Kerstin Bergh – Galleri Aveny i Göteborg

Det känns väldigt rätt och riktigt att Kerstin Bergh ställer ut precis när det frambrytande ljuset sträcker ut sig som längst, och vår längtan är som otåligast.
Hon är en kraftfull och orädd kolorist.
Målningarna återger drömmar, känslor, blommor och livets tuffa villkor. Titlarna är korta och enkla, listan blir lik en dikt.

I ”Om natten” flyger smalhalsad vettskrämdhet upp, vit mot svart botten. Ett ”blödande hjärta” syns inskrivet i en fågelhamn, står undrande i trevande trebenthet bredvid en vas med gröna blad. Rosa blommor vibrerar mot blå botten.

Om natten, Hjärtat blöder och Blommor i glas

Fåglar är återkommande gäster i denna bildvärld. Kanske mest sjungande i den blå ”Emigranter”, där en stor fågel skyddar rädda människor i en liten båt, på uppenbart livsfarlig färd över mörka vatten. Tonen är oväntat chagallsk. Här finns både bråddjup och tröst.

Emigranter

Kerstin Bergh följer sina egna tankevägar, i hennes bilduniversum ryms ett vidkännande av tillvarons trasigheter, och orättvisor.

Jag hör att en besökare tänker att konstnären kan vara en mycket ung person, kanske nyss utexaminerad från Valand? Men denna utställare är född 1935 och hade sin första separatutställning 1968. Bland det första jag själv minns väl att jag såg var hennes livfullt mustiga målningar från Rarotonga i Söderhavet, på galleri Kusten–Ankarsmedjan i början av 80-talet.

Sedan dess har Kerstin Berghs liv tagit sig igenom många vändningar, men konsten har fortsatt vara en livsviktig kanal. Bland annat har hennes Luffartecken och Barfotasångsbilder fascinerat. Hennes målningar kan ha viss karaktär av ristningar; grafik och teckning är också betydelsefulla delar i hennes konstnärsskap. Att hon nu vid snart 88 års ålder fortfar att utveckla en så lödig uttryckskraft är djupt förundransvärt. Det är målningar som väjer vare sig för det svåra eller det vackra. De handlar om frihet.

Om Vatten, Fågelbo (övre raden)
Don Quijote och Lysithea, Om våren, Möte, Tiden rinner ut (nedre raden)

– Det måste göra ont i hjärtat om det ska bli bra, har hon sagt. Och: – För mig har smärtan varit en ständig följeslagare. Jag försöker skingra och transformera den i min konst.
En bakgrund till detta är en mycket tidig höftskada som felbehandlades i unga år, med livslångt lidande som följd. Men måleriet syns ha en läkande verkan.

Man kan kalla uttrycket både osentimentalt och rå-naivt. Färgerna tycks rentav ha klarnat med åren. Sällan ser vi väl så klingande rött, grönt, svart eller gult som här. Tilltalet är direkt – och kan samtidigt vara gåtfullt. Den spänningen gör bilderna levande. Jag betraktar ”Intåget”.

Intåget

En person med utsträckta armar och kanske en gloria står framför en flertydig djurgestalt, kanske en vit ren med pannband? Bakgrunden är lysande röd, med ett grönt träd och en himmelsblå strimma därtill. Jag blir gripen av det oskuldsvita djurets uttryck. Här finns ett medvarande med den som inte har egen röst. Om eller hur det har med Jesu intåg i Jerusalem att göra är en öppen fråga.

Lisbet Ahnoff