RUNE LINDSTRÖM
Jag brukar aldrig ”läsa på” innan jag besöker en konstutställning. För mig är det bara så att bildkonst är ett visuellt media ”syns det inte så finns det inte”, men så enkelt är det ofta inte nu för tiden. Ordet och orden, helst på engelska, tar alltmera plats.
När jag häromdagen besökte Göteborgs konstmuseum och såg en för mig helt ny konstnär Hanna Vihriälä från Finland var allt först som vanligt; ”inte påläst” men med nästan ett helt liv tillsammans med konst på olika sätt i bagaget.
När jag sedan gick genom foton och minnesbilder så slog det mig att jag någonstans hade sett att det skulle vara med en stor bil. En stor knallgul SUV. Närmare bestämt en Mercedes-Benz G-klass.
Den hade jag inget minne av. Så det blev ett nytt besök på utställningen. Då insåg jag att jag hade sett den men ändå inte sett den. Eftersom jag snabbt hade förflyttat mitt fokus till katten och kommit för nära bilen.
Dessutom var det jag läst; knallgul, bil, Mercedes – så annorlunda mot konstverket som är ett intrikat svävande bygge av sorgeband från buddhistiska tempel.
Den gjutna katten hade en helt annan fysisk närvaro med sitt utsatta läge under bilen. Inte helt ovanligt att katter som trycker under bilar blir överkörda. Nu tror jag inte att Hannas katter med stolt hållning och genomträngande blick löper den risken.
Därefter blev jag indragen i rummet av ”Elden”. Det var Hanna Vihriäläs, Flame, 2026, som inspirerats av konstmuseets målning Vårplöjning från 1884 av Nils Kreugers (1858–1930). Verket hänger i Fürstenbergska galleriet, på Göteborgs konstmuseums sjätte våning.
Det verket trodde jag först var två olika. Men det svävar och breder ut sig över större delen av utställningsrummet.
Det är av akrylpärlor och stålvajer. En eld där rök stiger uppåt i rummet. Röken breder ut sig som ett draperi, elden är liten men intensiv. Verket består av cirka 6 500 akrylpärlor. Pärlorna är uppträdda på stålvajrar och rör sig mellan kontroll och upplösning samt det lekfulla och det hotfulla.
Från början var det planerat att utställningen skulle få en utförlig katalog, men krångel med produktionen/tryckeriet hade uppstått. Nu finns det bara information på väggarna vid verken. Kanske det var därför ett verk först blev två hos mig.
Men att det även gjorde mig mera medveten om att allt kanske inte är vad det först ser ut att vara. Och det borde tilltala konstnären.
Om det är så att katalogen finns i förstadiet men inte är tryckt så vill jag gärna ha ett ex i mitt digitala konstarkiv.
Med enkla medel som plastpärlor, smink, grus och godis skapar Hanna Vihriälä skulpturer som överraskar oss och får oss att se annat än det som verkligen finns. Med extrem hantverksprecision bygger hon installationer med handträdda delar i tusental.
Katterna i verket Sense (2025) är utspridda som övervakare och väktare över utställningen. Med sin sina sensoriska blickar ser de allt.
Katten, som i många kulturer förknippas med vaksamhet, självständighet och intuition, blir här en bärare av frågor kring varseblivning och uppmärksamhet. Upprepningen ger en känsla av en kollektiv blick och skulpturerna kan ses som symboler för gränsen mellan det tama och det vilda, mellan hemmet och det offentliga.
Det äldsta verket i utställningen är Gods (2017) som på avstånd ser ut som ett fotografi eller en grafisk bild blir på nära håll något helt annat. Det är uppbyggt av mängder av småsten som trätts upp på tunna fiskelinor.
En bild av något är aldrig föremålet i sig. Det är bara en bild av. Den berömda pipan. ”Ceci n’est pas une pipe”.
Modernismen ”löste konflikten” med att inte avbilda. En målning Utan titel var sig själv nog. Men skulle nog inte uppstå så ofta utan sedda, drömda, tänkta eller andra visuella referenser.
För Hanna Vihriälä år materialvalet allt annat än betydelselöst. Tvärtom är det ofta mycket betydelsebärande. Även hur det är gjort är betydelsefullt.
I verket Comfort (2026) har konstnären flätat en hängmatta av röda godissnören, en blinkning till barndomens Sverigeresor. Den ser inbjudande ut, men försök inte att ligga i den.
– Godis är för mig kopplat till tröst och belöning, men också till beroende och flykt. Comfort bjuder in till vila, ändå finns inget stöd. Det är en bild av begär och av vår vilja att tro på det som inte håller, säger Hanna Vihriälä.
Och under hängmattan kan ni kanske se verket Ölandsvägen (2026) som har inspirerats av Vera Nilssons målning Landskap från Öland (1926). Med sminkpigment och sand skapar hon ett fysiskt och mentalt landskap på golvet.
Varken jag eller min kamera lyckades helt se det verket. Men under hängmattan är den enda tänkbara skyddade placeringen på golvet. Och om budskapet om verket har nått fram till alla inom städ så finns det att se här. Lycka till.
Hanna Vihriälä (f. 1974, Tammerfors) är känd för storskaliga verk i offentliga miljöer och finns representerad i samlingar som Kiasma och Amos Rex. Nyligen fick hon det prestigefyllda publikpriset i Ars Fennica.
– Så länge jag kan minnas har jag varit nyfiken på områden som ligger mellan skulptur, måleri och grafiskt uttryck. Mitt intresse ligger i den materiella spänningen mellan beständighet och skörhet.
– Många av mina verk tar sin början i personliga iakttagelser, men de berör känslor som vi delar: glädje, sorg, hopp och ovisshet. Jag intresserar mig för hur material kan bära på dessa sköra tillstånd, säger Hanna Vihriälä.
Utställningen består av tidigare uppmärksammade verk som den svävande bilen (som jag först inte noterade) samt ett par större nyproducerade verk i dialog med målningar ur museets samlingar.
Det är en ganska liten men väldigt innehållsrik utställning som får en att tänka över många intressanta frågeställningar. Och en konstnär som med en självklar lekfullhet skapar en hängmatta av godissnören gör att hon får min totala beundran.
Foto & text Rune Lindström
Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Fungerar ofta hos boborg.se
Hanna Vihriälä
Same Moment of Pleasure
9 maj – 1 november 2026
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Gbg
boborg.se 