Det är inte utan att skämmas litet jag minns. Året var 1977. Blött kalas med polarna. Spelade musik vi gillade. Svensk progg och bra framförd rock med allvarliga intentioner. Rockpile för att ta ett tydligt exempel. En av grabbarna kom med Kal P Dals första platta Till Mossan. Det var raka rör. Men det var fel rör tyckte vi då. Och tog av skivan efter ett par låtar. Dåliga covers med halvtaskiga musiker av Frees All right now, eller Stones It’s only Rock n Roll, var den tvärsäkra domen. Och fåniga texter på bred skånska. Det räckte för att vi skulle döma ut då. Men Kal P Dal stod på sig och hade svar på tal. Proggarna sjöng OM arbetarklassen. Men Kal P dal och Pågarna spelade och festade MED arbetarna. Och musik handlar ju så mycket om gemenskap.
Allt vi hade så fel berodde nog på att vi aldrig såg Kal P Dal och Pågarna live. För det var där deras mästerskap kom i daga och de körde över allt som kom i deras väg. Under några år fyllde de varenda folkpark.
Men någonting har hänt. Back in the day var det inte många av oss intellektella som exmerade de stora akterna på folkparkssceneran. Jag tänker på Eddie Meduza och Kal P Dal. Men nu har det hänt nåt. Nu kramas Eddie och Kalle Trampa av kulturkoftorna.
Därför var jag angelägen om att se Filmen om Kal Pedal som kom i slutet av februari 2024. Vi var inte många i salongen den där fredagen några dagar efter världspremiären. Jag frågade en kille som satt bredvid mig om han hade sett nån konsert med Kalle och Pågarna. Nä, skrattade han, det var därför han (som jag) kom till biografen. Han sa att han hade åkt till Skara för att se dem. Men det blev för mycket party och feststämning redan innan så han hamnade i fyllecellen i stället.
Kal P Dal var ett fenomen.
En fattar hans storhet av den här filmen. Han var en karismatisk villbliare som såg till att han blev och levererade. Han skrev texter till stora hits på omisskännlig skånska. Ett oemotståndligt framgångsrecept visade det sig. För det blev kul. Tillsammans med Pågarna levererade han festrock som skrämde bort myggen i folkparkerna och kunde värma den regnkallaste sommarkväll. Det kom massor av folk och det var fest och pedalen till metallen från början till slut. Och publiken tjålade och sjöng med och älskade den opretentiösa rockstunden. Var en inte entusiast så blev en. Samma sak med den här filmen.
Kal P Dal – fotograf Thore Andersson
Filmen om Kal P Dal är en bra dokumentär. Med en blandning av klipp från gamla tider och intervjuer med nutidens perspektiv av folk som var med när det begav sig får en bilden av en rockstjärna av en typ som inte finns längre, men som har charmen att funka även i vår tid (åtminstone för oss gamlingar). Den tidsresa den här filmen skapar känns riktig och viktig. Det enda smolket i den här starka filmberättelsen är några inklippta tecknade sekvenser som bara är fåniga.
Filmen om Kal P Dal gör viktig populärkulturhistoria levande. Varje kulturyttring är förstås knuten till sin tid men här känns det som musikalisk och artistisk karisma värmer och livar upp även nu i mellons musikaliska permafrost.
Se den här filmen och känn den oemotståndliga glädjen och värmen Kal P Dals framträdanden. Dom styva överläpparna får säga vad de vill. En kan genmäla med devisen från den prestigefulla Strumpebandsorden: ”Skam den som tänker illa därom”.
Bo Borg
Kal P Dals riktiga namn var Carl Sven-Göran Ljunggren. Han föddes i Arlöv 1949 och dog i Lund 1985, 35 år gammal. Han fick först smeknamnet Kalle Trampa för att han cyklade omkring i Lund på en mopedcykel av märket Velosolex 3800. Kalle Trampa blev sen Kal P Dal, oklart exakt hur och när.
Folkets Hus Lidköping, den 8 mars 2024
Film: Filmen om Kal P Dal
Genre: Dokumentärfilm
Regi: Stefan Källstigen, Dag Östgård
Distribution: Folkets Hus och Parker
boborg.se 
Kul
GillaGilla