BO BORG
Finns det ett före och ett efter i bilden av författaren när en läst Horace Engdahls nya bok Själen och musiken.? Den kallas ju i reklammaterialet för ”…ett slags självbiografi”.
Svaret får nog sägas vara nej. För efter läsningen ser en ännu en självgod och självtillräcklig självbild av den Horace Engdahl han vill lägga i daga. Han vill vara en outsider i kulturlivet. Ändå är det svårt att vara mer insider än han, en medlem i Svenska Akademin, författare som ges ut av Albert Bonniers förlag och regelbunden medarbetare på överklassens livorgan Svenska Dagbladet. Han återkommer i nya boken till sin besatthet av musik, men också sin vilja att utmärka sig och vara speciell. Det har också blivit den roll han haft och velat ha genom åren. Han vill vara litet eljest och den rollen gör han bra.
Vi får i den här boken läsa om några händelser i hans barndom. Han är uppvuxen i en högborgerlig miljö med en far som var yrkesmilitär, en mor som var sångerska. Det fanns förstås ett piano i hemmet. Han hörde ett stycke av Chopin på radion och blev besatt att lära sig spela det. Han gjorde det på egen hand och när han fått noterna tog det en vecka. Men han inser att han börjat pianospelet för sent. Som femtonåring borde han börjat för tio år sedan för att ha chans att kvala in bland de bästa. Och ska det va, så ska det va.
Han har i olika sammanhang återkommit med sina närstudier av klassisk musik och den betydelse den har för honom. Det finns fina exempel i boken op.101 (se min recension av den här https://boborg.se/2022/01/04/op-101-av-horace-engdahl/ ). Där berättar han om de musikupplevelser han haft och har av Bach och Beethoven. Fina, insiktsfulla och öppnande läsupplevelser som jag minns dem.
I den här nya boken handlar det om musik av Chopin, Wagner och Brahms och därtill hur Mallarmé ser på konst och musik.
Det är lärda utläggningar späckade av välvalda citat av olika auktoriteter. Det blir mycket läsefrukter och litet Engdahl för att vara ”… ett slags självbiografi”. Men här finns mycken underhållande lärdom. Referenserna står som spön i backen för att stryka under med dubbla streck. Han bär dem som glänsande medaljer på paraduniformen.
Apropå Wagner skriver han: ”Det var och är Wagners historiska bedrift att ge ny innebörd åt den gamla regel enligt vilken operan har lov att överskrida det förnuftsmässigas gränser.” Det ställer krav på betraktaren att acceptera vad helst må inträffa både musikalisk och i handlingen. För Wagners verk är bara trovärdiga om man accepterar deras villkor. Det naturliga räcker inte, det är annat som får oss att spetsa ögon och öron, lämna verkligheten och låta oss trollbindas.
Brahms var en av Horace Engdahls ingångar till den klassiska musikens mysterier. Han gick genom en port och där fann han ”Den gyllene ensamheten.”
Han talar fint om gemenskapen med lika sinnade som gjorde att han inte är så ovanlig och oförstådd som han tyckte sig vara när han hörde en stråkkvartett av Brahms ur radion. Men ändå ensam.
I Brahmsavsnittet skriver han: ”Skymd bakom den stränga formen ligger ett hav av tårar. Vid dess rand leker ett barn för sig självt. Det barnen är själen.” Vackert. Men vad säger det om vare sig självbiografen eller Brahms Haydenvariationer? Men visst är det fint på ett romantiskt vis, liksom från en annan tid.
Själen och musiken för många intressanta tankar om musik till torgs.
Horace Engdahl har ett speciellt tilltal. En blandning av Carl Bildtskta och Lars Gustafssonska manér, kanske med litet styvare överläpp ger det en underhållande ton till det så seriösa.
Han skyr ingen möda för att glänsa med sin bildning den här gången också. Hans prosa är ofta oemotståndligt välformulerad och välfunnen. Horace Engdahl är en beundransvärd stilist. Det är ett nöje att läsa en så lärd och välskriven bok som Själen och musiken.
BO BORG
Bok: Själen och musiken
Författare: Horace Engdahl
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-081353-6
boborg.se 