Giacomo Puccinis Tosca är en favorit på operascener över hela världen. Alla de största ha spelat och spelat in den; Callas, Birgit Nilsson, Jussi Björling, Pavarotti för att bara nämna några. Och listan över inspelningar på Spotify är lång som ett tal av Fidel Castro.
Tosca har en effektivt fungerande thrillerintrig. Den är spännande varje gång och i olika uppsättningar och utanverk fast en vet hur det går. I original utspelas den i Rom under Napoleontiden i början av 1800talet. En del uppsättningar görs tidsenligt. Den bästa jag sett var en sådan på Deutsche Opera i Berlin förra året. Omsorgen om tidsriktiga detaljer och anknytningen till tidens måleri gjorde att man upplevde en hisnande skönhets och tidsresa (se recension Tosca – Deutsche Oper Berlin – boborg.se). På Göteborgsoperan förra året var handlingen förlagd till Mussolinis fascistiska Italien. Den förstklassiga uppsättningen fungerade klockrent fast på ett annat sätt. (se recension Tosca – Göteborgsoperan – boborg.se)
Wermland Opera går med sin nya uppsättning längre än långt. De har flyttat in dramat i en fantasyvärld med flera av rollerna och miljön hiskeligt utstyrda som om vi flyttades in i ett videogame. Scenbilden och kostymerna av Carlos Soto slår an en speciell ton. Det hänger tunna kedjor och på dessa projiceras rumsbildningar och rörelser med ljuseffekter och video. Effekterna är ibland så anslående spektakulära att de drar uppmärksamheten från spelet.
Men musiken och sången behandlas traditionsenligt och gediget bra. Den krocken mellan det yttre och det inre frigör en märklig energi, men inte utan komplikationer.
Konstnären Cavaradossi brukar vara målare, men här görs han som skulptör. Det står skulpturer med oranga transportband på scenen. En del förstår jag. Men den av ett öppet kvinnoskrev i kyrkscenerna ser jag mer som effektsökeri än som konstnärlig effekt. Så för man in tvetydighet i rollerna. Här görs Cavarossi bisexuell och han flirtar handgripligt med vaktmästaren och målar läpparna. Det finns många sådana detaljer i rollgestaltningar, scenbild och agerande som komplicerar det i vanliga fall så renodlade dramat med sina tydliga roller. Det vidgar perspektiven, men det blir också många detaljer som distraherar från den traditionella tolkningen och skärpan i dramats inre handling. Regissören Daniel Kramer jobbar med en påtaglig tydlighet som ibland slår över i övertydlighet i jakten på att gestalta på ett nytt sätt. Men allt det nya skärper sinnena och får en att tänka om och tänka nytt.
Toscas story om kärlek, svartsjuka, sex, våld och onda bråda dödar tål förstås att som här prövas i helt olika yttre inklädnad. Det handlar om renodlade och hårt stiliserade känslor som förstås i alla tider och i alla sammanhang. Och som ryggrad finns förstås musik i absolut toppklass med orkesterklanger och melodier som målar känslor och stämningar och arior med intensiva känslor och konstnärlighet som är både komplexa och direkta.
Orkestern under dirigenten Daniela Musca låter övertygande och kombinerar en fin kontroll över de längre linjerna och järnkoll på detaljerna. Dynamiken i musiken förstärker dramatiken.
Tosca görs med all den rutin och talang en sopran med AnnLouice Lögdlunds erfarenhet är mäktig. Hon förvandlades från att vara rödhårig svartsjuk till att bli en Mae Westvamp med ett hjärta av guld. Hennes aria Vissi D`arte är en av standardoperareportuarens starkaste; innerlig och gripande. Och Annloucie Lögdlund gjorde den full rättvisa på ett drabbande sätt.
Operans andra höjdpunkt och toppnumret i den här uppsättningen är tenorarian som ofta kalla Sången till livet. Den sjöngs suveränt av tenoren Adam Frandsen. Hans inlevelse i smärtan och förtvivlan inför döden var oemotståndlig. Han fick kvällens enda spontanapplåd. Och undra på det.
Barytonen Kosmo Rauner Kroon gjorde Scarpia, en ondskefull maktmänniska som vill realisera sina våldtäktsdrömmar. Han spelar ut att han är korrumperad på ett övertygande och ondskefullt sätt i arian Gia mi dicon venal. Att låta honom ha ett dött svin på sitt rum och smaka på dess blod är för mig ett fåningt sätt att förstärka hans ondska som redan är stor så det räcker och blir över.Hans hantlangare var utstyrda som överåriga hårdrockare med långt platt hår. Det känns fånigt och apart, men regissören Daniel Kramer verkar förtjust i sådant. Oklart varför utifrån operans behov. Men man vande sig vid sådana excesser som var den här uppsättningens signum. Och konstigheterna fick en att mobilisera ett annat och kanske mera kreativt synsätt på en älskad gammal klassiker.
Samspelet och dynamiken mellan de här tre är det som avgör om en uppsättning fungerar bra. Och det gjorde det här. En minnesvärd föreställning på flera sätt.
BO BORG
Foto: Mats Bäcker
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Wermland Opera, Karlstad
Tosca, recensionen avser premiären den 23 februari 2024
Musik: Giacomo Puccini
Libretto: Guiseppe Giacosa, Luigi Illica
Regi: Daniel Kramer
Dirigent: Daniela Musca
Scenografi och kostymdesign: Carlos Soto
Videodesign: Frieder Weiss, Mattias Härtig
Ljusdesign: Charles Balfour
Medverkande: AnnLouice Lögdlund (Tosca), Adam Frandsen (Cavadarossi), Kosmo Rauner Kroon (Scarpia), Caspar Engdahl (Angelotti), mfl
Korister,
Wermland Operas Orkester
Publik: Fullsatt
boborg.se 