Boken om konstnären Elsie Dahlbergs liv och konst blir på många sätt en tidsresa. Omslaget slår an tonen. Det är ett svartvitt foto av hennes skulptur Lena från 1962. Det är en fin skulptur, en bild av en ung kvinna. Jag ser den som en kombination av stiliserat porträtt och en mera allmän gestaltning av begreppet ungdom. Formspråket är föreställande i en klassicerande stil. Det syns att den är gjord med största omsorg och eftertanke. Den är lugn och vilsam, kontaktsökande på ett jämbördigt sätt.
Jag tycker mycket om den.
Elsie Dahlberg (1916–2005) arbetade i flera konstnärliga tekniker. Hon kom att bli mest känd som skulptör och det styr förstås innehållet i boken.
Hennes resa till konsten var strapatsrik. Hon gick på Konstfack 1937–1941 trots föräldrarnas motstånd. Hon arbetade extra och levde fattigt för att själv kunna finansiera studierna. Hon gick sedan vidare till Konstakademin och studerade där 1941–1946.
Efter Elsie Dahlbergs död fann hennes dotter Helena flera kassettband i en korg på moderns skrivbord. Helena lyssnade till Elsies berättelse om sitt liv och om sin konst. Helena har skrivit av banden och gjort en del språkliga korrigeringar och kompletterat berättelsen något. Det har blivit ryggraden i den här boken. Det som framträder är bilden av ett kvinnligt konstnärsliv under ett mansdominerat 1900-tal, illustrerat av bilder av en rad skulpturer av hög kvalitet.
Det är en enkel och anspråkslös berättelse. Här är inget som vill märkvärdigisera det hon gjort. ”Inte flumma hitan och ditan, det där som kallas ”bohemeri”. Nej konst är så mycket mer än att göra ”grejer”. Nu gör de ”grejer”, spikar ihop, fixar med neonljus, klottrar, experimenterar, ställer ut innan det känns färdigt. Men var är innehållet, själen?”, säger hon med övertygelse. Ja ni hör, det är en annan tids konstnärsattityd än vår tids och en del av tidsresan.
Hon är sträng om och med sin konst och vet vad hon vill. Hon varken tror på eller känner för att ansluta sig till någon ism. Hon vill inte vara epigon på någon annans känsla, stil eller uttryck. Hon tror bara på sin egen inre känsla, att vara sig själv i sina konstnärliga uttryck. ”Struntar i allt omkring mig, egentligen.”
Hon anpassade sig efter sina uppdrag och platserna hon skulle skapa för. Och hon fick nya beställningar på offentliga beställningar i stort sett varje år. Hon har alltså ett stort antal offentliga utsmyckningar över hela landet i brons och i trä, 35 stycken på torg, i parker, i skolor och sjukhus.
Mycket i boken handlar om livet och vardagsarbetet som konstnär. Men hon skriver också en del om sin konstsyn. Hon vill alltid undvika att skulpturerna blir ”bara grejor”. Hennes arbeten ”… blir inget om inte värmen i handen känns – inte verktyget, maskinen, utan värmen inifrån skall komma ut genom handen ut i fingrarna. Man ska kunna kännas att den andas.” En annan gång sa hon ”… skulptur handlar om att omforma, omfamna kroppar.”
Hon var flitig seglare och havet och kusten inspirerade henne. Om arbetet med havsmotiv menade hon att allt måste finnas med; synen, hörseln, lukten intuitionen för att verket skulle laddas.
Arbeten måste gå fram till betraktaren, vad vore annars meningen. I boken berättas om när hennes skulptur på Finn Malmgrens plats i Mälarhöjden stod klar. Då frågade någon en A-lagare på en bänk om han trodde att skulpturen skulle gå hem. ”Visst faan! Det är så jävla schysst, alltså.” svarade den tillfrågade. Elsie Dahlberg menade att det var den bästa recensionen hon fått i hela sitt liv. Hon var alltid mera angelägen om vad vanliga betraktare skulle tycka än om proffsen uppfattningar. Flera av hennes motiv gestaltar samtal och dialog.
Hon var en av grundarna till Skulptörförbundet som skulle främja medlemmarnas möjligheter att få offentliga uppdrag.
Förutom skulpturerna och de offentliga arbetena var hon också ofta anlitad för att göra medaljer, varav flera fortfarande är efterfrågade av samlare.
Det här är en intressant bok som handlar om liv, konst och en konstnärsattityd i en annan tid.
Boken är sammanställd av hennes dotter Helena Andreeff Laurin, själv verksam som skulptör.
Boken har många, merendels svartvita, bilder, främst på hennes konstverk. Efter att ha tagit del av den här boken lägger jag platserna för några av hennes bästa offentliga skulpturer på minnet. De ser spännande ut på de svartvita bilderna och jag har blivit intresserad av att se dem i levande livet i den miljö de gjordes för.
BO BORG
Bok: Elise Dahlberg – skulptur och liv
Författare: Helena Andreeff Laurin
Förlag: Ekström & Garay
ISBN: 978-91-89743-68-7
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
boborg.se 