Africa Coll har hittat ett spår i den lyriska expressionismen som rymmer hennes personliga uttryck. Det blir mångtydiga bilder som en rubrik som Själfull expressionism klär men som kanske är för bred för att ringa in hennes särart. Hennes innovativa konstnärliga nyfikenhet gör att vi får följa med på nya resor in i hennes konsts värld av möjligheter, ofta i dess möte med naturen. Man kan säga att hon har en grundstil vars gränser prövas och förändras i en fortskridande process, men alltid med en fot kvar i grunduttrycket. Även när bildspråket modifierats känns hennes bilder igen. För de är alltid gjorda inom det estetiska ramar hon gjort till sitt skapandes domän.
På Vänermuseet visar hon nya verk hon gett rubriken Landskap utan minne. Det är 8 arbeten, de flesta i stort format. De har titlar som känns poetiska i sin gåtfulla flertydighet.
De är ofta gjorda i blandteknik. De verkar vara gjorda på skrynkliga presenningar. De har sina vikveck kvar och några är hopsydda med måleriet som tråd, andra mera bokstavligen. Kanske är det Africa Colls spanska ursprung som får tankarna att flyktigt nudda Antonio Tapies konst. Dukarna är inte spända utan sitter löst hängande på några spikar. De fransiga kanterna rullar sig still en del av uttrycket. Jag uppfattar det inte som nonchalans utan som en del i strävan att bygga in förgången tid i dem.
Hon har applicerat färgen till fläckiga ytor. På några har hon med svepande gester tecknat upp stora växtformer, mera för att markera natur än för att avbilda. Som ofta i hennes bilder har hon också här i flera av verken målat in mystiska texter i en mjuk och vacker piktur. De känns angelägna fast en inte förstår dem. Africa Coll verkar vilja pröva det som förenar skiljelinjerna mellan natur och kultur i sin konst. En annan gräns är den mellan ord och bild. Bilderna har också en sliten patina. Det är också ett av de konstnärliga uttryck hon använder. Jag tolkar det som om hon vill föra in tiden. Det slitna och patinerade markerar då och kanske död. De stora växterna och det vattenblå liv och nu.
Den introducerande text som sitter på väggen vid utställningens början är litet för flummig för att jag ska kunna förstå den. Då är det lättare med själva verken.
En del lockar till egna tolkningar, vilket är bättre än att få en konstnärsintension skriven på näsan. För det är ju betraktarens möte med konsten det handlar om på en utställning, inte konstnärens.
Några är vackra. Särskilt tycker jag om en mörkblå målning med fröställningar av maskros markerar själva växtens utplåning och dess frön som kan bli nytt liv.
Andra är mera lösliga, streetartsnabba intryck av stora växtformer.
Intressantast är en korsning av textil och måleri. I överkant ett blodrött parti. På vävd botten har olika andra textila uttryck än vävens regelbundenhet applicerats. Från dess nederkant hänger trådar. Blodet från en sårad? Jag ser det som en expressiv vanitasbild, inte en harmonisk stillsam komposition som de klassiska, utan en sårig och trasig dödsbild. Tankarna påverkas säkert av titeln Du har inget namn och försvinner. Africa Colls bilder är poetiska med ett samtidigt trevande och påträngande tilltal som söker sig fram på olika sätt.
Man känner att här bilderna de bär på något speciellt Africa Coll vill dela med oss. Den öppenheten gör oss aktiva och det ger en rikare upplevelse.
Utställningen hänger i ett rum som helt domineras av Bertil Valliens spektakulära glasbåt med tillhörande vattendrag. När jag är där en torsdagseftermiddag är rummet dessutom möblerat för en föreläsning. Inte bästa förutsättningar för en konstutställning med verk som kräver ro och koncentration. Men de här starka bilderna av Africa Coll klarar det.
BO BORG
Foto: Bo Borg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vänermuseet Lidköping
Landskap utan minne
Konst av Africa Coll
Recensionen avser ett besök den 5 oktober 2023
Utställningsperiod: 16 september – 15 oktober 2023
boborg.se 