Den gamle författaren sitter på sin balkong och ser på sin nya hemstad Göteborg på ett avstånd så att verkligheten kan betraktas utan besvärande närhet och detaljer. Priset är förstås oskärpa. Han läser inte tidningar heller, och inte bloggar om han inte själva råkar vara medverkande. Han sammanfattar sina intryck med att mumla ”Ah, Europa”. Men tro för den skull inte att han inte vill bli tagen på allvar.
Författaren är Horace Engdahl och boken är den nyutkomna op.101. Boken har fått sin titel efter Beethovens A dur sonat 101. Det är jag glad för. Kapitlet i boken med samma namn har fått mig att lyssna på, och verkligen uppskatta den av mig hittills förbisedda sonaten. Engdahl som själv spelar piano beskriver sin kamp med sonaten. Och det blir en fin metafor. Samma kamp som han har med fingrarna vid flygeln har vi andra med hjärnan när vi vill, om inte behärska, så åtminstone sätta oss in i stor kultur.
I de avslutande avsnitten i boken behandlar Engdahl musikupplevelser han haft och har av Bach och Beethoven. För mig blir det fina läsupplevelser och bokens behållning. Hans ambitiösa och insiktsfulla närstudier av verken ger många öppnande ingångar till både Bach och Engdahl. Han berättar t ex att han i tonåren tog med sig en inspelning Matteuspassionen när han gick på fest med jämnåriga. ”Det var inte alltid populärt …”, skriver han. Redan här märks hans besatthet av konsten, men också hans vilja att utmärka sig, att sticka ut och vara speciell. Det har också blivit den roll han haft och velat ha genom åren.
Boken i övrigt är korta reflektioner i olika frågor. Det vore att överdriva att kalla dem för essäer, men en tankebok är det. Och det är sådana här småstycken som blivit Engdahls författarskap på senare år, trots alla hans utförsgåvor, resurser och tilltänkta potential.
Boken handlar om ditt och datt. Han skriver i ett längre avsnitt (tre sidor) om att ”Jag blev bestulen på min mildhet”. Han förstår att det beror på det han gjort och skrivit. Kanske reaktionen på det han skrev om den senare våldtäktsdömde kulturprofilen: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: Bli inte hipsters, bli gentlemen!”
Men han skriver att han ”ångrar ingenting”. Men konkluderar med saknad att: ”Jag är inte längre en sådan författare som jag skulle vilja läsa”.
Även jag tycker att hans utläggningar om #meetoo är tröttande när han till exempel talar om kvinnornas vittnesmål som ”angivareverksamheten”. ”Någon respekt kan dessa kvinnor inte få från männens sida …”, menar han till skillnad från många, många.
Han för ett gubbsjukt resonemang om att man inte borde se niondeklassare som barn i sexuella sammanhang och att den åsikten är en ”upphettad schizofreni”. Tacka vet han Fredmans muntra fras om ”femton års flicka och fuller pokal”.
”Vare sig det är fråga om skryt eller kynisk provokationslusta eller kampen mot sexuella trakasserier gör indiskretionen ett frånstötande intryck”, skriver han i en annan text om #metoo. Han söker eldunderstöd av Augustinus som lär ha påpekat att tystnadens kultur är en del av vår mänsklighet. Vi är många som tycker att det är viktigt att #metoo frågorna konkretiseras och tas fram i det ljus de inte tål.
Vissa och inte så få avsnitt i boken handlar väl, indirekt och ibland direkt, om hans kulturprofilkompis. Engdahl, som av Kartarina Frostensson kallas för ”riddare H” är vänfast och biter sig fast på rättshaverivis i kulturprofilfallet, som ju också på ett sätt kom att bli ett av skälen att han förlorade sin ”mildhet” och sin centrala kulturposition.
Han kanske borde läsa sin äldre akademikollega Pär Wästberg som bland sina tänkespråk skriver: ”Jag har märkt att det finns saker som går upp för en först när man slutat tänka på dem.”
Men varför i alla sina dar kallar han Greta Thunberg för ”den skolkande barnprofeten” och jämför hennes prognoser om klimatförändringarna med ”inspärrningsmålet” som han menar rättsväsendet sysslar med. Och att brottslingar sätts i fängelse jämställer han med slaveriet.
”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kriminella”, skriver han. Fyndigt och litet putslustigt. Men han utvecklar inte tanken vidare.
Han vill nog gärna komma tillbaka in i det rampljus han släckte själv. Då fungerar dessa oneliners kanske. Jag citerar dem och det gör också andra i de media han säger sig inte längre läsa.
Men oavsett vad man tycker om hans åsikter. Han skriver på ett beundransvärt sätt. Hans prosa är oemotståndligt välformulerad och välfunnen. Ofta glänser hans ordkonst. Men ändå blir slutsatsen av läsningen för mig att strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor.
BO BORG
Foto Fredrik Hjerling
Bok: op.101
Författare: Horace Engdahl
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 978-91-0-019094-1
BoBorg.se 