Det finns en unik direkthet i Ulrica Hydmans (1938 – 2021) verk. De har en charmig utstrålning. De etablerar kontakt på en gång, och biter sig kvar. Uttrycket är lika effektivt envetet som riffet i Beatles Day Tripper. Jag tror ingen som ser en av hennes dekorationer i alla möjliga sammanhang, hennes glasverk eller målningar undgår att reagera (och tänk så mycken konst vi kväver en gäspning inför och bara går förbi). Även om åren slitit på hennes typiska uttryck så ger de utslag på våra känslosensorer. Det kan v ara alltifrån glatt igenkännande eller aktiv likgiltighet. De styva överläpparna suckar, men folk i allmänhet kollar intresserat vad de kostar. Och just det är något av en hangup för finkulturfolket. Hur speciella och egensinniga hennes verk än är i sina uttryck upplevs de inte ha den exklusivitet som många ser som ett av konstens huvudvärden med den outtalade tanken att det jag skaffar ska inte populasen också kunna skaffa. Men Ulrica Hydman Vallien är exceptionellt folkkär, och ville vara det. Som konstnär var hon snabb med en utpräglad känsla för det bildmässigt slagkraftiga.
Hon säger det hon vill säga och gör det på det sitt sätt.
”Jag är easygoing. Jag har inga skrupler. Det handlar om en drift och ett flöde. Och det är det som är värdet i livet. Jag är inte så noga av mig. Jag är flödig. Och mina mönster är ett med min personlighet”, sa hon när vi samtalade i samband med en av hennes utställningar i Skövde.
Alla känner till hennes bildvärld. Det finns också bild av henne som offentlig person. Ett rödhårigt yrväder som klarsynt sa vad hon tyckte utan att som det tycktes lägga något emellan.
Kanske för att fördjupa den bilden började hon, uppmanad och uppmuntrad av goda vänner, göra anteckningar. Ett urval av dessa som fanns oordnat lite varstans har efter hennes död samlats ihop och redigeras av vännen och kännaren Staffan Bengtsson och ges ut postumt. ”Som bokförare har jag rätat ut en och annan otydbar siffra och rundat av ett och annat belopp – konsekvent till avsändarens fördel.”, noterar han inledningsvis. Boken innehåller anteckningarna och till dem bilder ur privata arkiv. Dessutom ett par noveller och en inledning och ett efterord av Staffan Bengtsson.
Staffan Bengtsson är författare och tv-producent Han var också utställningskommissarie för den stora retrospektiven över Ulrica Hydman Vallien som visades på Liljevalchs 2020 . Han gjorde filmen Ulrica – en paradisattack samma år.
Se vår recension av den här:
Boken är som hennes konst. Ofta har hon sin familj i bilderna. De handlar på hennes speciella sätt om ömhet, förälskelse, svartsjuka, ömhet och saknad. Sånt som finns inne i henne och som hon hade ett behov av att uttrycka.
Hon skriver rakt och enkelt. Rättframt och som det verkar öppet och ogarderat. Hon har saker hon vill ha fram, men verkar inte vara lika obehindrat flyhänt med orden som med bilderna.
Hon berättar om hur hennes skapande växte fram. Funderingarna utifrån en släkting som var målare får henne at tänka: ”Måste en konstnär använda droger? Måste man stjäla och ge sig själv ett eländigt liv.”
Hon berättar också att hon från början varit ”…mest intresserad ATT GÖRA än att det ska BLI BRA.”
Och att hennes kreativitet släpptes loss ordentligt när hon var i USA i början av sextiotalet och märkte att allt var möjligt.
Hon gick från att vara framgångsrik tecknare och keramiker till att bli en det svenska glasets superstjärna.
Hennes beundran för Matisse och hans svarta linjer gav lika tydliga som personliga avtryck i både glaset och måleriet.
Hon berättar i de här texterna om kärlekshistorier och vänskap. Om föräldrar och barn. Och hon återkommer till hur hon fått kritik för att hon har uttryck som är ”för mycket”. Och hon är i texten här som i många andra sammanhang negativ och avvikande till standardnormen: ”Det urlakade anemiska FINA I KANTEN-SVENSKA är för mig TRIST.” Och minimalisterna, och dit hör många kollegor och kritiker, kontrade och ville ge igen. Men, och det är Ulrica Hydman Valliens usp, hon stod på sig. Hon visste vad hon ville göra och gjorde det. Och ur den kreativa sturigheten växte ett exceptionellt framgångsrikt konstnärskap.
Hon berättar om gemenskapen på Åfors glasbruk och glädjen att jobba med andra. Och att de hänsyn hon måste ta till marknadsvillkoren i sitt skapande snarare stimulerade henne än det plågade och begränsade. Hon tog ett stort ansvar och drog ett tungt lass: ”Det handlar om industrins överlevnad och arbetstillfällen. Inte om det egna navelskådandet.” Hennes glas sägs ha omsatt fyra miljarder kronor. Enligt boken lika mycket som John Lennons dödsbo!
Och hon hittade alltid lösningar: ”I måleriet råder jag helt själv. Där finns en berättelse eller ett påstående. Där är jag helt fri och utan ansvar för något annat än mig själv och konstverket.”, sa hon i vårt samtal.
Boken innehåller bilder av privat karaktär. Obligatorisk är förstås bilden med gamle Kungen. Man ser hur hon charmade honom liksom hon gjorde med de flesta andra när hon ville.
Hon är mycket personlig i de här anteckningarna. Man märker att det är viktiga frågor för henne som hon redovisar på ett sätt som verkar uppriktigt. Ta de komplikationer som det måste innebära med två så stora stjärnor som hon och Bertil Vallien i samma familj: ”Vi trivs bra med egna vänner och vi trivs bra tillsammans, bara han och jag. Men måste vi konkurrera om utrymmet då dödar den ene den andre.” Vem de här anteckningarna är skrivna för vet vi inte. Men genom den här utgivningen blev de tillgängliga för oss, hennes publik. Här finns också två noveller. Ingen stor litteratur, men starka i det här sammanhanget. I dem kan hon ta ut svängarna utanför den saklighet som präglar de övriga texterna. Sammantaget ger de här texterna djup till den mediaförenklade bild som följt Ulrica Hydman Vallien.
Boken avslutas med ett efterord av bokens bokförare Staffan Bengtsson. Det är en bra sammanfattande text om henne och henne och hennes konstnärskap. Den är personlig och vänlig som sig bör i det här sammanhanget.
BO BORG
Bok: Jag lever
Ulrica Hydman Vallien memoarer
Bokförda av Staffan Bengtsson
Omslag: Olga Nycander
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-312578-7
boborg.se 