv är präglat och impregnerat av musiken. Han ser en vit gardin röra sig långsamt och det väcker en oemotståndlig längtan efter Sibelius, Han måste höra tredje symfonin och springer i stark affekt till skivspelaren. Olika tolkningar av Mahlersymfonier, hans egna och andras, är ett återkommande tema i hans liv.

Och hans coverbandsspelande granne gräver ner sig i sin musik och vissa låtar återkommer vid viktiga tillfällen i hans liv, t ex Waterboys mästerverk Fishermans Blues fångar stämningen i boken främst musikaliskt, men också med några nästan centrallyriska meningar. Den blir nästan ett soundtrack till många av personernas liv:

”I wish I was a fisherman
Tumblin´on the seas
Far away from dry land
And its bitter memories
with abandonment and love

Jag tror att den inkännande människosyn som Westö skriver fram sina karaktärer med också är nyckeln till hans öppenhet för musik av olika slag. Det intellektuella och tekniska är nog viktigt. Men som hos Otis Redding är det känslan, inlevelsen och intensiteten som är det som får oss att sänka garden och ta emot.

Jag tycker mycket om tonen i den här berättelsen; värmen och empatin. Det finns ett stråk av svårmod, men det balanseras i fina stunder av att solvärmen bryter igenom de hotfulla molnen. Westö har ett sätt att skriva som gör att man skärper sinnena och lever sig in i och lever med i hans berättelse och känner för och kan känna igen sig i karaktärerna och deras ävlan.
Kjell Westös Tritonus är en stor läsupplevelse.

BO BORG

Foto Thron Ullberg

PS 1. Tritonus, det så kallade djävulsintervallet, är en musikalisk term som betecknar en intervall som spänner över tre heltoner. Tritonus har en dissonant klang.
PS 2. Kjell Westö föddes 1961 i Helsingfors. Han har arbetat som journalist för bl. a. Hufvudstadsbladet och Ny Tid. Han började sin författarbana som poet. Har sedan skrivit en rad uppmärksammade och prisade romaner. Han har fått massor av litterära priser, bland många andra Sveriges Radios litteraturpris, De Nios stora pris och Nordiska Rådets pris. Hans verk har översatts till ett tjugotal språk.


Bok: Tritonus – en skärgårdsberättelse.
Författare: Kjell Westö
Omslag: Sara R Acedo
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2020
ISBN: 978-91-0-0182218-2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s