100-ÅRIGA FÖRFATTAREN CARL-GÖRAN EKERWALDS FINA HISTORIA OM OLOF LAGERCRANTZ OCH MIN EGEN LILLA ANEKDOT OM DENSAMME
100-åriga lärdomsgiganten och författaren Carl-Göran Ekerwald hyllades vid ett välbesökt event på Norstedts förlag på Riddarholmen i lördags.
Från Carl-Göran Ekerwalds eget framträdande fastnade en liten fin anekdot i mitt minne. Ungefär så här berättade han om en uppmuntrande kritik som han en gång erhöll: ”Jag har fyra barn och jag tyckte att var och en skulle få en egen bok. Så jag satte igång och skrev en bok till min lilla pojke Gustav, en bok som heter ´Flippen rymmer´ på Rabén och Sjögrens förlag.
´Flippen rymmer´ kom ut (1967). Det nämndes ingenstans på någon kultursida, Det var en liten bok på femtio sidor. Så plötsligt får jag ett brev från Finland. Ja, jag kände ingen i Finland. Jag sprättade upp det.
Det var ett brev från Olof Lagercrantz som jag inte alls kände. Jag hade aldrig träffat Olof Lagercrantz. Brevet lyder så här i all korthet: ”Jag befinner mig nu utanför Helsingfors på en ö och på den ön finns också mitt barnbarn som är fem år Han sitter just nu i knät hos mig och jag har läst ´Flippen rymmer´.
Jag skriver det här bara för att säga ´Den går hem´
Då blev jag glad.”
Resultatet av Olof Lagercrantz brev blev att han öppnade DN för Carl-Göran Ekerwalds som under många år varje vecka skrev i tidningen.
Kanske mindes Carl-Göran Ekerwalds dock lite fel eftersom Olof Lagercrantz inte hade några barnbarn som var fem år 1967, det var däremot sonen David (den numera berömde författaren). Det var nog David som satt i pappa Olofs knä och gillade ”Flippen rymmer”.
Några år senare, 1973, kom jag, blyg och utan större tilltro på mig själv, att bli anställd på DN.
Vid ett antal olika tillfällen, kanske fem eller tio, hamnade jag ensam i hissen med den berömde chefredaktören för kulturredaktionen Olof Lagercrantz.
Olof Lagercrantz (1911- 2002) i mars 1965 vid DN:s vandringsutställning ”En tidnings ansikte” som ställdes ut på Upplandsmuseet i Uppsala .- Foto: Uppsala-Bild / Upplandsmuseet (t.v.) — David Lagercrantz (f. 1962) (t.h.)
Varje gång när hissdörren stängts om oss båda och hissen började stiga sade han med hög röst ”Hej jag heter Olof Lagercrantz, vad heter du” och varje gång svarade jag, inte lika högt, med mitt namn. Det var hela konversationen. Jag tror inte han lade mitt namn på minnet.
LARS EPSTEIN
Foto Lars Epstein
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Program vid lordagens event:
– Samtal om Carl-Göran Ekerwalds författarskap med Aase Berg och Jonas Ellerström, moderator Simon Sorgenfrei
– Musik med den iranske trubaduren Päyam Tabatabayi
– Carl-Göran Ekerwald berättar om fördelen med att bli gammal utifrån sin senaste bok.
PS
När jag såg vad Olof Lagercrantz stod vid på bilden från 1965, så blev den omedelbara tanken, ‘den måste PO Ultvedt gjort’.
Efter en hel del digitalt detektivarbete vet jag nu att utställningen ’En tidnings ansikte’ gjordes av Per Olof Ultvedt tillsammans med Ulf Linde i anslutning till Dagens Nyheters 100-års jubileum.
Den visades först på Moderna museet 5 december – 3 januari 1965 och därefter på Upplandsmuseet 7 – 21 mars 1965.
I Uppsala kallades den för DN:s vandringsutställning, men jag har inte sett några uppgifter om att den har visats på några flera ställen. För det måste man nog söka i den analoga världen.
Till utställningen gjorde P.O. Ultvedt tillsammans med Ulf Linde 5 större skulpturer/mobiler som tyvärr inte finns kvar. Bara ett foto på deras mobil ‘Tryckpressen’ finns bevarat hos Digitajmuseum. Här kan man se hela det verk som Olof Lagercrantz står vid i Uppsala.
Någon mera som minns Ultvedts utställning i Skövde Konsthall? Han kom med bilen full av en mängd träskivor och en ännu större mängd rundstav och ännu mera rundstav samt öglor och rep.
Sedan gjorde han en stor installation av hela konsthallen. Vet inte om ordet installation var i bruk då. Det trendiga då var Rörelse i konsten.
Han satte upp väggar och dörrar i hallen. Skapade en glädjefylld, spännande och dramatisk vandring för besökarna.
Ingen som blev drabbad av den rasande skulpturen har glömt den, kanske möjligtvis förträngt den. Den var placerad på en sockel vid en dörr som stod på glänt, för att gå vidare var du tvungen att öppna dörren och då rasade skulpturen, vid sidan av dig, samman med ett förskräckligt brak.
Inte så konstigt eftersom den var en lealös trädocka av rundstavar, som stod för att den var upphängd i ett tunt rep som var fäst i dörren. Alla fick mer eller mindre hjärtsnörp och trodde att de hade förstört ett konstverk. Minns inte hur konstruktionen var för återgång till utgångsläget, sneda gångjärn eller fjäder? Behövde nog ofta lite hjälp för att stå snyggt som hen Fenix på sin sockel. Men det fanns alltid en anställd hjälpande hand i hallen.
Kan någon tala om för mig när den här utställningen visades i Skövde konsthall? Förr fanns det ganska fullödig information på nätet om konsthallen och konstmuseets tidigare utställningar även för tiden före internet. Den finns inte kvar, jag har verkligen sökt. Den passar kanske inte in i dagens kontext?
Om någon vet om DN:s jubileumsutställning visades på flera ställen.
Hör av er, skriv i kommentarsfältet allra längst ner på sidan.
Rune Lindström, red.
boborg.se 