Den efterlängtade årstiden lyser in och spelar med sitt ljus i Prinsens rum där det doftar från vasernas ljuvliga blomsterarrangemang. Utanför spirar det i parkens rabatter.
– Ferdinand Bobergs vackra staket ramar in sju hektar park med odlingar och byggnader, berättar Karin Sidén som är chef på Prins Eugens Waldemarsudde.
Pelarpopplarna
Här finns både rabatter, frilandsodlingar och otuktad natur, björk, al, kastanj och inte minst ekar, bland annat den fyrahundraåriga Prins Eugens ek.
– Vid stranden står de smala, höga Perlarpopplarna som Prinsen lät plantera. Vi har ett eget trädgårdsmästeri men anlitar arborister som sköter träden ordentligt. Liksom många andra var vi tyvärr tvungna att ta ner flera almar på grund av almsjukan.
Prins Eugen köpte fastigheten 1899 från familjen Bergman Olsson som hade bedrivit trähandel och viss rederiverksamhet här. Förutom en köksträdgård och en mindre trädgård fanns här ingen stor park och trädgård på platsen.
Växthuset med skorsten
Det första Prinsen lät bygga var ett växthus. Det uppfördes 1901 med en skorsten till eldstaden som gav värme. Växthuset står kvar än idag men med en annan uppvärmning. Vid förra sekelskiftet fanns det allmänt ett stort intresse för park och trädgård. Prinsen reste runt i Europa och tittade på parker och trädgårdar för att tillsammans med Ferdinand Boberg planera området på Waldemarsudde.
– Prinsen tänkte mycket koloristiskt i val av blommor och jag kan förstå att han såg trädgården som en sorts förlängning av sin palett, säger Karin.
– Förutom rabatterna odlar vi på friland både för försäljning i vår butik och för dekorering i sällskapsvåningen av vår skickliga florist. Vår och höst har vi numera öppna trädgårdsdagar, vilket blivit populärt.
Blomsterrummet och salongen i Sällskapsvåningen — Foto: Yanan Li
Några av de gamla byggnader som Prinsen valde att behålla och som finns kvar är linoljekvarnen från 1785 vilken är en av de mest välbevarade i norra Europa, den gamla fiskarstugan från 1700-talet som idag är Café Ektorpet och Gamla huset där Prinsen bodde de första åren och vars parstuga är från 1737.
Slottet
1903–1905 lät Prins Eugen uppföra sin nya bostad, huvudbyggnaden som kallas slottet. Utformningen var ett samarbete mellan Prinsen och Ferdinand Boberg.
– Hur kom Galleriet till? frågar jag.
– Prins Eugen började samla på konst redan under Paristiden 1887–89. För att få plats med den växande konstsamlingen lät han bygga Galleriet 1913 som då bestod av tre rum och under 1940-talet byggde han till det med stora och lilla tegelsalen, svarar Karin.
En förebild
Prins Eugen bildade en stiftelse och testamenterade Waldemarsudde till svenska staten. 1993 blev Waldemarsudde statligt byggnadsminne, vilket upphävdes 2015 eftersom det konstaterats att det var stiftelsen och inte Statens Fastighetsverk som ägde byggnaden. Idag är Waldemarsudde enskilt byggnadsminne. Med ett visst statligt bidrag drivs verksamheten sedan 2017 i egen regi där bland annat fastighetsdriften ingår.
Stiftelsen förvaltar fastigheten med ett föredömligt engagemang för det kulturhistoriska värdet. Waldemarsudde har hela tiden renoveringsprojekt för park, byggnader och interiör. Ett exempel nyligen är då det beslöts att klä om alla empirestolarna som formgavs av Ephraim Ståhl och står runt Carl Malmstensbordet. Man lät väva upp tyger som var identiska med originaltyget och inhämtade konservatorsexpertis utifrån. Vid all renovering och restaurering är det viktigt för Waldemarsudde att göra allt antikvariskt korrekt för att komma så nära originalet det bara går.
– Det är inte gratis, men för oss är det självklart, säger Karin.
Verksamheten är på många sätt en förebild för hur en kulturhistorisk miljö förvaltas ansvarsfullt. Dessutom har Waldemarsudde fått miljödiplomeringen Svensk miljöbas.
Jag undrar hur det är praktiskt och ekonomiskt möjligt att driva allt detta i egen regi. Karin svarar att verksamheten främst utgår från den fasta personalen.
– Så långt det är möjligt sköter vi allt själva men stora insatser görs även av tillsvidareanställda, säsongsanställda och praktikanter. Naturligtvis driver vi all museiverksamhet med samlingar, utställningar och pedagogik i egen regi. En del tror att Djurgårdsförvaltningen sköter vår park men den sköts av oss, liksom områdets tjugotal byggnader. Dessutom är det bra för oss att driva restaurang och café i egen regi, både Prinsens kök och Café Ektorpet.
På bilden: Karin Sidén som är chef för
Prins Eugens Waldemarsudde vid den
historiska entrén till Prinsens bostad
från 1905, det så kallade slottet
— Foto: Kerstin Lager
Lärdomar från pandemin
– Har ni hämtat er efter pandemin?
– Jodå, nu är det full fart igen. En lärdom är att det digitala kan vara bra som kompliment men det kan aldrig ersätta upplevelsen av konstverken på plats i museet. Under pandemin beslöt vi hålla öppet, men med strikta restriktioner, just för att ge människor möjlighet att uppleva originalen och de autentiska verken.
– Under pandemin kunde vi tyvärr inte ta in extra personal. Vi har otroligt fina och kunniga medarbetare och vi jobbade alla tillsammans för att få verksamheten att fungera. När det är svårt och tufft ges tillfälle att tänka i nya banor. På Café Ektorpet hade vi öppet varje dag hela året under pandemin.
Folk satt utomhus. Vi skaffade infravärme och filtar och det kanske inte var jättebekvämt men det var
bättre än ingenting. Dessutom passade vi på att bedriva forskning och vi digitaliserade hela vår konstsamling som nu är tillgänglig på hemsidan.
Jag frågar om de flesta besökarna bara vill ströva i parken och besöka museishopen för att köpa Waldemarsuddekrukan.
– Motorn i vår verksamhet är våra utställningar. Många tror att platsen i sig är tillräcklig. Visserligen kommer personer hit för att njuta av miljön men våra mest besökstäta perioder är under utställningarna på hösten och våren.
Aktuella utställningar
– Vad blir det för utställningar i vår och sommar?, frågar jag.
– Från slutet april och in i september ställer vi ut silver av Lars Arby. Det är smycken och föremål från 1960- och 1970-talet som visas i en dialog med nutida arbeten av silversmederna Pernilla Sylwan, Caroline Lindholm och August Happ.
August Happ, La mano negra, skål och skeletthand i silver, 2020, Foto: Mona Fällberg (överst t.v.) — Pernilla Sylwan, Svartvit kanna, 2024, silver och svart glas, Foto: Petter Mörk (nederst t.v.) — Lars Arby, Krona i silver, Foto: Lars Edelholm (t.h.)
– Vi har nyligen öppnat en stor utställning med konstnären Marie Krøyer. Hon var samtida med både Karin Bergöö Larsson och Prins Eugen, och var liksom dem starkt inspirerad av den då mycket aktuella Arts and Craftsrörelsen och idén om allkonstverket som inkluderade flera olika konstarter.
Förutom hennes måleri- och teckningskonst lyfter vi därför fram hennes stora arbete med formgivning och inredning av tre konstnärshem. Marie Krøyer inredde Krøyers hus i Skagen, en flygelbyggnad till Brøndums hotell, makarna Krøyers bostad på Bergensgade 10 i Köpenhamn och hon ritade både arkitektur och interiör till Alfvénsgården i Tällberg.
Marie Krøyer, Självporträtt, 1889, Foto: Skagens Kunstmuseer (t.v.) — Marie Krøyer, Rosor i blåmönstrad vas, 1890, Foto: Simon Lautrop (mitten ö.) Marie Krøyer, Solbelyst pergola från Ravello, 1890, Foto: Skagens Kunstmuseer (mitten n.) — Marie Krøyer, Kopia av äldre dekorerad allmogestol, Foto: Prins Eugens Waldemarsudde (t.h.)
– Prins Eugen skrev i sitt testamente att Waldemarsudde skulle vårdas, bevaras för framtiden och tillgängliggöras som en levande kulturbild.
– Det är bra ledord för vår verksamhet, avslutar Karin.
Kerstin Lager
Även publ. i Djurgårdsbladet nr 2/2024, men med ett annat bildurval
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Waldemarsudde
Silver – Lars Arby och Nutida Svenskt Silver visas t.o.m. den 22 september 2024
Marie Krøyer visas t.o.m. den 25 augusti 2024
boborg.se 