Den 60:e Venedigbiennalen har precis öppnat och pågår till den 24:e november. Förutom huvudutställningen ”Främlingar överallt”, som är delad mellan en huvudsakligen historisk del på Giardini och en mer samtida på Arsenale, visas 88 nationella paviljonger och ett trettiotal andra utställningar på stan. Det ger förstås stora möjligheter att under några dagar marinera sig i samtidskonst av ett slag som sällan visas i Sverige.
Huvudcurator är Adriano Pedrosa från Brasilien. Han är alltså själv från det globala syd liksom förra årets huvudcurator för Arkitekturbiennalen Lesley Lokko. Båda utställningarna visar huvudsakligen verk av personer som inte kommer från västvärlden. Detta är dock än mer konsekvent genomfört på årets biennal än vad det var 2023, med färre eftergifter för välkända namn. En stor majoritet av årets konstnärer har aldrig tidigare visats på biennalen.
På utställningsområdet tillhör den tyska paviljongen de mest intressanta, tillsammans med Egypten, Österrike och USA.
Den tyska paviljongen har också vad som låter som en spännande utställningsdel på den övergivna ön La Certosa, som dock inte gick att besöka under öppningen eftersom öns brygga blåst sönder i ett åskoväder!
I den tyska paviljongen har Ersan Mondtag uppfört något som ser ut som ett västtyskt arbetarhem från 1960-talet. Därinne rör sig spöklika figurer och utför vardagliga sysslor. Sover, äter, läser tidningen – alla och allt är täckt av ett gråvitt damm, inte helt olikt en scen ur en Roy Andersson-film. Nära ingången finns dokument som låter oss förstå vad det handlar om.
Hasan Aygün, konstnärens morfar eller farfar (”Groβvater”), immigrerade till Västtyskland från Turkiet för att arbeta inom industrin. Här finns bland annat hans pass och diplom för lång och trogen tjänst på en eternitfabrik i Rudow, Berlin. Verket heter ”Requiem över en asbestarbetare”. Aygün var en av många immigrantarbetare som fick asbestos och dog av cancer. Konstverket är en hyllning till alla dem som sällan får en plats i konsten, säger konstnären.
Det går att ta sig upp på byggnadens tak. Också detta är täckt av asbestliknande damm. Här visas en video som gestaltar hur Aygün begraver sig själv i fosterlandets jord. Plötsligt förstår jag den stora jordhög som reser sig framför den tyska paviljongen och som jag först tog för ännu ett försök att dölja byggnadens nazistiska arv. Jorden är hämtad från Aygüns hemtrakter i Anatolien och ett minne från den trakt han och många andra såg sig tvingade att lämna.
Pedrosa är den första huvudcuratorn för Venedigbiennalen som öppet definierar sig själv som queer vilket har satt tydliga spår i valet av konstnärer. Det finns också ett betydande inslag av autodidakta konstnärer, inte sällan från olika urfolk. Samt – inte minst spännande – många textila verk.
Ryssland är fortsatt utestängt från biennalen medan Ukraina är synligt på flera håll. Till det mest drabbande verk jag sett hör Zhanna Kadyrovas orgel byggd av ryska missiler från kriget som visas på ”From Ukraine: Dare to Dream”. På utställningen spelar musiker ett requiem på det fullt fungerande instrumentet. Det är förstås ett sorgearbete men bär också på hopp om framtiden. Och är givetvis en anspelning på Bibelns framtida fredsrike när människor ska ”smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.” (Jesaja 2:4) (Kadyrova är aktuell i Sverige med en utställning på Uppsala konstmuseum.)
Den svenska närvaron är föga förvånande svag i en biennal ägnad åt det globala syd. I den nordiska paviljongen visas ett samarbete mellan Lap-See Lam, den norske kompositören Tze Yeung Ho och den finska textilkonstnären Kholod Hawash. I en byggnadsställning av bambu uppfördes under öppningen en opera om fiskfiguren Lo-Ting. Som paviljong framstår det dock mer som en obefolkad scenografi än som ett färdigt verk, efter att sångarna och skådespelarna lämnat scenen.
Svensk närvaro är det också i den chilenska paviljongen där Stockholmsfödda Valeria Montti Colque knyter an till diskussionen om hur nationella identiteter kan byggas på diversitet istället för etnisk homogenitet. Och i huvudutställningen finns en målning av Aly Ben Salem, som var född i Tunisien men verksam i Sverige fram till sin död.
Ett västsvenskt bidrag var två performances av göteborgsbaserade Joakim Stampe som ingick i ”Vivaar Venezia”, curaterat av hans bror Jonas Stampe och Xiao Ge.
Till verk som jag inte hade möjlighet att se hör Vatikanstatens paviljong, med verk av bland andra Maurizio Cattelan. Den finns i ett kvinnofängelse på ön Giudecca där den visas av interner. För att ta del av de guidade turerna måste man emellertid anmäla sig i förväg för att bli säkerhetsklassad, en information som inte nått ut till den internationella pressen inför öppningen.
Under några dagar i Venedig finns inte skuggan av en chans att se alla utställningar. Och skönt är kanske det – staden ska ju också få sin del av uppmärksamheten.
Under promenaderna kan man passa på att besöka de många nationella paviljonger och sidoutställningar som inte får plats på biennalområdet, och som till skillnad från dem på Giardini och Arsenale har fritt inträde.
Till mina favoriter hör Zimbabwe med fantastiska objekt byggda av skräp av Moffat Takadiwa och den otroligt vackert installerade filmutställningen Nebula i det gamla sjukhuset Complesso dell’Ospedaletto.
Och som alltid med Venedigbiennalen – det allra mest fantastiska är att komma in i de palats och kyrkor som tillfälligt öppnats för konsten.
Jeff Werner
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Lap-See Lam, Phantom Banquet i Lidköpings konsthall, 2023, boboorg.se
La Biennale di Venezia
April 20 – November 24 2024
60th International Art Exhibition
Stranieri Ovunque – Foreigners Everywhere
Venice (Giardini and Arsenale)
boborg.se 