Mytomania är en opera som rymmer många mänskliga beteenden. Här är en dramatisk blandning av kärlek, svartsjuka, högmod och fall. Men det är lögnen, som har huvudrollen i form av bedrägeri och inte minst självbedrägeri och svek. Det är vanliga ingredienser i operor. Här får de sin klangbotten till de dramatiska samtidshändelserna i den så kallade Macchiariniaffären.
En läkare, Francis, (spelad av tenoren Joachim Bäckström) utför framgångsrikt plastikoperationer. En patient avlider och det börjar framgå att det material stjärnläkaren använder faller sönder efter ett tag. Patienterna skadas och till och med dör av ingreppen. Han ljuger för sig själv och andra och fortsätter att operera, berusad av framgångarna. Men också av trycket från sin avlidna moder (spelad av mezzosopranen Matilda Paulsson) pressar honom att fortsätta operera trots att det nu är en både havererat och livsfarligt projekt. En av hans medarbetare upptäcker bluffen med det material Francis använder och blir visselblåsare.
Även Francis privatliv krackelerar. Han går i parterapi med sin hustru Rita (spelad av mezzosopranen Ann-Kristin Jones). Han har ett kärleksförhållande med terapeuten Nelly (spelad av sopranen Kerstin Avemo). Så även livet utanför jobbet blir en härva av bedrägliga svek och osanningar.
Francis väv av lögner och halvsanningar blir allt trassligare att det till slut totalhavererar. En dramatisk historia med många bottnar och känslolager.
Så långt så väl. Men nu ska det bli opera av det här. Och det blir det sannerligen! Den här föreställningen kopplar ett starkt konstnärligt grepp med alla operans unika möjligheter.
Scenbilden av Marika Feinsliber är raffinerad i sin skenbara enkelhet. Stora färgfält á la hardedgekonsten varieras till annorlunda närmast abstrakta känslorum. Tillsammans med dräkterna ger färgerna känslospel som känns betydelsebärande och därigenom känsloskapande. Alltifrån det mest grundläggande som att grönt ger lugn och trygghet och gult mera tvetydiga falskhetsvibbar till mer subtila skiftningar. Det är vackert, men inte en skönhet att vila i. Den blir i stället aktiverande. De har kombinerat scenfärgerna med dräkter i starka färger. Det ger en puls mellan abstrakt och konkret som är lika verkningsfull som egen.
Musiken är komplicerad, men ändå direkt. Orkestern målar upp den breda palett av en musik som tycks full av kompletterande och förmerande undertexter. Det är alltid svårt med ”ovanlig” och eklektisk musik man hör för första gången. Det händer så mycket nytt och överraskande. Men här samspelar text och musik på ett organiskt sätt som gör att de hjälper fram varandra. Kompositören Paula af Malmborg Ward och librettisten Kerstin Perski har jobbat nära tillsammans, det märks. Det är en infallsrik och kraftfull musik. Man överraskas av många specialeffekter och originella klanger. Spelet på cellofan är ett tydligt exempel. En annan speciell lösning är att det finns mindre ensembler på scen för att ge särskilda scener speciell karaktär. Kanske är det inte så många arior man nynnar på direkt efter föreställningen. Men Ritas Aria om kärleken i andra akten är en operahit vi kommer att få höra många gånger. Tiden stannar upp. Här glänser Ann-Kristin Jones.
Sångerna är skrivna direkt för premiärsångarna. Och då passar de förstås som hans i handske. Kerstin Avemos gör en imponerande insats med sina klockrena och hisnande höghöga vokalpassager. Detta tillsammans med hennes fina skådespeleri gör hennes Nelly till en levande person med sammansatta och drabbande känslor. Samma sak med mezzosopranen Ann-Kristin Jones. Vilken sångerska! Och vilken övertygande scennärvaro. Tenoren Joachim Bäckström gör en fin insats som karriäristen och stressade älskaren Francis. Han sjunger bra, men hans rollfigur känns litet oförlöst, oklart om det beror på regin eller hur rollen är skriven. Åke Zetterström och Matilda Paulsson gör starka insatser.
Kören har viktiga roller. En av de starkaste scenerna när kören står i olika plan och några är forskare, andra beslutsfattare och så vidare De har först hyllat Francis i medgången och sedan vänder de honom ryggen på opportunistiskt vadvardetvisa vis.
Dirigent Andreas Hansson höll ihop den sammansatta musiken med järnkoll på detaljerna.
Men något ska väl en kritiker ha att gnälla på. Men jag vet inte vad det skulle vara i en föreställning en minns med sån imponerad värme. Mytomania är spännande och rik opera både till form och innehåll och föreställningen artisterna laddar till högspänning.
BO BORG
Foto: Lennart Sjöberg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Göteborgsoperan den 25 oktober 2023
Opera: Mytomania
Musik: Paula af Malmborg Ward
Libretto: Kerstin Perski
Dirigent: Andreas Hansson
Regi och koreografi: Clara Svärd
Scenografi och kostymdesign: Marika Feinsliber
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Medverkande: Joachim Bäckström (Francis), Kerstin Avemo (Nelly), Ann-Kristin Jones (Rita), Åke Zetterström (Harald), Matilda Paulsson (Modern)
Göteborgsoperans kör
Göteborgsoperans orkester
Spelperiod: 8 oktober – 9 november 2023
boborg.se 