Gång på gång visar Göteborgsoperans danskompani att dom är i tätens framkant. Den tolfte april hade de världspremiär på två nya dansverk de gjort tillsammans med de världsledande koreograferna Emma Portner och Yoann Bourgeoise. Den övergripande titeln för de båda verken är Vaults of Heaven. Det begreppet används ofta poetiskt för att beskriva den mystiska sfären bortom jorden och orden. Så kan det kännas när man upplever danskonst på den här nivån och av den här digniteten.
Mina inledande känslor kan beskrivas genom att parafrasera Bob Dylan: Something’s happening, but you don´t know what it is. Do you mister Borg? Men också Neil Young: ”There´s more to the picture than meets the eye.” Visst kan en kanske beskriva det en ser, åtminstone en del av det. Men tankarna det skapar och framför allt känslorna lockas (eller ska man säga tvingas) fram ur okända domäner som bara den här konsten har tillgång till. Påtagliga men ogripbara. Här uppstår den kreativa oro som är den goda konstens signum, det imperativ som gör att vi söker oss till den, och då inte minst danskonsten hos GöteborgsOperan.
Kvällen inleds med ett verk med Titeln ”Forever, maybe”. Koreograf är Emma Porter. Hon har många ytterligare roller i den här uppsättningen; kompositör, arrangör, ljuddesigner och textförfattare. Undra på att det blir en så homogen legering.
Scenen är arrangerad som rum fyllda med möbler som lampor, soffor och stolar som också efterhand dras in i skeendet och dansen. Situationer och relationer uppstår och löses upp i ett rasande tempo. Det som så tydligt kändes som det skulle vara för evigt blir inte det. Men så händer det igen… Sådana fragment ur livet virvlar förbi.
Med hjälp av scenografin kan här skapas scener som om de reste i tiden och lekte med perceptionen med surrealistiska grepp. Den expressiva rörelsestilen drar oss med och in i handlingen. Och väl där inne var vi fast i konstens kraftfält
Föreställningen bygger mycket på att blanda rörelse, musik och text. Ibland kan jag uppleva att texten här distraherar mer än den tillför. Musiken består bland annat av själfulla sånger med hög känslodensitet av Dijon. Hans musik är drabbande i sin sårbara hudlöshet och personliga klang- och ljudbilder i soulens utmarker och känns kongenial med föreställningen i övrigt.
På ena sidan av scenen finns ett podium, med en mikrofon på sitt stativ. Här leks med stativet som rockarna gjorde på tiden före de trådlösa mikrofonerna. Här bjuds också upp till hisnande existentiell pardans.
Det här var en suverän dansföreställning helt i min smak där alla sinnen togs i anspråk och blandades till en omistlig upplevelse på ett sätt som fångade mig helt och gav många mervärden både emotionellt och visuellt.
Efter paus kom en uppsättning av ett helt annat slag. Det var Yoann Bourgeois nya verk “We loved each other so much”. Den inleddes med Leonard Cohen sjungande The Goal. Jag fastnade för textraderna:
”No one to follow
And nothing to teach
Except that the goal
Falls short of the reach.”
Den ävlan tyckte jag sedan präglade verkets skeenden.
Scenen var en uppblåsbar matta med bra glid och studsegenskaper. Och det gick sannerligen åt här. Här drogs vi in i en malström av energi. Vi hamnade i ett rörelseuniversum där händelser och episodutsnitt forsade förbi i ett dubbelintensivt tempo. Det är nästan en upplevelse i sig att se de här dansarna ständigt springande. Deras lopp avbröts ibland av inslag som förde tankarna till cirkus, akrobatik och kampsport. Det var scener laddade av interaktionsenergi där deras individuella energier liksom överfördes mellan dansarna och därigenom förenades och förmerades till kroppslig kalligrafi. Jag läste efteråt i programbladet att koreografen menade att i det här verket ”finns ingen berättelse, inget narrativ”. Ändå söker man det medans det pågår. Koreografen må ha sin egen agenda, men det finns ändå så mycket i ett verk som detta att vi i publiken förstås skapar våra egna.
Bättre danskonst än vad vi fick uppleva den här kvällen med Vaults of Heaven kan jag svårligen tänka mig.
Toppklass!
BO BORG
Foto: Lennart Sjöberg
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
GöteborgsOperan
Vaults of Heaven, recensionen avser föreställningen den 17 april 2024
Forever, maybe
Koreografi: Emma Portner
Assisterande koreograf: Jefery Duffy
Musik: Dijon, bl. a musik ur albumet Absolutely
Text: Emma Portner, Dijon
Kompositör, arr och ljuddesign: Noah Rubin, Emma Portner
Kostymdesign: Bregje van Balen
Scenografi: Eric Chad, Emma Portner, Jeffery Duffy
Ljuddesign: Eric Chad
We loved each other so much
Koreografi: kostymdesign: Yoann Bourgeois
Assisterande koreografer: Marie Bourgeois, Winston Reynolds
Musik: Félix Lajkó, ur konserten Ès zenekara och Big Thief, Leonard Cohen
Scenografi: Yoann Bourgeois,
Ljusdesign: David Stockholm
Verken hade världspremiär här på GöteborgsOperan den 12 april. De är skapade i samarbete med dansarna i Göteborgsoperans danskompani.
Spelperiod: 12 april – 7 maj 2024
boborg.se 