Trots att man har så höga förväntningar på dem känns det som om Göteborgs Symfoniker har för sed att överträffa dem. Och torsdagskvällens konsert i Vara Konserthus gav syn för sägen med råge.
Tillsammans med dirigenten Andrew Manze gav de oss en konsertkväll som var något alldeles extra.
Man inledde med ett stycke av Johannes Brahms. Det är musik som brukar betecknas som romantisk klassicism. Det är en formbunden musik laddad av starka känslor. Det händer mycket i musiken på ett sätt som håller en fången, men i mitt fall inte särskilt engagerad.
Sedan följde ett verk av Britta Byström som beställts av Göteborgs Symfoniker. Det hade titel Voyages extraordinaries, en musik som fått sin titel av musikaliska intryck och bilder kompositören fått av läsningen av Jules Verne. I mina öron var det en musik som hade en fot kvar i traditionen men angelägen att inte bryta banden ändå går in i vår tid. Samtidsmusik som den här är svårare. För de flesta av oss var det första gången vi hörde det komplexa verket. Jag uppfattar musiken som en postmodern blandning av klassiskt och nytt där själva blandningen är punctum, men där det finns så mycket intressant om man går in på djupet (så mycket man nu kan göra det vid första mötet med ett verk). Jag tyckte mig höra antydan till en känd psalm i allt det obekanta. Det är ett verk som klangmässigt tar hela orkestern i anspråk på ett sätt som passar dubbelproffs som göteborgarna. Det blev en starkt musikalisk upplevelse. Kompositören var på plats och fick ta emot varma applåder.
Dirigent Andrew Manze och Britta Byström
Efter paus blev det Beethoven! Och inte vilket Beethovenverk som helst utan det verk kompositören själv tyckte var hans ”föträffligaste symfoni”. Och det håller jag med om. Det är kanske den melodiskt rikaste och därför mest lättillgängliga av hans nio symfonier. Den har kallats den moderna instrumentalmusikens krona. Leonard Bernstein, som själv dirigerat verket många gånger, menade att Beethoven när han skrev denna hade ”…. någon privat telefontråd till himlen som talade om för honom vad nästa ton måste vara.” Och det är verkligen ett verk som kräver stororden när man ska beskriva de känslor upplevelsen framkallar.
Sjuan öppnar med kraft och styrka. Fram rusar ett rytmiskt och klangrikt stycke med en allestädes närvarande varierad rytmisk och klangrik karaktär. Det är laddat med energi och rytmer. Ibland hetsigt dansant, andra gånger sorgset marscherande med tunga steg.
Den långsamma andra satsen, allegrettot, är en av den klassiska musikens vackraste stunder. Den har älskats från uruppförandet 1813 ( då publiken krävde att den skulle spelas igen som extranummer) fram till i våra dagar. Den är fylld av en djup dramatik som ett långsamt marschtempo ger. Det enkla temat upprepas på ett monotont sätt som inte känns det minsta enahanda. Musiken växer organiskt. Skönheten är här granne med sorgen i en dödens rytm. Det blir lågmält suggestivt och mycket drabbande. Musiken blir som ljus i ett dovt mörker och satsen slutar med att det ljuset blåses ut.
Den här symfonin både öppnar och slutar med kraft och styrka. Den är fylls av energi och fantastiska orkesterklanger. Drivande rytmer träder under verkets gång fram i olika skepnader. Verket avslutas triumfatoriskt med full kraft i högt tempo.
Det här blev en fantastisk upplevelse, Dirigenten Adrew Manze såg till att orkestern hade full kontroll över varje minsta nyans och detalj. Att se honom dirigera tillförde mycket. Man kunde också i hans kroppsspråk följa hans engagemang och inlevelse.
Konserten avslutades med starka stående ovationer och inrop av en publik som tacksamt kände att man fått vara med om något stort.
BO BORG
Foto: BO BORG
Klicka på bilderna om ni vill se den större. Fungerar ofta hos boborg.se
Vara Konserthus den 9 november 2023
Göteborgs Symfoniker
Dirigent Andrew Manze
Musik av: Johannes Brahms (1833-1897), Britta Byström (f.1977) och Ludwig van Beethoven (1770- 1827)
Här kan du höra en rad tolkningar av alegrettot ut Beethovens sjunde symfoni och välja din egen favorittolkning:
boborg.se 