Marianne Lindberg De Geer – På riktigt

Jag inleder den här recensionen av ännu en dagbok av Marianne Lindberg De Geer, den som heter På riktigt som jag avslutade den förra: ”Ändra inte på ett vinnande lag brukar det heta. Så jag killgissar att det om ett år kommer en dagboksvolym till. Och jag gissar att jag kommer att läsa den också.”
Och så blev det. Och så blir det nog igen.

Jag har blivit van vid Marianne Lindberg De Geers dagbokssmåsnack. Det är som att slölyssna på P1 som jag gör när jag gör något annat. Sporten och vädret fladdrar förbi. Jag märker det, men lyssnar inte. Men det hör till helhetsflödet liksom. Och så nån gång emellanåt kommer nåt som får en att spetsa öronen och skärpa uppmärksamheten. Likadant är det i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. De ändlösa sidorna flyter på. Sporten, Tv serierna, makens hemlagade middagar och hennes färdigköpta köttbullar med potatismos från Ica. De gillar pajer och äter framför Tv:n (uj vad de verkar se mycket på TV!). Hon dricker inte alkohol, men verkar vara en shopoholic. Besök i klädbutiker är legio och hon verkar ständigt ha paket från någon webbutik att hämta. ”Jag köper nytt. Vad ska jag annars ha lönen till när jag betalt räkningarna.” Allt det där känner vi väl till för det återkommer som Amen i kyrkan gång på gång på gång i dagbok efter dagbok.

Det kan tyckas anspråkslöst. Men det är Marianne Lindberg De Geer sällan. Så Skriver hon om sina dagböcker: ”Kultur som skiljer oss från natur. Även mina små lämningar. Spår som binder tid till nästa.” Vem håller med? Men vem kan å andra sidan säga emot?
Men det händer också intressantare saker i stegräknarlunken. Hon träffar nån och samtalar litet, ibland om någon intressant kulturföreteelse. Och hon är en aktiv och flitig kultursidesläsare. Hon gillar att kritisera kritiker, särskilt de kvinnliga. Hon kritiserar gärna hårdhänt och spar inte på krutet när hon går till attack men är orolig för kritik om sitt eget arbete. Och tunnhudad, medveten om att hon inte är bra på att ta negativ kritik.

Hon har ett stort, ständigt skavande, horn i sidan för Ulf Lundell. Hon återkommer nedlåtande till sitt förakt för hans dagboksattityd och konst. De känner inte varandra men när de möts på en stockholmsgata säger hon; ”Hej Ulf.” Och enligt hennes dagboksanteckning svarar han med. ”Du ser ut som tredje stadiet i syfilis”. Bakgrunden skriver hon är att hon sagt att hon sagt att han liknar en patient som var svårt drabbad av syfilis hon jobbat med på sextiotalet. Svinhugg går igen! Och det verkar vara unken luft på parnassen, och den bidrar de båda till.

Det handlar inte mycket om hennes bildkonst eller konstsyn i den här dagboken heller. Det är verkligen synd. Det är mest om signering och försäljning. När hon besöker sin konstarbetsplats konstaterar hon: ”Ateljén var dammig och kvav, som om den stått orörd i åratal, vilket den har…”. Av dagböckerna att döma har bildkonsten gjort sitt som skapande aktivitet i hennes fall.

Hon gör grafik på sina storsäljare. Men är oförsonlig mot till exempel Jan Håfströms sätt att ständigt upprepa sina Mr. Walker bilder. Men hon tycker bara det är trevligt och beundransvärt när maken Carl Johan De Geer ständigt gör nya älgtavlor på samma idé.

Hon återkommer till att hon tycker att Nationalteaterns historia inte är rätt beskriven. Jag läste därför den stora Nationalboken av Lars Jacob Jakobsson och Peter Wahlqvist som hon är kritisk emot och lärde mig mycket. Men hon tycket att grabbarna tar för stor plats i gruppens historia. Och visst, det gör vissa grabbar, men även vissa tjejer. Hennes egen roll i Nationalteaterns historia verkar enligt Nationalboken vara helt obetydlig. Och jag gissar att det väl bland annat är det hon vill ska korrigeras när hon jobbar för att en ny bok om Nationalteatern ska skrivas av hennes väninna Stina Dabrowski och Håkan Lager. Vi får se vad det blir av det. Nationalteatern är värd många perspektiv.

Bäst i den här senaste dagboksluntan är hennes berättelse om sin uppsättning av en av sina pjäser på teater Brunnsgatan 4. Spännande att följa hur hon pendlar mellan hopp och förtvivlan i arbeten. Och hur hon hanterar med och motgångar i arbetet med pjäsen och relationer med övriga inblandade i projektet. Suverän och tänkvärd läsning för oss som bara ser teatern från salongen.

Den här dagboken är en veritabel bladvändare. ”Den enas dagen är ju aldrig riktigt lik den andra” skriver hon. Men av hennes dagböcker att döma är de flesta det i trygg lunk med små variationer. Kanske är det i det vi känner igen oss i och tycker om.
Genom de här dagböckerna har hon blivit som en gammal kompis som berättar om ditt och datt i vardagslunken. Det stannar vid ytan som småsnack ofta gör. Och jag skulle önska att hon som väletablerad konstnär skulle uppehålla sig mer vid sitt eget bildkonstskapande. Men det kanske kommer i femman, för att det blir en sådan framgår redan av fyran. Känner jag mig själv rätt kommer jag att läsa den.

Men nu har jag just läst den fjärde tjocka dagboken av Marianne Lindberg De Geer. Ingenting nytt under solen. Därmed inte sagt att den inte värmer litet.

BO BORG

---

Bok: På riktigt
Författare: Marianne Lindberg De Geer
Omslag: Bäck Studio
Förlag: Kaunitz-Olsson
ISBN: 9 789189603936