Boken slutar med en viktig början. ”Men konsten är inte sig själv nog. Det gäller att lära sig vad den vet om demokratin och förverkliga samhället.” När jag läst klart känner jag mig övertygad och enig.
Boken, Stefan Jonssons Den otyglade skönheten känns oerhört stark. Den handlar om konstens betydelse för att stärka demokratin, skydda den, få den att stå pall och leva vidare och utveckla den.
Den aktiva ingrediensen i den processen menar han är konst i vid bemärkelse, dvs kulturyttringar som bildkonst, men också musik, litteratur o sv. ”Skönheten är en politisk kraft. De flesta vet att det är så. Men vi har blivit sämre på att förklara varför”, skriver han när han i inledningen presenterar syftet med boken.
Jag är tacksam för hans kloka och metodiska arbete för konst och demokrati.
Argument behöver vi sannerligen, vassa och övertygande. Det finns till exempel en rå debatt om avlövning av kulturens villkor i Norrköpings kommun. Regeringen har skändligen återinfört avgifter på de statliga museerna, ett stort hinder för allas tillgänglighet till vårt gemensamma kulturarv. Och tidningarna tunnar ut eller lägger ner sin seriösa kulturbevakning till stort men för det offentliga samtalet. För att bara ta några få exempel på farliga hot.
Bokens huvudpoäng är att de estetiska uttrycken vet betydelsefulla, ja helt avgörande saker om samhället och demokratin som andra kunskapsformer missar. Det låter sig lätt sägas. Det fina med Stefan Jonssons bok är att han för det i övertygande bevis både i väl underbyggda teoretiska resonemang och med många slagkraftiga och drabbande exempel.
Han går systematiskt och övertygande igenom konstens omistlighet för demokratin. Han börjar med två klargörande och mycket användbara begrepp från den Österrikiske författaren Robert Müsil (1880 – 1942). Verklighetssinnet som beskriver hur det är. Men det finns också ett möjlighetssinne. Dess medium är konsten. I sitt berömda föredrag och bok Om Dumheten från 1937 diskuteras frågan vad rättvisa är. Och dumhetens svar är ”Att den andre blir straffad”. Känns den tankefiguren igen från vår tids maktfullkomliga dumhet som ser hårdare straff som universallösningen. Svar på det och andra låsningar, och öppningar till alternativ är enligt Jonsson att aktivera möjlighetssinnet och med det nytänkande via konsten.
Konstens fantasikraft är accepterar inte det gamla utan visar nya möjligheter.
Han använder begreppet Konsten i vid och upphöjd betydelse. Det är klart en håller med då. Han gör begreppet till ett kvalitetsbegrepp. Den konst han talar om är den bra konsten. Det bra. Men begreppet inbegriper också massor av kommersiell gallerikonst och privatteaterteater som väl egentligen är motsatsen till den konst han resonerar om, och som väl egentligen har motsatt funktion och negerar hans resonemang, men den lämnar vi därhän här.
Han menar att konstverket kan vara ett ting i form av ett objekt, men framför allt är det ett ting i den gamla betydelsen mötesplats där samhället skärskådas och debatteras. Han hävdar att den representativa demokratin inte är någon demokrati på djupet. Och att konsten som ting blir ett naturligt bålverk mot frihetens antites fascismen.
Konsten startar kreativa processer. Som Tomas Tranströmer skrivit i en trösterik, nött men outslitlig rad: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Stefan Jonsson bygger upp sin argumentation i fem buljongtärningskoncentrerade kapitel där han argumenterar lika övertygande som metodiskt.
Han tar exempel från tusentals år tillbaka liksom i vår samtid, ur litteratur, teater och annan konst. Han visar sprängkraften även, ja kanske särskilt, i vår tid hos t ex ett drama om flykt och invandring skrivet av Aischylos med motiv från det Peloponnesiska kriget på 400talet före Kristus. Ett exempel från vår tid är Zentrum für politische Schönheit, ZPS. Hur de driver på och vitaliserar demokratin. Ett av deras plakat lyder Människor styrs inte bara av orsaker, utan också av målsättningar. Skönhet, storhet och fulländning är målsättningar”.
Här ses konsten som den femte statsmakten. Back in the day löd en slogan ”Poesin till makten”. ZPS förgrundsgestalt Philipp Ruch formulerar det diamantborrsskarpt: ”I en själ där skönhetens jordbävning brutit ut går det inte att bygga ’säkra’ hus. När skalvet väl börjar kan inget och ingen stoppa det. Skönheten är existensens jordbävning. Efter det blir man trött på allt i denna värld som sägs vara säkert. Vi vill veta vad som är möjligt.”
Särskilt slagkraftigt blir resonemanget om affischen Jag är en droppe i havet av ukrainaren Pavel Klubnikin. En stiliserad blå droppe mot en gul bakgrund fångade och förstärkte känslan av att en ensam obetydlig människa inte är obetydlig. I december 2013 gick hundratusentals människor ut på Kievs torg, många beväpnade med bilden av droppen. Tillsammans blev de ett kraftfullt hav, effektivare än Molotovcocktails. Politisk skönhet.
Boken avslutas med 12 punkter för ett starkare demokratiförsvar. Här finns mycket som mångas verklighetssinne rynkar på näsan åt. Men det lägger vi åt sidan och jobbar vidare med möjlighetssinnet.
En känner sig styrkt och upplyft av den här gediget intelligenta boken. Här presenteras många starka och övertygande argument för den otyglade konstens pådrivande och gränsöverskridande potential och hur oundgänglig den är för att skydda och samtidigt vitalisera demokratin.
BO BORG
Foto: Kajsa Göransson
P.S.
Professorn Stefan Jonsson föreläser på Skövde konstmuseum, torsdagen den 8 februari kl 17.30. Rubriken är samma som hans bok, 5 saker konsten vet om demokratin.
Bok: Den otyglade skönheten – 5 saker konsten vet om demokratin
Författare: Stefan Jonsson
Omslag: Sara R. Acedo
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-312 181-9
boborg.se 