”Hela livet är ett helvete men man gör tre fyra låtar som är fantastiska”, skriver Bob Hunds Conny Nimersjö i nyutkomna boken om hundarna.
Det är sällan man läst namnet Bob Hund utan tillägget ”Sveriges bästa liveband”. Och så har det varit sedan tidigt nittiotal. Och en förstår varför. På skiva däremot är de (enligt mig) inte lika mycket att skriva hem om. Litet blipbloppop med putslustigt ordvitsande texter a la Robban Broberg eller Philemon Arthur and the Dung. En välorganiserad riffbaserad musikalisk anarkism med en enveten synt som busar till det litet lagom. Live blir samma låtar nåt annat. Gruppen är full av personligheter som alla vill fram och höras och synas. Det är något befriande crazy över deras musik live och den fungerar järnet för att det finns något smart i galenskapen.
Bob Hund utvecklas hela tiden och det har de gjort sedan starten i början av nittiotalet. I grunden har de hållit sig till sitt för det mesta vinnande grundkoncept. Det enda som inte fungerat något vidare var när de skulle satsa internationellt och sjunga på engelska under namnet Bergman Rock. Men när jag såg dem senast hade de utvecklat sina erfarenheter från att samarbeta med en teatergrupp till att bli en helt egen, säregen och tokroligt utklädd teatral blandning av pop och iscensatt självbiografi.
Läs min recension av deras spelning i Vara Konserthus här:
https://boborg.se/2023/02/18/den-overkliga-sanningen-om-bob-hund-vara-konserthus/.
Nu har det kommit en bok om och med dem och deras karriärs toppar och dalar och hur bandets kringelikrokar påverkat deras liv och vice versa. Och vem kan motstå en bok med titeln Nybörjartur livet ut. Den är vitsigare än sann visar det sig. Jag tänker på Ingemar Stenmark som sa: ”jag vet inte vad tur är. Men ju mer jag tränar desto mer tur har jag.” Trägen vinner. Bob Hund har sannerligen gnott på genom åren.
Boken är upplagd som en dagbok, fast inte. De går kronologiskt igenom sina minnen. Alla kommer till tals och minns olika om samma saker som vi människor gör. Även personer de mött under sin resa berättar ibland. Därför blir det här en högintressant, personlig läsning av berättelser jag uppfattar som ärliga. Och till skillnad mot till exempel Marianne Lindbergs och Ulf Lundells dagböcker tar man inte upp vardagstrams utan bara sånt som de känner som viktigt. Den här boken är en berättelse om en tid man ser tillbaka på och analyserar medan MLDG och Ulf Lundell berättar ändlöst om väder och Tv-tittande i sina pågående grottekvarnar. Bob Hund går i stället all in och rear ut sina själar. Allt ska bort på klassiskt Bob Hundmanér. De tycker det är töntigt när folk är pretentiösa.
Kanske börjar deras popbandsresa (de kallas ofta indie rock, men jag kan inte höra nån rock, kanske för de ständiga textlustifikationerna) på allvar med en spelning på Änkehuset 1992. ”För första gången hade vi en intresserad publik och folk hade kul.” På den vägen är det sedan dess. ”Folk började koppla ihop låtarna med Dinosaur Jr, Sonic Youth och Pixies och stagediving började sprida sig.”
De hatade samhället och varandra. Conny Nimmersjö konstaterar i en anteckning från 1995 att de gick från antimusiker till riktiga musiker. Jonas Johansson ser problem när deras pop blir för smart. Men de var ett band som var ”… en förevändning för snubbar att bli dyngraka och flyga som mänskliga kanonkulor.” De fortsatte hoppas att nästa låt skulle slå.
Och så 1999 stod de på Roskildes Oranga scen inför 60 000. Malin Johansson Sahlstedt (en av gruppmedlemmarnas fru) kunde inte tro att det var sant: ”Att de där idiotgrabbarna som knappt klara av att ta sig från punkt a till b stod på stora scenen.”
Det finns förstås många ups and downs i en snart fyrtioårig bandhistoria. Jonas Jonasson konstaterar att de alltid var bättre på scen än privat och boken ger exempel. Så en bit in på 2010-talet sålde de sina instrument för att tvinga fram en omstart. Men som Christian Gabel skriver: ”I stället för att splittras ruskade vi om oss själva.”
Martin Nimmersjö konstaterar att de är del av en grabbkultur: ”Har man ont i hjärtat så tar man en öl.”
De förstod att om de skulle utveckla sig igenom bruset var konceptuella och nyskapande grepp viktigare än poplåtar. Ett exempel blev deras samarbete med Helsingborgs stadsteater.
Bob Hund går vidare på olika sätt. Conny Nimmersjö vet varför: ”Det har fortfarande aldrig blivit som vi velat, det är därför vi inte har slutat.”
Boken är rolig och annorlunda. Den är formgiven av deras hovillustratör till affischer, mersch och skivomslag, Martin Kann. Rätt som det är kommer handskrivna marginalanteckningar, oneliners i bläckblått. Sånt livar upp. Och i en tid då kroppsbehåring verkar vara det dödligaste av etikettsbrott och synder visar omslaget en hårig arm med en Bob Hundlogga tatuerad. Bob Hund och Martin Kann är trogna sin mission. Den här boken är lika intressant som rolig läsning. Man vill inte sluta läsa förrän den är slut. Och inte då heller.
BO BORG
Foto: Tom Jerry Boman Dickson
Bok: Nybörjartur livet ut Bob Hund
Författare och redaktör: Jakob Nilsson
Formgivning: Martin Kann
Bilder: Ur Bob Hunds arkiv
Förlag: Bokfabriken, Malmö
ISBN: 978-91-80316-42-2
Jakob Nilsson — foto: Martin Magntorn
Bob Hund består idag av: Johnny Essing, Christian Gabel, Mats Hellqvist. Jonas Jonasson, Conny Nimmersjö och Tomas Öberg.
Bob Hund har gjort strax under 800 spelningar sedan starten 1991. De har släppt 15 album, 6 EP och mer än tjugo singlar.
boborg.se 